I V för Vendetta, ger Alan Moore hela tiden läsaren ledtrådar om hur historien ska utveckla sig, genom ordgåtor och meningar med dubbla budskap.
Jag funderar på om jag ska våga mig på att göra det samma. Det är nog väldigt svårt. Antingen blir det övertydligt, eller helt omöjligt att förstå.
Men det är kanske värt ett försök, i annat fall bara för att ha provat på tekniken!
torsdag 18 mars 2010
tisdag 19 januari 2010
World building: Place and personality
Jag kör igång direkt med den tredje delen av Alan Moore´s Writing For Comics.
3: World building: Place and personality
MILJÖBESKRIVNING
Det enklaste sättet att förklara vart en berättelse utspelar sig och hur förutsättningarna där ser ut (oavsett om det är en realistisk miljö eller science-fiction miljö) är en textruta. På 60-talet, när serierformen fortfarande var ganska outforskad, var detta nästan den ända metoden som användes. Man förmedlade inte en särskild komplex bild, men läsarna krävde heller inget mer. För att förklara en framtida miljö räckte det med att visa bilder på stereotypa futuristiska byggnader och genom en textruta förklara vad som var skillnaden mellan den tiden och vår egen.
Alan Moore skriver att han tycker den metoden är den onaturligaste och oftast mest den mest ineffektiva. Istället anser han att man som författare bör ha en klar, komplex och detaljrik uppfattningen om den värld man ska skapa, och om dess förutsättningar, invånare och egenheter. Man kommer inte ha användning av allt i själva produkten, men om man helt och hållet förstår världen man ska skapa, kan man beskriva den på ett mer naturligt sätt.
Allting i världen behöver heller inte förklaras eller förstås, att vissa saker inte förklaras bidrar till en känsla av att världen är så komplex att mycket av den existerar utanför panelrutorna. Har man hela världen klar för sig, behöver man inte heller beskriva den genom en sammanfattning i början, utan kan låta den veckla ut sig för läsaren, undan för undan, till exempel genom tv-reklam, annonser och rubriker på tidningar.
Om man beskriver en verklig plats, är det naturligtvis viktigt att läsa på om den.
Det handlar inte heller enbart om hur världen ser ut, rent fysiskt, utan också hur den framställs emotionellt. Stämningen är extremt viktig.
KARAKTÄRER
Såhär skriver Moore:
The approach to characterization in comic books has envolved /.../ at a painfully slow pace over the last 30 or 40 years. The earlist approach found in comics was that of simple one-dimensional characterization, usually consisting of "This person is good" or "This person is bad". /.../ By the early 1960s, however, times had changed and a new approach to characterization was need. Thus, Stan Lee inveted two-dimensional characterization: "This person is good but has bad luck with girlsfriend" or "This person is bad but might reform and join the avengers if enough readers write in asking for it". /.../ Progress since that point has been minimal.
Moore skyller än en gång den dåliga utvecklingen på förlagen. Han säger att de håller sig till regeln att en karaktär måste kunna sammanfattas på 15 ors, därför att den annars antas inte kommer sälja till yngre läsare.
Moore råd till författare är att man bör undersöka människor i sin omgivning, och sig själv. Han säger att man kommer märka att ingen egentligen kan beskriver med 15 ord. Vi har olika attityder vid olika sammanhang och till olika människor. Vårt humör växlar och ibland gör vi saker som går emot vår personlighet och till med överraskar oss själva.
Han skriver också att man ska våga prova att beskriva nya sorters människor. Som en vit, hetrosexuell man, känns det antagligen lättare att beskriva andra vita, hetrosexuella män. Men Moore skriver att man ska våga sätta sig in olika människors sätt att tänka.
3: World building: Place and personality
MILJÖBESKRIVNING
Det enklaste sättet att förklara vart en berättelse utspelar sig och hur förutsättningarna där ser ut (oavsett om det är en realistisk miljö eller science-fiction miljö) är en textruta. På 60-talet, när serierformen fortfarande var ganska outforskad, var detta nästan den ända metoden som användes. Man förmedlade inte en särskild komplex bild, men läsarna krävde heller inget mer. För att förklara en framtida miljö räckte det med att visa bilder på stereotypa futuristiska byggnader och genom en textruta förklara vad som var skillnaden mellan den tiden och vår egen.
Alan Moore skriver att han tycker den metoden är den onaturligaste och oftast mest den mest ineffektiva. Istället anser han att man som författare bör ha en klar, komplex och detaljrik uppfattningen om den värld man ska skapa, och om dess förutsättningar, invånare och egenheter. Man kommer inte ha användning av allt i själva produkten, men om man helt och hållet förstår världen man ska skapa, kan man beskriva den på ett mer naturligt sätt.
Allting i världen behöver heller inte förklaras eller förstås, att vissa saker inte förklaras bidrar till en känsla av att världen är så komplex att mycket av den existerar utanför panelrutorna. Har man hela världen klar för sig, behöver man inte heller beskriva den genom en sammanfattning i början, utan kan låta den veckla ut sig för läsaren, undan för undan, till exempel genom tv-reklam, annonser och rubriker på tidningar.
Om man beskriver en verklig plats, är det naturligtvis viktigt att läsa på om den.
Det handlar inte heller enbart om hur världen ser ut, rent fysiskt, utan också hur den framställs emotionellt. Stämningen är extremt viktig.
KARAKTÄRER
Såhär skriver Moore:
The approach to characterization in comic books has envolved /.../ at a painfully slow pace over the last 30 or 40 years. The earlist approach found in comics was that of simple one-dimensional characterization, usually consisting of "This person is good" or "This person is bad". /.../ By the early 1960s, however, times had changed and a new approach to characterization was need. Thus, Stan Lee inveted two-dimensional characterization: "This person is good but has bad luck with girlsfriend" or "This person is bad but might reform and join the avengers if enough readers write in asking for it". /.../ Progress since that point has been minimal.
Moore skyller än en gång den dåliga utvecklingen på förlagen. Han säger att de håller sig till regeln att en karaktär måste kunna sammanfattas på 15 ors, därför att den annars antas inte kommer sälja till yngre läsare.
Moore råd till författare är att man bör undersöka människor i sin omgivning, och sig själv. Han säger att man kommer märka att ingen egentligen kan beskriver med 15 ord. Vi har olika attityder vid olika sammanhang och till olika människor. Vårt humör växlar och ibland gör vi saker som går emot vår personlighet och till med överraskar oss själva.
Han skriver också att man ska våga prova att beskriva nya sorters människor. Som en vit, hetrosexuell man, känns det antagligen lättare att beskriva andra vita, hetrosexuella män. Men Moore skriver att man ska våga sätta sig in olika människors sätt att tänka.
måndag 18 januari 2010
Reaching the reader; structure, pacing, story telling
Nu är det dags att fortsätta med läsningen, redogörelsen över och jämförelsen med Alan Moore's Writing for Comics, som jag började med här: http://adamkjellgren.blogspot.com/2009/09/basic-idea-thinking-about-comics.html
Det första kapitlet handlade om hur man bör bygga sin berättelse kring en idé. Det andra kapitlet, som jag alltså börjar med nu, handlar om hur man når läsaren och om hur man bör bygga upp sin berättelse.
2: Reaching the reader; structure, pacing, story telling
REACHING THE READER
På sidan 14 skriver Moore något som jag tycker sammanfattar det här avsnittet bra:
"If you’re reading this, there’s a fair chance that you’re a human being. There’s also a fair chance that no matter how unique and special you are or think you are, there are certain basic human mechanisms that you share with Conservative members of the parliament, Yorkshire miners radical lesbians and policemen. If you can identify and use these mechanisms to your own satisfaction, then you will have a much better basis for producing worthwhile art than if you’d spent your time hallucinating an imaginary average consumer… "
Moore är mycket kritisk till hur de stora, kommersiella förlagen vid den tiden (1985) allt mer försöker anpassa alla serier till samma mall, där de utgår från "den genomsnittlige läsaren". Förlagen går en balansgång där målet tycks vara att tidningen ska kunna förstås av alla, uppskattas av alla och reta upp ingen. Vilket naturligtvis oftast resulterar i att ingen tar direkt anstöt, men att ingen heller tycker särskilt bra om den.
Moore menar att man som författare bör strunta i normerna och "den genomsnittliga läsaren" (eftersom att hon faktiskt inte finns) och istället utgå från vad man själv tycker om. När man skriver ska man inte heller utgå ifrån hur man ska undvika att reta upp en potentiella läsare, utan istället ifrån hur man ska få han/henne att påverkas positivt.
Ett sätt att påverka läsaren positivt är genom att använda sig av ett skämt. Moore konstaterar också att de flesta bra skämt tycks vara uppbyggda så att de leder läsaren att förvänta sig någonting, men att det sedan bryter mot dessa förväntningar drastiskt.
Eftersom att de flesta människor delar vissa gemensamma uppfattningar och värderingar, menar Moore att man som människa inte behöver söka utanför sig själv, för att förstå hur man ska nå och beröra läsaren. Istället räcker det med att ställa frågan till sig själv: Vad är jag rädd för? Varför är jag rädd för detta? Vad gör mig lycklig? Varför gör detta mig lycklig?
STRUCTURE
Moore skriver att det är viktigt att förstå strukturen hos arbetet man gör, och arbeta medvetet utifrån den. Så länge man är medveten om vad man gör, och varför man gör det, är det okej att till och med frångå från strukturen man valt.
En struktur som Moore säger han själv ofta använder är den elliptiska strukturen (jag visste inte vad elliptisk betydde, men slog upp det: "jämnt rundad" "äggformad", var vad jag hittade). Enkelt beskrivet innebär det att man strävar efter att knyta ihop börjar och slutet av ett kapitel eller en historia. Till exempel genom att med en mindre händelse, fras eller bild i början, hinta om vad som ska komma senare, eller genom att använda samma eller en liknande bild/ord/fras både i början och slutet, för att knyta samman och ge det som utspelar sig däremellan en känsla av samhörighet.
En annan struktur är den brutna tidsaxeln (används ofta av Tarantino) och att starta in medias res (alltså mitt i berättelsen). Man kan till exempel starta mitt och växla mellan att låta en karaktär återberätta vad som har hänt tidigare, och röra berättelsen framåt.
Samma historia, från olika perspektiv, är en annan struktur. Man låter olika karaktärer berätta om sina upplevelser från samma händelse. De kan, lite åt gången, fylla i luckorna från tidigare berättare, eller berätta helt olika historier, vilket leder läsaren att undra vem som ljuger och vem som talar sanning.
Moore fortsätter sedan ge exempel på andra, mindre konventiolla strukturer som andra författare använder. Han börjar med Eddie Campbell (som jag alltså måste kolla upp). Campbell använder sig av en struktur som Moore kallar för en informell anekdot struktur, vars syfte är att efterlikna just hur det kan låta när en person återberättar en historia till en annan. Det innebär bland annat vissa upprepanden och att man vandrar i väg från ämnet i utsvävningar. (Denna teknik tycker jag påminner både om modernismens berättarteknik). Moore säger att den här strukturen gör att berättelsen känns mer organisk och naturlig, än de självmedvetna strukturer han själv använder.
Moore säger också att man kan börja med en idé till en struktur och sedan arbeta utifrån den och skapa något nytt: till exempel frågade han sig "är det möjligt att berätta en historia endast utifrån vad som syns på Tv-apparater?". Sedan arbetade han för få ihop det snyggt och anpassade strukturen efter vad han ville göra.
STORYTELLING
Moore definierar "storytelling" så som "the way in which the story moves and behaves within the confines of the structure".
Här är några berättarverktyg som Moore anser vara viktiga:
- Övergångar: Hur man förflyttar sig mellan en scen och en annan. Moore säger att detta är bland det svåraste att lyckas med, eftersom man måste förflytta sig mellan två platser, eller mellan en tid och en annan, utan att störa läsaren och påminna henne om att hon läsaren en serie. Man kan bygga broar mellan dessa övergångar genom att:
- Överlappande dialoger/monologer
- Anpassa övergångarna till "sid-vändingarna".
- Överlappande bilder
- Övergångar med hjälp av synkroniserade färger
- Använda "osmidiga" övergångar för att öka effekten när något chockerande händer.
- Takten: Att bestämma takten är att bestämma hur snabbt en läsare tar till sig och kommer igenom berättelsen, och att bestämma hitta rätt timing för de viktigaste händelserna. Viktigt att tänka på, när det kommet till takten är:
- Hur mycket tid kommer läsaren behöva lägga på varje ruta? Genomsnittet för hur många ord som finns i varje ruta är 35 st, och detta tar läsaren ungefär 7, 8 sekunder att läsa. Utan ord, kommer läsaren i regel bara stanna 3 sekunder på en ruta.
- Anpassa takten till vad som händer: en actionscen passar nog bättre med snabb takt, eller intellektuell scen passar bättre med långsam takt.
- Använder takten rätt för att bygga upp stämningen inför viktiga moment.
- Testa att variera tiden som har förlutit mellan rutorna. Kan det ha gått flera timmar mellan en ruta och en annan?
Det första kapitlet handlade om hur man bör bygga sin berättelse kring en idé. Det andra kapitlet, som jag alltså börjar med nu, handlar om hur man når läsaren och om hur man bör bygga upp sin berättelse.
2: Reaching the reader; structure, pacing, story telling
REACHING THE READER
På sidan 14 skriver Moore något som jag tycker sammanfattar det här avsnittet bra:
"If you’re reading this, there’s a fair chance that you’re a human being. There’s also a fair chance that no matter how unique and special you are or think you are, there are certain basic human mechanisms that you share with Conservative members of the parliament, Yorkshire miners radical lesbians and policemen. If you can identify and use these mechanisms to your own satisfaction, then you will have a much better basis for producing worthwhile art than if you’d spent your time hallucinating an imaginary average consumer… "
Moore är mycket kritisk till hur de stora, kommersiella förlagen vid den tiden (1985) allt mer försöker anpassa alla serier till samma mall, där de utgår från "den genomsnittlige läsaren". Förlagen går en balansgång där målet tycks vara att tidningen ska kunna förstås av alla, uppskattas av alla och reta upp ingen. Vilket naturligtvis oftast resulterar i att ingen tar direkt anstöt, men att ingen heller tycker särskilt bra om den.
Moore menar att man som författare bör strunta i normerna och "den genomsnittliga läsaren" (eftersom att hon faktiskt inte finns) och istället utgå från vad man själv tycker om. När man skriver ska man inte heller utgå ifrån hur man ska undvika att reta upp en potentiella läsare, utan istället ifrån hur man ska få han/henne att påverkas positivt.
Ett sätt att påverka läsaren positivt är genom att använda sig av ett skämt. Moore konstaterar också att de flesta bra skämt tycks vara uppbyggda så att de leder läsaren att förvänta sig någonting, men att det sedan bryter mot dessa förväntningar drastiskt.
Eftersom att de flesta människor delar vissa gemensamma uppfattningar och värderingar, menar Moore att man som människa inte behöver söka utanför sig själv, för att förstå hur man ska nå och beröra läsaren. Istället räcker det med att ställa frågan till sig själv: Vad är jag rädd för? Varför är jag rädd för detta? Vad gör mig lycklig? Varför gör detta mig lycklig?
STRUCTURE
Moore skriver att det är viktigt att förstå strukturen hos arbetet man gör, och arbeta medvetet utifrån den. Så länge man är medveten om vad man gör, och varför man gör det, är det okej att till och med frångå från strukturen man valt.
En struktur som Moore säger han själv ofta använder är den elliptiska strukturen (jag visste inte vad elliptisk betydde, men slog upp det: "jämnt rundad" "äggformad", var vad jag hittade). Enkelt beskrivet innebär det att man strävar efter att knyta ihop börjar och slutet av ett kapitel eller en historia. Till exempel genom att med en mindre händelse, fras eller bild i början, hinta om vad som ska komma senare, eller genom att använda samma eller en liknande bild/ord/fras både i början och slutet, för att knyta samman och ge det som utspelar sig däremellan en känsla av samhörighet.
En annan struktur är den brutna tidsaxeln (används ofta av Tarantino) och att starta in medias res (alltså mitt i berättelsen). Man kan till exempel starta mitt och växla mellan att låta en karaktär återberätta vad som har hänt tidigare, och röra berättelsen framåt.
Samma historia, från olika perspektiv, är en annan struktur. Man låter olika karaktärer berätta om sina upplevelser från samma händelse. De kan, lite åt gången, fylla i luckorna från tidigare berättare, eller berätta helt olika historier, vilket leder läsaren att undra vem som ljuger och vem som talar sanning.
Moore fortsätter sedan ge exempel på andra, mindre konventiolla strukturer som andra författare använder. Han börjar med Eddie Campbell (som jag alltså måste kolla upp). Campbell använder sig av en struktur som Moore kallar för en informell anekdot struktur, vars syfte är att efterlikna just hur det kan låta när en person återberättar en historia till en annan. Det innebär bland annat vissa upprepanden och att man vandrar i väg från ämnet i utsvävningar. (Denna teknik tycker jag påminner både om modernismens berättarteknik). Moore säger att den här strukturen gör att berättelsen känns mer organisk och naturlig, än de självmedvetna strukturer han själv använder.
Moore säger också att man kan börja med en idé till en struktur och sedan arbeta utifrån den och skapa något nytt: till exempel frågade han sig "är det möjligt att berätta en historia endast utifrån vad som syns på Tv-apparater?". Sedan arbetade han för få ihop det snyggt och anpassade strukturen efter vad han ville göra.
STORYTELLING
Moore definierar "storytelling" så som "the way in which the story moves and behaves within the confines of the structure".
Här är några berättarverktyg som Moore anser vara viktiga:
- Övergångar: Hur man förflyttar sig mellan en scen och en annan. Moore säger att detta är bland det svåraste att lyckas med, eftersom man måste förflytta sig mellan två platser, eller mellan en tid och en annan, utan att störa läsaren och påminna henne om att hon läsaren en serie. Man kan bygga broar mellan dessa övergångar genom att:
- Överlappande dialoger/monologer
- Anpassa övergångarna till "sid-vändingarna".
- Överlappande bilder
- Övergångar med hjälp av synkroniserade färger
- Använda "osmidiga" övergångar för att öka effekten när något chockerande händer.
- Takten: Att bestämma takten är att bestämma hur snabbt en läsare tar till sig och kommer igenom berättelsen, och att bestämma hitta rätt timing för de viktigaste händelserna. Viktigt att tänka på, när det kommet till takten är:
- Hur mycket tid kommer läsaren behöva lägga på varje ruta? Genomsnittet för hur många ord som finns i varje ruta är 35 st, och detta tar läsaren ungefär 7, 8 sekunder att läsa. Utan ord, kommer läsaren i regel bara stanna 3 sekunder på en ruta.
- Anpassa takten till vad som händer: en actionscen passar nog bättre med snabb takt, eller intellektuell scen passar bättre med långsam takt.
- Använder takten rätt för att bygga upp stämningen inför viktiga moment.
- Testa att variera tiden som har förlutit mellan rutorna. Kan det ha gått flera timmar mellan en ruta och en annan?
tisdag 12 januari 2010
En användbar teknik
Ett av problem vi hela tiden tampas med är som bekant hur vi ska kunna förmedla så mycket som möjligt till läsaren, med så få bilder som möjligt, men ändå på ett snyggt och intressant sätt. Jag har skrivit om några idéer i de senaste inläggen, och jag kom nyss på ytterligare ett sätt.
Jag kom på det (eller snarare upptäckte jag hur jag vill göra) när jag läste ett gammalt nummer av The Swamp thing. Kolla på bilden nedan:
Det är ju egentligen bara En bild. Men samtidigt är det fem. Det tecknaren har gjort är att han har styckat in bilden i fem mindre bilder, som alla är en bild för sig, med egen text, men samtidigt bara en del av helheten. Att rita en sådan här bild, som är styckad på flera små bilder, tar inte längre tid än att rita en vanlig bild, men det har många fördelar, framför allt för vår del; det blir effektfullare, lättare att ta in texten, fungerar som styckesindelning och lättare att använda mycket text utan att det känns för tungt.
Nästa bild är gjort på ett liknande sätt:
Också detta är ju egentligen En bild, som är styckad i fem mindre bilder. Skillnaden är att denna bild visar på en rörelse. I varje "stycke" har karaktären förflyttat sig en liten bit. Denna teknik är också väldigt användbart för oss. Man kan få in mycket text och skildra ett rätt långt händelseförlopp (på ett mycket snyggt sätt) utan att behöva rita många bilder. Ritar man bara den sträcka man vill att ett föremål ska förflytta sig, behöver man sedan bara rita in föremålet på ett par olika platser.
Berättelsen
Jag har gett ett par förslag på lösningar till problemet med att det tar lång tid att rita bilderna. Jag har också funderat på hur jag ska lösa problemet med berättelsen (alltså det faktum att den är för stor).
Genom att gå igenom sammanfattningen som jag skrev tidigare under arbetet, har jag lyckats hitta några sätt att anpassa berättelsen till omständigheterna. Jag tänker skriva lite om varje kapitel och vad jag tänker om det. Här kan man läsa den ursprungliga sammanfattningen: http://adamkjellgren.blogspot.com/2009/10/sammanfattning-av-serien.html
1 och 2: Redan klart.
3: Istället för att visa i bilder hur presidenten informeras om situationen, har presidenten redan blivit informerad när kapitlet börjar. Kapitlet berättas utifrån presidentens perspektiv och han sammanfattar själv informationen han mottagit i en berättarruta, i den första bilden.
4: Detta kapitel ska strykas. Kyrkogårds-episoderna syfte var främst att vara ett underlag för de reflektioner över liv, död och livets värde, som en historia om att offra många människors liv för ett större mål väcker. Men de hade inte något direkt att göra med grundhistorien och därför väljer jag att ta bort dem, nu när vi måste göra berättelsen lite kortare. Bilderna på hur huvudpersonen magpumpas och fängslas, som skulle avsluta detta kapitel, får istället avsluta kapitel 3.
5: Jag är inte helt säker hur vi ska göra med detta kapitel. Kanske gör vi hälften som ett protokoll från förhöret och hälften som bilder.
6: Detta kapitel blir ett brev skrivet av Obama till den nya presidenten.
7: Detta kapitel kan bli två stora bilder, med väldigt stora pratbubblor, där hela M:s historia ryms.
8: Kyrkogårds-delen är struken. Detta kapitel redogör alltså bara för förhörsledarens samvetskval över att ha skjutit M:s fru. Eftersom att kapitlet handlar om en mardröm, skulle det passa bra att berätta det genom drömska, abstrakta bilder och ganska ostrukturerat. Jag kan till exempel tänka mig en svart bakgrund, vit eller röd text som liksom flyter ut över sidan och små bilder som inte är i rutor utan också de placerade på måfå över bilden.
9: Berättas ur presidentens perspektiv. Förhörsledarens samtal med kommer inte med i detta kapitel.
10, 11, 12, 13: Ser än så länge ungefär lika dant ut.
Berättarrutor
Mikael är mer eller mindre klar med första och andra kapitlet. Det ser verkligt grymt bra ut.
Men en tanke som slog mig när jag tittade på första sidan var hur mycket bättre den kunde bli, med hjälp av berättarrutor.
Att använda sig av en berättarröst har, som jag varit inne på tidigare, en rad posetiva effekter:
- Man kan använda sig av en berättarröst för att komplettera och fördjupa sig utan att man behöver rita fler bilder.
- Genom förstapersonperspektivet får läsaren en mer personlig anknytning med karaktären och det blir lättare att förstå varför han handlar på ett visst sätt.
- Man kan använda det till att förklara och binda ihop bilder.
Här är första sidan. Klicka på den för att den ska bli större.
Jag tror att det skulle göra mycket med om man använda sig av en berättarröst här.
Jag skulle använda en berättarruta i den första bilder, där det skulle stå ungefär "Öknen är helvetiskt varm. Jag borde haft med mig vatten. Jag måste lida av vätskebrist, för jag faller hela tiden in i samma vanvettiga vakendröm, där jag hamnat i hades och straffas för något hemskt jag gjort".
Det ska så klart inte stå precis så, utan det var bara ett exempel, för att förklara tanken. Men genom en liknande text tror jag man lyckas med tre saker: 1) Man åstakommer någons sorts anknytning till soldaten med en gång. 2) Man fångar läsarens intresse bättre. 3) Man antyder vad som skall hända senare med "något hemskt jag gjort".
Mellan den andra och den tredje bilden skulle det behövas någon form av förklaring till varför det kommer musik från en militärbas. Man kan till exempel skriva: "Jag lyssnar till toner som lyckas ta sig över den av taggtrådd kantade muren och de hundratals beväpnade vakterna. För en sekund tycker jag mig, i denna militärernas morgonmusik, kunna urskilja ett krypterat budskap, och jag tänker att om jag bara föstod det skulle allt bli annorlunda. Jag vet inte vad jag menar med det och känslan försvinner snart".
Åter igen, jag måste arbeta med texten, men om man gjorde såhär så ger man alla fall en enkel förklaring. Dessutom är det alltså åter en hint om att någon stort är på gång att hända.
Men en tanke som slog mig när jag tittade på första sidan var hur mycket bättre den kunde bli, med hjälp av berättarrutor.
Att använda sig av en berättarröst har, som jag varit inne på tidigare, en rad posetiva effekter:
- Man kan använda sig av en berättarröst för att komplettera och fördjupa sig utan att man behöver rita fler bilder.
- Genom förstapersonperspektivet får läsaren en mer personlig anknytning med karaktären och det blir lättare att förstå varför han handlar på ett visst sätt.
- Man kan använda det till att förklara och binda ihop bilder.
Här är första sidan. Klicka på den för att den ska bli större.
Jag tror att det skulle göra mycket med om man använda sig av en berättarröst här.
Jag skulle använda en berättarruta i den första bilder, där det skulle stå ungefär "Öknen är helvetiskt varm. Jag borde haft med mig vatten. Jag måste lida av vätskebrist, för jag faller hela tiden in i samma vanvettiga vakendröm, där jag hamnat i hades och straffas för något hemskt jag gjort".
Det ska så klart inte stå precis så, utan det var bara ett exempel, för att förklara tanken. Men genom en liknande text tror jag man lyckas med tre saker: 1) Man åstakommer någons sorts anknytning till soldaten med en gång. 2) Man fångar läsarens intresse bättre. 3) Man antyder vad som skall hända senare med "något hemskt jag gjort".
Mellan den andra och den tredje bilden skulle det behövas någon form av förklaring till varför det kommer musik från en militärbas. Man kan till exempel skriva: "Jag lyssnar till toner som lyckas ta sig över den av taggtrådd kantade muren och de hundratals beväpnade vakterna. För en sekund tycker jag mig, i denna militärernas morgonmusik, kunna urskilja ett krypterat budskap, och jag tänker att om jag bara föstod det skulle allt bli annorlunda. Jag vet inte vad jag menar med det och känslan försvinner snart".
Åter igen, jag måste arbeta med texten, men om man gjorde såhär så ger man alla fall en enkel förklaring. Dessutom är det alltså åter en hint om att någon stort är på gång att hända.
Att använda text i en serie
Jag skrev för ett tag sedan om hur Alan Moore använder sig av längre texter i sina serier på ett väldigt smart sätt. Läs här: http://adamkjellgren.blogspot.com/2009/10/text-och-bild.html
Här är ett utdrag ur den texten:
"Texterna har formerna av polisrapporter, utdrag ur självbiografier, tidningsartiklar och vetenskapliga uppsatser. Moore förklarar till exempel varför en av karaktärerna har ett nihilistiskt synsätt och är besatt av att bekämpa brott genom att läsaren får ta del av en polisrapport med bland annat en undersökning av hans hemförhållanden som barn. På ett annat ställe får läsaren reda varför de tidigare "hjältarna" slutade, genom att de tillåts läsa utdrag ur en självbiografi skriven utav en av de äldre."
Att använda text på det sättet är ju något jag planerat att göra hela tiden. Det passar oss väldigt bra, eftersom att det kan berätta en del av historien helt utan bilder, samt komplettera historien och skapa ett nytt djup, igen helt utan bilder!
Nu har jag tänkt ut lite konkreta sätt att använda den här tekniken. Dessa är:
- Förklara mer djupgående vad det är för arbete som pågår på kyrkogården, genom en informativ artikel på ämnet. Här finns utrymme att göra ett par existentiella instick, om religion och döden.
- Låt Obama varna den nya presidenten från att göra samma misstag som honom, genom ett brev. I brevet kan Obama skriva om vad som har hänt tidigare, här kan man så klart göra lite satir över Obamas tid vid makten och det faktum att han fick fredspriset.
- Sammanfatta förhöret med huvudpersonen genom ett förhörsprotokoll. För att göra det mer effektfullt kan man stryka över vissa namn och platser med en svart markeringspenna.
- Begravningsarbetaren ska säga upp sig från sitt jobb. Detta kan redovisas genom en debattartikel skriven av honom, eller en skriftlig uppsägning.
Här är ett utdrag ur den texten:
"Texterna har formerna av polisrapporter, utdrag ur självbiografier, tidningsartiklar och vetenskapliga uppsatser. Moore förklarar till exempel varför en av karaktärerna har ett nihilistiskt synsätt och är besatt av att bekämpa brott genom att läsaren får ta del av en polisrapport med bland annat en undersökning av hans hemförhållanden som barn. På ett annat ställe får läsaren reda varför de tidigare "hjältarna" slutade, genom att de tillåts läsa utdrag ur en självbiografi skriven utav en av de äldre."
Att använda text på det sättet är ju något jag planerat att göra hela tiden. Det passar oss väldigt bra, eftersom att det kan berätta en del av historien helt utan bilder, samt komplettera historien och skapa ett nytt djup, igen helt utan bilder!
Nu har jag tänkt ut lite konkreta sätt att använda den här tekniken. Dessa är:
- Förklara mer djupgående vad det är för arbete som pågår på kyrkogården, genom en informativ artikel på ämnet. Här finns utrymme att göra ett par existentiella instick, om religion och döden.
- Låt Obama varna den nya presidenten från att göra samma misstag som honom, genom ett brev. I brevet kan Obama skriva om vad som har hänt tidigare, här kan man så klart göra lite satir över Obamas tid vid makten och det faktum att han fick fredspriset.
- Sammanfatta förhöret med huvudpersonen genom ett förhörsprotokoll. För att göra det mer effektfullt kan man stryka över vissa namn och platser med en svart markeringspenna.
- Begravningsarbetaren ska säga upp sig från sitt jobb. Detta kan redovisas genom en debattartikel skriven av honom, eller en skriftlig uppsägning.
Variation fort.
Nu när jag kommit fram till att jag ska variera stil och berättarteknik, gäller det att tänka ut hur jag ska göra det så att det blir så naturligt och snyggt som möjligt.
Jag har ett par idéer:
- Jag ska börja använda berättarrutor mer - men mer om det i nästa inlägg -. Jag tänker att om jag använder förstapersonsperspektiv i berättarrutorna och varierar mellan vilka karaktärer som berättar, skulle detta göra att det blir mer naturligt att också variera stilen, beroende på karaktärernas personlighet
- Man kan också variera stilen beroende på sammanhanget. Till exempel skulle man kunna tänka sig att tillbaka blickar berättades genom enstaka fotografier och långa, drömska kommentarer om dessa, som hämtade ur ett fotoalbum.
- Situationerna kan också få bestämma hur något berättas. Till exempel finns det ju situationer där det är mer naturligt med långa texter än andra. Jag tänker främst på den del där huvudpersonen blir förhörd. I ett förhör händer det ju inte särskilt mycket som bilderna behöver förklara, utan det viktiga är vad som sägs. Därför kan man tänka sig att man använder ett helt A4:a till en bild, gör karaktärerna ganska små, och sen fyller bilder av en stor pratbubbla med text.
Jag har ett par idéer:
- Jag ska börja använda berättarrutor mer - men mer om det i nästa inlägg -. Jag tänker att om jag använder förstapersonsperspektiv i berättarrutorna och varierar mellan vilka karaktärer som berättar, skulle detta göra att det blir mer naturligt att också variera stilen, beroende på karaktärernas personlighet
- Man kan också variera stilen beroende på sammanhanget. Till exempel skulle man kunna tänka sig att tillbaka blickar berättades genom enstaka fotografier och långa, drömska kommentarer om dessa, som hämtade ur ett fotoalbum.
- Situationerna kan också få bestämma hur något berättas. Till exempel finns det ju situationer där det är mer naturligt med långa texter än andra. Jag tänker främst på den del där huvudpersonen blir förhörd. I ett förhör händer det ju inte särskilt mycket som bilderna behöver förklara, utan det viktiga är vad som sägs. Därför kan man tänka sig att man använder ett helt A4:a till en bild, gör karaktärerna ganska små, och sen fyller bilder av en stor pratbubbla med text.
Variation inom litteraturen
Även om jag står fast vid att jag tycker att man allt som oftast når bäst resultat genom att hålla sig till samma stil genom hela boken, finns det många exempel inom litteraturen på författare som gjort tvärtemot och ändå lyckats.
Ett bra sådant exempel är så klart James Joyces Odysseus. Där byter författaren ofta stil mellan kapitlen. Huvudpersonen och berättartekniken varierar. Allra kändast är kanske när boken mot slutet övergår mot en 50 sidor lång monolog. Anledningen till att Joyce varierar stilen på det här sättet genom boken tror jag kan vara att han försöker ge uttryck hur mycket människans upplevelseförmåga varierar från stund till stund och mellan olika personer, eftersom Joyce i en slags förlängning av det naturalistiska förhållningssättet försöker skildra människans själsliv så exakt som möjligt.
I Tom Strong av Alan Moore, som jag skrev om för ett tag sedan, finns det också stora skillnader i berättarteknik mellan bokens olika delar. Detta beror nog främst på att boken är skriven lite som en hyllning av, lite som en nostalgisk återblick på, och lite som redogörelse över superhjältegenrens utveckling genom åren. Stilen varieras på så sätt att den påminner om olika episoder ur serietidningens historia, till exempel The golden age och Modern Age.
I böcker - så väl som filmer och tv-serier - med mer än en huvudkaraktär är det förstås dessutom vanligt att stilen varierar beroende på vilken av karaktärerna den delen av boken fokuserar på. Att ändra ton beroende på vem kapitlet handlar om, kan fungera lite som en blandning av det allvetande berättarperspektivet (om det nu är det man använder från första början) och den inre monologen, eftersom man låter en mer eller mindre objektiv text färgas av karaktärens personlighet.
Ett bra sådant exempel är så klart James Joyces Odysseus. Där byter författaren ofta stil mellan kapitlen. Huvudpersonen och berättartekniken varierar. Allra kändast är kanske när boken mot slutet övergår mot en 50 sidor lång monolog. Anledningen till att Joyce varierar stilen på det här sättet genom boken tror jag kan vara att han försöker ge uttryck hur mycket människans upplevelseförmåga varierar från stund till stund och mellan olika personer, eftersom Joyce i en slags förlängning av det naturalistiska förhållningssättet försöker skildra människans själsliv så exakt som möjligt.
I Tom Strong av Alan Moore, som jag skrev om för ett tag sedan, finns det också stora skillnader i berättarteknik mellan bokens olika delar. Detta beror nog främst på att boken är skriven lite som en hyllning av, lite som en nostalgisk återblick på, och lite som redogörelse över superhjältegenrens utveckling genom åren. Stilen varieras på så sätt att den påminner om olika episoder ur serietidningens historia, till exempel The golden age och Modern Age.
I böcker - så väl som filmer och tv-serier - med mer än en huvudkaraktär är det förstås dessutom vanligt att stilen varierar beroende på vilken av karaktärerna den delen av boken fokuserar på. Att ändra ton beroende på vem kapitlet handlar om, kan fungera lite som en blandning av det allvetande berättarperspektivet (om det nu är det man använder från första början) och den inre monologen, eftersom man låter en mer eller mindre objektiv text färgas av karaktärens personlighet.
måndag 11 januari 2010
Lösningar: Variation
Något som har bidragit till att göra det onödigt svårt att rita den här berättelsen (eller i alla fall göra så att det krävs onödigt mycket bilder) är att jag varit för låst vid en och samma berättarteknik. Tekniken i fråga är just sådan att man använder mycket bilder (egentligen för att berätta väldigt lite), i mer eller mindre lika stora rutor och ganska lite text. Här är ett exempel: http://3.bp.blogspot.com/_eNagO6NmgGo/SsJ3kC_-jlI/AAAAAAAABI4/X7e_PYqUoXQ/s1600-h/2008-03-29.bmp
Att jag låst mig vid just den tekniken beror främst på två anledningar: De serier jag själv tycker bäst om är berättade så, till exempel Watchmen. Och jag tycker att den tekniken passar vår historia bäst. Dessutom har jag inte velat variera berättartekniken eftersom har tyckt - och till vis del fortfarande tycker - att det är snyggast och gör läsupplevelsen bättre om man håller sig till samma stil genom hela boken.
Men nu har jag bestämt mig att försöka tänka också i andra banor när det kommer till berättarteknik. Främst av två anledningar: 1) Vi har tidsbrist och denna tekniken är väldigt ineffektiv tidsmässigt. 2) Även om jag inte tycker att varierad berättarteknik och stil emellan kapitel ger det bästa resultatet, är det viktigt att komma ihåg att vi inte har som mål att göra den bästa serietidningen, utan att lära oss så mycket som möjligt om hur man gör serier. Att variera teknik och stil gör att jag lär mig hantera fler sätt att skriva serier och därför får en mer komplex kunskap.
Att jag låst mig vid just den tekniken beror främst på två anledningar: De serier jag själv tycker bäst om är berättade så, till exempel Watchmen. Och jag tycker att den tekniken passar vår historia bäst. Dessutom har jag inte velat variera berättartekniken eftersom har tyckt - och till vis del fortfarande tycker - att det är snyggast och gör läsupplevelsen bättre om man håller sig till samma stil genom hela boken.
Men nu har jag bestämt mig att försöka tänka också i andra banor när det kommer till berättarteknik. Främst av två anledningar: 1) Vi har tidsbrist och denna tekniken är väldigt ineffektiv tidsmässigt. 2) Även om jag inte tycker att varierad berättarteknik och stil emellan kapitel ger det bästa resultatet, är det viktigt att komma ihåg att vi inte har som mål att göra den bästa serietidningen, utan att lära oss så mycket som möjligt om hur man gör serier. Att variera teknik och stil gör att jag lär mig hantera fler sätt att skriva serier och därför får en mer komplex kunskap.
Problem
Nu går vi in i en kritisk period för det här arbetet, och jag tänkte redogöra lite för de problem vi stött på och som återstår att lösa:
- Vi har inte hunnit rita tillräckligt långt. Att rita varje kapitel tog mycket längre tid än vad vi räknat med, därtill har vi haft problem med att över huvud taget hitta tid åt projektarbetet, därför att vi haft mycket annat i skolan.
- Ska vi rita på samma sätt och håller samma tempo som hitintills kommer vi inte hinna klart.
- Berättelsen är för stor (särskilt just med tanke på hur lång tid det tar att rita den). Hade vi valt att göra en mindre berättelse kunde vi ha hunnit det utan problem, och haft den extremt genomarbetad. (Däremot skulle den troligtvis inte ha varit så typisk för serieformatet som den vi gör nu, inte heller lika bra eller lika rolig att arbeta med).
Bortsett från detta, som visserligen är ganska stora problem om man inte lyckas lösa dem, känner jag att jag har bra kontroll på läget. Jag känner att jag numera har lättare att se olika och effektfulla sätt att berätta historien. Jag har också fått det lättare att tänka i "serietidnings-banor", när det kommet till hur man bör formulera text och hur man ska berätta genom bilder. Detta beror antagligen på att jag läst mycket serier.
- Vi har inte hunnit rita tillräckligt långt. Att rita varje kapitel tog mycket längre tid än vad vi räknat med, därtill har vi haft problem med att över huvud taget hitta tid åt projektarbetet, därför att vi haft mycket annat i skolan.
- Ska vi rita på samma sätt och håller samma tempo som hitintills kommer vi inte hinna klart.
- Berättelsen är för stor (särskilt just med tanke på hur lång tid det tar att rita den). Hade vi valt att göra en mindre berättelse kunde vi ha hunnit det utan problem, och haft den extremt genomarbetad. (Däremot skulle den troligtvis inte ha varit så typisk för serieformatet som den vi gör nu, inte heller lika bra eller lika rolig att arbeta med).
Bortsett från detta, som visserligen är ganska stora problem om man inte lyckas lösa dem, känner jag att jag har bra kontroll på läget. Jag känner att jag numera har lättare att se olika och effektfulla sätt att berätta historien. Jag har också fått det lättare att tänka i "serietidnings-banor", när det kommet till hur man bör formulera text och hur man ska berätta genom bilder. Detta beror antagligen på att jag läst mycket serier.
Lite om The Sandman
Under lovet fick jag tid att läsa alla de tio samlingsvolymerna av The Sandman. De är uppbyggda så att var annan tidning fokuserar mest på huvudkaraktären (dream of the endless) medan de där emellan främst innehåller serienoveller som kan handla om nästan vad som helst, men där drömmar alltid är ett återkommande motiv.
På frågan hur Neil Gainman skulle beskriva historien i The Sandman serien i en mening svarade han: "The lord of dreams learns that one must change or die". Jag tycker det är en bra sammanfattning, även om historien naturligtvis är mycket mer komplex än så. Dream är bara en av 7 endless (som är större och äldre än gudar). De andra, som är hans syskon, är Death, Delerium, Despair, Destruction, Desire och Destiny. Det är, som man enkelt ser, upplagt för att vara en berättelse med många existensiella aspekter.
The Sandman var en otrolig läsupplevelse för min del. Jag läser helt böcker som är handlingsdrivna med som ändå har en idé bakom sig, och jag tycker att The Sandman lyckas med det fantastiskt väl.
Förutom att genren skiljer sig drastiskt från det mesta jag läst inom serier hittils, var det också en ny upplevelse på många andra sätt. Speciellt när det kommer till att öppna mina ögon för variationsmöjligheterna inom berättandet. (Jag vill låna om böckerna på biblioteket och ta lite kort för ur boken för att visa, men har inte tillgång till det idag.) Det jag tar med mig från den här läsningen, in i mitt eget projekt är:
- Hur bra det fungerar med en berättarröst, som kan vara ur den allvetande berättarens perspektiv eller ur första persons perspektiv. Berättarrösten skrivs naturligtvis inte ut i pratbubblor utan i "berättarrutor" som är fyrkantiga eller runda, men fristående från karaktärerna.
- Att det går att variera berättarteknik mellan kapitlen. I The Sandman kan ett kapitel skilja sig väldigt drastiskt från ett annat, i allt från sättet bilderna är målade till tonen och känslan i texten. Till exempel ser det helt olika ut beroende på vem av karaktärerna som just den delen fokuserar på. Är Delerium i centrum, är bilderna mer apstrakta och oftast färre, medan texten är lång och osammanhängande. När berättelsen fokuserar på Destiny är bilderna mörka och profetiska medan texten är klar och mässande.
- Det går att använda mycket text och lite bilder på ett väldigt effektfullt sätt. Detta är egentligen bara ytterligare ett exempel på hur berättartekniken varieras mellan de olika delarna, men den är ändå värd att nämnas separat. I bland, speciellt när någon av huvudpersonerna återberättar någon slags skröna eller myt från förr i tiden, övergår berättandet löpande text, bara illustrerad med ett fåtal bilder.
På frågan hur Neil Gainman skulle beskriva historien i The Sandman serien i en mening svarade han: "The lord of dreams learns that one must change or die". Jag tycker det är en bra sammanfattning, även om historien naturligtvis är mycket mer komplex än så. Dream är bara en av 7 endless (som är större och äldre än gudar). De andra, som är hans syskon, är Death, Delerium, Despair, Destruction, Desire och Destiny. Det är, som man enkelt ser, upplagt för att vara en berättelse med många existensiella aspekter.
The Sandman var en otrolig läsupplevelse för min del. Jag läser helt böcker som är handlingsdrivna med som ändå har en idé bakom sig, och jag tycker att The Sandman lyckas med det fantastiskt väl.
Förutom att genren skiljer sig drastiskt från det mesta jag läst inom serier hittils, var det också en ny upplevelse på många andra sätt. Speciellt när det kommer till att öppna mina ögon för variationsmöjligheterna inom berättandet. (Jag vill låna om böckerna på biblioteket och ta lite kort för ur boken för att visa, men har inte tillgång till det idag.) Det jag tar med mig från den här läsningen, in i mitt eget projekt är:
- Hur bra det fungerar med en berättarröst, som kan vara ur den allvetande berättarens perspektiv eller ur första persons perspektiv. Berättarrösten skrivs naturligtvis inte ut i pratbubblor utan i "berättarrutor" som är fyrkantiga eller runda, men fristående från karaktärerna.
- Att det går att variera berättarteknik mellan kapitlen. I The Sandman kan ett kapitel skilja sig väldigt drastiskt från ett annat, i allt från sättet bilderna är målade till tonen och känslan i texten. Till exempel ser det helt olika ut beroende på vem av karaktärerna som just den delen fokuserar på. Är Delerium i centrum, är bilderna mer apstrakta och oftast färre, medan texten är lång och osammanhängande. När berättelsen fokuserar på Destiny är bilderna mörka och profetiska medan texten är klar och mässande.
- Det går att använda mycket text och lite bilder på ett väldigt effektfullt sätt. Detta är egentligen bara ytterligare ett exempel på hur berättartekniken varieras mellan de olika delarna, men den är ändå värd att nämnas separat. I bland, speciellt när någon av huvudpersonerna återberättar någon slags skröna eller myt från förr i tiden, övergår berättandet löpande text, bara illustrerad med ett fåtal bilder.
tisdag 8 december 2009
The sandman
Den här serien läser jag just nu:
_comiccover.jpg)
_comiccover.jpg)
The Sandman, av Neil Gaiman. Den utgavs mellan åren 1989 - 1996 i 75 nummer, som nu har samlats i tio serieromaner. Många anser att detta är en av världens bästa serier. Det är den enda serietidningen som vunnit World Fantasy Award och en av tre serietidningar som hamnat på The New York Times Best Seller List. Den beskrivs som "en serie för intellektuella" av en kritiker.
En intressant sak med The sandman är att den på sin tid lockade en helt annan läsarkrets än andra serier. Hälften av läsarna var kvinnor, de flesta var över tjugo och många av dem läste inga andra serier alls.
Till skillnad från de andra serierna jag läst (som på ett eller annat sätt handlar om superhjältar) är detta mer av en fantasy-berättelse. Historien kretsar kring Drömkungen, som är drömmarnas inkarnation och styr över drömvärlden.
En intressant sak med The sandman är att den på sin tid lockade en helt annan läsarkrets än andra serier. Hälften av läsarna var kvinnor, de flesta var över tjugo och många av dem läste inga andra serier alls.
Till skillnad från de andra serierna jag läst (som på ett eller annat sätt handlar om superhjältar) är detta mer av en fantasy-berättelse. Historien kretsar kring Drömkungen, som är drömmarnas inkarnation och styr över drömvärlden.
Problem med text/bild
Jag har ett problem som jag funderar mycket över just nu: Hur gör jag så att texten i textrutorna i serien blir både intressant att läsa och informativ?
Jag har ju skrivit tidigare om hur jag tycker att man borde utnyttja dialogen och text i serier så att den alltid är snygg och rolig att läsa. Då ligger behållningen inte bara i bilderna och jag tycker att det ofta gör serien både bättre och smartare.
Men samtidigt måste man ju använda texten för att föra berättelsen framåt och förklara det bilderna inte kan förklara.
Eftersom att vi försöker använda så få bilder som möjligt (eftersom de tar sådan tid att rita) finns det inte mycket utrymme för längre dialoger eller utsmyckade texter. Detta leder till att det som får plats att sägas i dialogerna, sällan kan vara mer än det absolut nödvändiga och att texterna blir måste hållas ganska korta (det får ju inte plats hur mycket text som helst på en bild).
Hur ska jag få med alla aspekter av berättelsen (tänker särskilt på de moralfilosofika) om jag inte har något utrymme att utveckla några tankar i text? Och hur ska jag göra texten snygg, intressant och rolig när jag bara får plats med det allra nödvändigaste?
Jag har ju skrivit tidigare om hur jag tycker att man borde utnyttja dialogen och text i serier så att den alltid är snygg och rolig att läsa. Då ligger behållningen inte bara i bilderna och jag tycker att det ofta gör serien både bättre och smartare.
Men samtidigt måste man ju använda texten för att föra berättelsen framåt och förklara det bilderna inte kan förklara.
Eftersom att vi försöker använda så få bilder som möjligt (eftersom de tar sådan tid att rita) finns det inte mycket utrymme för längre dialoger eller utsmyckade texter. Detta leder till att det som får plats att sägas i dialogerna, sällan kan vara mer än det absolut nödvändiga och att texterna blir måste hållas ganska korta (det får ju inte plats hur mycket text som helst på en bild).
Hur ska jag få med alla aspekter av berättelsen (tänker särskilt på de moralfilosofika) om jag inte har något utrymme att utveckla några tankar i text? Och hur ska jag göra texten snygg, intressant och rolig när jag bara får plats med det allra nödvändigaste?
tisdag 1 december 2009
Utvärdera och se över målen
Nu har ju ungefär hälften av tiden gått, så jag tänkte se över mina mål och se vad jag har uppnått och vad som är kvar att göra.
Här är målen och en kort kommentar om hur jag arbetat med dem:
- Jag vill öka min förståelse för hur man bygger upp en historia så dramaturgiskt korrekt som möjligt. Jag vill lära mig att känna igen de olika momenten i den klassiska dramaturgiska modellen när jag läser serietidningar. Samt vara medveten om den dramaturgiska aspekten medan jag skriver min egen historia.
Jag har läst på om den klassiska dramaturgiska modellen och har den hela tiden i åtanke när jag skriver manus. Vad som återstår är att skriva om modellen här i bloggen och kanske ge en kort kommentar om varje kapitel, utifrån den dramaturgiska aspekten
- Jag vill lära mig mer om serietidningsformatet: till exempel att förstå dess särdrag, särskilda attribut och vanligaste motiv m.m.
Här har jag lärt mig mycket. Dels genom att läsa serier och skriva om dem och dels genom att läsa på om och reflektera över serietidningshistoria. Jag har undersökt serietidningarna olika teman och motiv genom åren och särskilt riktat in mig på superhjältegenren. Jag har dessutom undersökt och skrivit om serietidningens form, samt analyserat bla. Alan Moores berättarteknik.
- Jag vill ytterligare fördjupa mig i frågan rörande vari superhjältehistoriernas dragningskraft ligger och jämföra superhjältehistorierna med andra sorters litteratur.
Detta har jag arbetat med genom att skriva en text där frågar mig varför serietidningar har så låg status, samt jämför historien om stålmannen med andra böcker. Jag har också skrivit om Batman och jämfört den historien med Dr. Glas. När jag arbetat med serietidningshistoria har jag lyckats finna ett par förklaringar till varför superhjältarna blivit så populära och jag har dessutom undersökt fenomenet Antihjälten.
- Jag vill läsa serietidningar av olika slag, jämföra dem och till viss mån analysera dem.
Jag har läst väldigt mycket serietidningar under den här tiden. Vissa har jag skrivit om här, andra har jag inte gjort det med. Jag har jämfört serietidningar från olika epoker. Jag vill i framtiden skriva lite mer om andra sorters serietidningar, till exempel har jag hittat en intressant serieroman baserade på Kafkas noveller.
- Jag vill utveckla min egen berättarförmåga, träna mig i att skriva hela historierna som är så dramaturgiskt korrekta som möjligt.
Detta gör jag hela tiden.
- Jag vill undersöka hur man skriver för manus till en serietidning.
Här har jag bland annat använt mig av Alan Moores How to write for comics. Jag har bara skrivit om och undersökt mitt manus utifrån det första kapitlet i hans bok. Jag vill snart arbeta med de återstående tre.
- Jag vill träna mig i att ta ställning till problematik och olika moment som blir aktuella när man skriver berättelser, som att ta ställning till val av berättarperspektiv och presentation av karaktärer osv.
Jag har skrivit lite om olika problem jag stött på. Men har saknas fortfarande mycket. När jag skrivit mer manus, kommer jag att arbeta med den här punkten. Hittils har jag dock inte stött på mycket problem, men jag tycker att det är viktigt att ta ställning till alla val jag gör i mitt arbete. Ska skriva mer om varför manuset ser ut som det gör.
- Jag vill undersöka vissa moralfilosofiska problem och försöka reflektera över dessa i en berättelse.
Jag har främst skrivit om moralfilosofi och effektetik/pliktetikens problematik, till exempel inom historien om Batman. Jag läser och arbetar med samma ämne i skolan och hemma och kommer väva in detta i berättelsen ganska snart.
Här är målen och en kort kommentar om hur jag arbetat med dem:
- Jag vill öka min förståelse för hur man bygger upp en historia så dramaturgiskt korrekt som möjligt. Jag vill lära mig att känna igen de olika momenten i den klassiska dramaturgiska modellen när jag läser serietidningar. Samt vara medveten om den dramaturgiska aspekten medan jag skriver min egen historia.
Jag har läst på om den klassiska dramaturgiska modellen och har den hela tiden i åtanke när jag skriver manus. Vad som återstår är att skriva om modellen här i bloggen och kanske ge en kort kommentar om varje kapitel, utifrån den dramaturgiska aspekten
- Jag vill lära mig mer om serietidningsformatet: till exempel att förstå dess särdrag, särskilda attribut och vanligaste motiv m.m.
Här har jag lärt mig mycket. Dels genom att läsa serier och skriva om dem och dels genom att läsa på om och reflektera över serietidningshistoria. Jag har undersökt serietidningarna olika teman och motiv genom åren och särskilt riktat in mig på superhjältegenren. Jag har dessutom undersökt och skrivit om serietidningens form, samt analyserat bla. Alan Moores berättarteknik.
- Jag vill ytterligare fördjupa mig i frågan rörande vari superhjältehistoriernas dragningskraft ligger och jämföra superhjältehistorierna med andra sorters litteratur.
Detta har jag arbetat med genom att skriva en text där frågar mig varför serietidningar har så låg status, samt jämför historien om stålmannen med andra böcker. Jag har också skrivit om Batman och jämfört den historien med Dr. Glas. När jag arbetat med serietidningshistoria har jag lyckats finna ett par förklaringar till varför superhjältarna blivit så populära och jag har dessutom undersökt fenomenet Antihjälten.
- Jag vill läsa serietidningar av olika slag, jämföra dem och till viss mån analysera dem.
Jag har läst väldigt mycket serietidningar under den här tiden. Vissa har jag skrivit om här, andra har jag inte gjort det med. Jag har jämfört serietidningar från olika epoker. Jag vill i framtiden skriva lite mer om andra sorters serietidningar, till exempel har jag hittat en intressant serieroman baserade på Kafkas noveller.
- Jag vill utveckla min egen berättarförmåga, träna mig i att skriva hela historierna som är så dramaturgiskt korrekta som möjligt.
Detta gör jag hela tiden.
- Jag vill undersöka hur man skriver för manus till en serietidning.
Här har jag bland annat använt mig av Alan Moores How to write for comics. Jag har bara skrivit om och undersökt mitt manus utifrån det första kapitlet i hans bok. Jag vill snart arbeta med de återstående tre.
- Jag vill träna mig i att ta ställning till problematik och olika moment som blir aktuella när man skriver berättelser, som att ta ställning till val av berättarperspektiv och presentation av karaktärer osv.
Jag har skrivit lite om olika problem jag stött på. Men har saknas fortfarande mycket. När jag skrivit mer manus, kommer jag att arbeta med den här punkten. Hittils har jag dock inte stött på mycket problem, men jag tycker att det är viktigt att ta ställning till alla val jag gör i mitt arbete. Ska skriva mer om varför manuset ser ut som det gör.
- Jag vill undersöka vissa moralfilosofiska problem och försöka reflektera över dessa i en berättelse.
Jag har främst skrivit om moralfilosofi och effektetik/pliktetikens problematik, till exempel inom historien om Batman. Jag läser och arbetar med samma ämne i skolan och hemma och kommer väva in detta i berättelsen ganska snart.
tisdag 3 november 2009
En ny källa
Jag fick massor med svar med en gång från medlemmarna på Seriefrämjandets hemsida. De flesta rekomenderade amerikansk facklitteratur, som troligtvis går att beställa via fjärrlån från biblan. Jag ska kolla upp det, men de flesta böckerna verkade täcka in större, eller helt andra områden än vad jag söker. Till exempel skrev de på forumet:
"Bradford W. Wrights Comic Book Nation - The transformation of youth culture in America innehåller många intressanta observationer kring serietidningsgenrer som ofta kanske glöms bort i förhållande till superhjälte- och funny animal-serierna: kärleksserier, krigs- och kalla-krigs-serier, djungelserier...
Amy Kiste Nybergs Seal of Approval - The history of the comics code och Bart Beatys Fredric Wertham and the Critique of Mass Culture för perspektiv på serietidningskritiken under 1950-talet.
Joe Simons The Comic Book Makers är en läsvärd memoarvolym av en kreatör och redaktör som var betydelsefull både inom superhjälte- och romantikserierna."
Däremot fick jag en länk till en hemsida som verkade väldigt bra. Där fanns i varje fall mycket fakta. Frågan är hur pass trovärdig den är som källa, för jag hittar inte särskilt mycket information om den.
Det som talar för den är att hemsidans skapare själv säger att den är "intended as a reference work only" och att det en moderator på seriefrämjandets forum som rekomenderade den.
"Bradford W. Wrights Comic Book Nation - The transformation of youth culture in America innehåller många intressanta observationer kring serietidningsgenrer som ofta kanske glöms bort i förhållande till superhjälte- och funny animal-serierna: kärleksserier, krigs- och kalla-krigs-serier, djungelserier...
Amy Kiste Nybergs Seal of Approval - The history of the comics code och Bart Beatys Fredric Wertham and the Critique of Mass Culture för perspektiv på serietidningskritiken under 1950-talet.
Joe Simons The Comic Book Makers är en läsvärd memoarvolym av en kreatör och redaktör som var betydelsefull både inom superhjälte- och romantikserierna."
Däremot fick jag en länk till en hemsida som verkade väldigt bra. Där fanns i varje fall mycket fakta. Frågan är hur pass trovärdig den är som källa, för jag hittar inte särskilt mycket information om den.
Det som talar för den är att hemsidans skapare själv säger att den är "intended as a reference work only" och att det en moderator på seriefrämjandets forum som rekomenderade den.
Bilderna blir till
Mikael skrev på sin blogg igår och berättade hur det går till när han ritar bilder. Jag tänkte att det kan vara intressant att se:
"Först ritar jag en skiss vilken jag sedan skannar in till datorn.
Sedan gör jag ännu en skiss i Adobe Photoshop där jag rättar till en del grejer. T.ex. Var vänsterknäet alldeles för centrerat.
Efter den andra skissen börjar jag jobba i Adobe Illustrator där det tog det mig ca 2h att komma fram till detta resultatet."
"Först ritar jag en skiss vilken jag sedan skannar in till datorn.
Sedan gör jag ännu en skiss i Adobe Photoshop där jag rättar till en del grejer. T.ex. Var vänsterknäet alldeles för centrerat.
Efter den andra skissen börjar jag jobba i Adobe Illustrator där det tog det mig ca 2h att komma fram till detta resultatet."
Källor
För att skriva om serietidningens historia, använde jag mig av wikipedia som källa. Det var, just då, det enda jag hittade. Som underlag för att jämföra litteraturhistoria och serietidningshistoria och för att reflektera över förändringarna som skett, duger ju wikipedia bra.
Men jag antar att om jag ska kunna använda mig av denna fakta i rapporten, måste jag hitta en annan källa. (För så är det väl?)
Jag har tittat på böcker på nätet, men hittills inte hittat någon som verkar bra. Dessutom vet jag inte om jag har råd att beställa en sådan bok, om den inte är billig. Jag ska kolla på biblioteket idag.
Dessutom tänka jag att jag skulle fråga på seriefrämjandets hemsida, där kanske någon kan hjälpa mig, genom att hänvisa till någon uppsats på nätet eller ställa upp på att svara på lite frågor.
Men jag antar att om jag ska kunna använda mig av denna fakta i rapporten, måste jag hitta en annan källa. (För så är det väl?)
Jag har tittat på böcker på nätet, men hittills inte hittat någon som verkar bra. Dessutom vet jag inte om jag har råd att beställa en sådan bok, om den inte är billig. Jag ska kolla på biblioteket idag.
Dessutom tänka jag att jag skulle fråga på seriefrämjandets hemsida, där kanske någon kan hjälpa mig, genom att hänvisa till någon uppsats på nätet eller ställa upp på att svara på lite frågor.
måndag 2 november 2009
Serier från London
Jag har varit i London ett par dagar på lovet! Där gick jag i två enorma serietidningbutiker och ett par mindre ställen med andrahandsförsäljning på äldre tidningar.
Om utbudet av serier varit lika stort hemma och om det varit lika enkelt att få tag på dem skulle jag ha läst väldigt mycket mer. Nu måste jag beställa allting över internet. Där finns bara ett par titlar och det är dessutom ganska dyrt.
Inte för att det var speciellt billigt i London heller. Den grafiska novell jag köpte kostade 350 kronor, men det var definitivt värt. Men det är synd att det inte finns något billigare alternativ, en slags motsvarighet till pocket-böcker.
Även om det är kostsamt, måste det ändå vara väldigt roligt att vara serietidningsläsare och bo i en storstad. Inte förrän nu har jag insett hur mycket serier det faktiskt finns. Jag hittade åtminstone 50 - 70 olika titlar från de största förlagen och då kommer det ju ett nytt nummer av varje titel, varje vecka. Tänk om det kunde vara lika dant med böcker man gillar, istället för att man ska sitta och vänta tre år på att sin favoritförfattare ska skri
va klart en enda roman.
Den grafiska roman jag köpte var Tom Strong, av Alan Moore. Det är hans (vad jag förstår) senaste verk. Detta är just en av de där historier jag nämnde tidigare, i vilken författaren vill frångå den nutida mörka trenden och byta ut anti-hjälten mot en klassisk, helgod hjälte. Det ska bli intressant att se om Moore lyckas göra till och med en sådan berättelse till något jag gillar, eftersom jag egentligen är ett fan av just anti-hjältarna.
Så ser den ut
På den begagnade marknaden köpte jag dessutom ett tiotal nummer av Swamp things, från 80- och 90-talet. Swamp things är en skräckserie om en varelse som lever i ett träsk och kan kontrollera alla sorters växter. På de flesta står det Suggested for mature readers. De ser ut såhär:
Serier på 30/40-talet
Det finns så klart en annan tänkbar förklaring till varför serietidningarna och då framför allt superhjältegenren uppkom och såg ut som de gjorde på 30-talet. Den är naturligtvis inte lika rolig som den Wilde-influerande, men jag tar den ändå. Såhär tror jag det kan vara:
- Serietidningarna riktade sig ju främst till barn och ungdomar. Och med den målgruppen är det inte konstigt att det är finns en polarisering mellan gott och ont och en tydlig sensmoral. Dels för att de yngsta läsarna troligtvis inte skulle förstå eller uppskatta serierna om de sett ut som dagens serier, med den mörka tonen, de samhällsrelaterade problemen och de komplicerade handlingarna och karaktärerna. Men också därför att det var mer sannolikt att de vuxna, föräldrarna, som antingen kunde betala tidningarna eller förbjuda sina barn att läsa dem, skulle gilla tidningarna och godkänna dem om de såg ut på detta vis.
Att serierna sedan har utvecklats så som de har gjort kan ju förstås bero på en mängd saker. Men en anledning skulle kunna vara att man velat söka sig till en ny, äldre målgrupp. Troligtvis därför att det är där man kan tjäna mer pengar. Då har man kunnat, och behövt göra serierna mer intressanta, komplexa och varierade.
Ytterligare en anledning till varför superhjältegenren uppkom just då och varför den blev så populär tror jag kan vara det faktum att världen såg ut som den gjorde, med oroligheter och ett stundande världskrig. I mörka och dystra tider söker sig ju människor gärna till motsatsen: man vill ha hopp och hjältar och man vill ser det goda segra över det onda.
Av samma anledning fick ju till exempel den amerikanska filmindustrin sig ett rejält lyft under kriget, när folk gick på bio för att få koppla bort den hemska verkligheten, underhållas och titta på filmer med glada, lyckliga och modiga människor.
onsdag 28 oktober 2009
Vad formar konsten?
Något som jag tycker är väldigt intressant är att det finns så många likheter mellan litteraturens och serietidningens utveckling och epoker. Framför allt är detta intressant med tanke på den serietidningshistorik jag redogjort för här, allt som allt, spänner ut över dryga 80 år, medan man i skolan börjar med att studera litteraturhistoriska epoker som ligger i alla fall 3000 år tillbaka i tiden.
Man får ju vanligtvis lära sig att det är de rådande omständigheterna under en viss tidsepok som är avgörande för hur konsten kommer att se ut under samma tid. Men om två skilda konstformer (serietidningen och litteraturen) visar på nästan identiska utvecklingsstadier, trots att de ligger totalt olika i tiden och utvecklas olika snabbt, vad säger oss då detta?
Den kulturella strömning som präglade 1930-talet var väl främst modernismen, kanske i vissa fall fortfarande också pessimismen. Dessa strömningars värderingar och idéer ligger ju ganska långt ifrån Antikens heroism, som helt klart tycks vara själva utgångspunkten för serietidningarna under The Golden Age. Hjältar, polariseringen mellan gott och ont och förkärleken till de klassiska myterna: alla dessa attribut vittnar ju om att serietidningarna under 1930-talet ligger nära Antikens litteratur. Stålmannen är ju till och med en slags moderniserad version av Akilles, komplett med en Akilleshäl och allt.
Är då inte detta konstigt? Om det är tidsandan som formar konsten, borde väl serietidningarna som skapades under 1930-talet likna den tidens litteratur, istället för litteratur som är ett par tusen år gammal?
Men så är ju inte fallet. Istället verkar det som om en ny konstform (både serietidningen och litteraturen) ofrånkomligen kommer att befinna sig i en bestämd, första utvecklingsfas under sina tidigaste år; nämligen "hjältestadiet", där gott är gott och ont är ont.
Därefter kommer alla konstformerna gå igenom samma utvecklingsfaser (kanske inte alltid i rak följd, utan de kan ibland också komma att ta ett steg tillbaka) för att gå mot minskad polarisering och mot nyansering och komplexitet.
Om detta skulle vara sant, hur kommer det sig då att det ändå går att se vissa tydliga samband mellan hur den yttre verkligheten förändras och hur konsten gör det? Om konstens uttryck och förändringar är oberoende av tiden den skapas i, borde det väl inte finnas några sådana samband? Den enda logiska förklaringen till detta, vore i så fall att tänka på sambanden tvärtemot hur vi gör idag: nämligen att tänka att det är konsten som påverkar den yttre miljön, förändringarna och tiden, istället för att det är dessa som påverkar konsten.
Någon som har slutfört och fulländat den tankegången och teorin, och som jag naturligtvis blivit inspirerad av är Oscar Wilde. Här i The Decay Of Lying: An Observation, kan man läsa Wildes tankar om detta på nätet, helt gratis.
Anti-hjälten III
Min personliga åsikt i det hela är denna:
Att se den klassiska helgoda hjälten bekämpa ondska blir i längden ganska platt, tråkigt och intetsägande. Det blir ju bara handling: spännande kanske, men inte särskilt tankeväckande.
Anti-hjälten däremot, bidrar med helt nya aspekter till historien. Jag känner att man tack vare just anti-hjälten lyckats införliva den moderna romanens identitetsproblematik och psykologiska djup i superhjältegenren, vilket har gjort läsningen mycket roligare och lockat en äldre mer mogen publik.
tisdag 27 oktober 2009
Anti-hjälten II
Här är en artikel jag läste för ett par dagar sedan på DN.se om kvinnliga Anti-hjältar: http://www.dn.se/dnbok/kvinnorna-blir-antihjaltar-1.981636
Anti-hjältarna som nämns i den här artikeln är ju inte riktigt av samma sort som de i till exempel Watchmen, som ju var våldtäktsmän och grovt skadade individer. Jag antar att definitionen av termen Anti-hjälte alltså måste göras lite bredare än den jag gav i det tidigare inlägget.
Såhär säger wikipedia:
"Antihjälte är en sorts huvudperson i litteratur och film som har några personliga egenskaper som traditionellt associeras med skurkar eller människor som inte väcker sympati men ändå har tillräckligt med hjältekvaliteter eller intentioner för att skapa sympati hos läsaren eller publiken."
Det är väl egentligen inte heller en perfekt definition. Jag skulle snarare säga att en anti-hjälte är en person som innehar vissa egenskaper som traditionellt sett inte ses som önskvärda, utan snarare tvärt om, men som publiken enda sympatiserar med, hejar på eller gillar.
En anledning till att anti-hjältarna i våra dagar är så populära skulle i så fall kunna vara att vi har lättare att sympatisera med dessa än de traditionella hjältarna eftersom att vi ofta upplever oss själva som bristfälliga på samma vis som dem, och att vi tycker om att se att människor som har problem/brister som liknar våra egna ändå kan lyckas. För visst är väl den dåliga självkänslan, om inte ren och skär cynism, i alla fall en sak som tycks vara ganska typisk för vår tid?
Vatten över huvudet?
En sak som jag faktiskt nyss insåg, är att vi faktiskt tagit oss an rätt mycket, när det kommer till att göra den här serietidningen.
Inte nog med att vi bara har ett par månader på oss att göra arbetet (från att komma på första idén, till att skriva manuset och rita bilderna) och att vi båda är totala nybörjare och inte har en aning om hur man gör det här - vi är ju dessutom grovt underbemannade!
I vanliga fall är man väldigt många som arbetar med en serietidning. Dessa är några av arbetsområderna:
Writer: Skriver manuset.
Artist/Tecknare: Den som ritar serietidningen. Ibland ritas den efter ett exakt manus. Men lika ofta är det The Artist, som skapar själva historien, efter direktiv från författaren. Många gånger är det dessutom flera personer som har denna uppgift.
Inker: Kompletterar och förstärker tecknarens jobb. Oftast är det många som arbetar också med detta.
Färgläggare: Färglägger teckningarna, arbetar numera oftast digitalt. Har oftast sista ordet när det kommer till seriens färgschema.
Letterer: Den som lägger tid pratbubblorna och texten i serien. Oftast det sista som görs. Ett mycket viktigt arbete, även om det låter enkelt. Duktiga yrkesmän/yrkeskvinnor inom detta området är hålls väldigt högt och har bland annat skrivit böcker om sitt arbete.
Editor: Har ofta huvudansvaret för själva serien. Ska rätta till misstag och också arbeta delvis som en regissör.
Första bilden
Här är den här bloggens första bild från tidningen. Det här är vår första sida. Fortfarande återstår lite arbete med den.
Mikael säger att han har bytt teknik sedan han ritade den här, så det kommer nog se rätt annorlunda ut i slutänden. Dessutom säger han att han skulle ändra lite i bilderna. Dessutom ska det vara ett annat teckensnitt.
Två saker jag tycker vi ska ändra är att det ska vara olika färg på pratbubblorna, så att det blir lätt att följa med i vem som säger vad, och att det måste vara citattecken kring meningen i den andra bubblan.
Mikael säger att han har bytt teknik sedan han ritade den här, så det kommer nog se rätt annorlunda ut i slutänden. Dessutom säger han att han skulle ändra lite i bilderna. Dessutom ska det vara ett annat teckensnitt.
Två saker jag tycker vi ska ändra är att det ska vara olika färg på pratbubblorna, så att det blir lätt att följa med i vem som säger vad, och att det måste vara citattecken kring meningen i den andra bubblan.
Anti-hjälten
Varför uppkom trenden med anti-hjältar just då, på 1980-talet?
En intressant teori är att detta kan härledas till 80-talets cynismiska strömning. I cynismens sken verkar det ju inte särskilt troligt att en person med superkrafter eller extrema förmågor skulle använda dessa helt och hållet osjälviskt och riskera sitt eget liv, för att rädda andras.
Istället verkade det mer rimligt att en självuppoffrande brottsbekämpare skulle vara någon som drevs av ett djupt rotat personligt vendetta eller som hade någon form av psykologiska problem eller störningar.
Jag tycker personligen att detta verkar troligt: vi vet ju att en tids ismer har stort inflytande på konsten och litteraturen.
Däremot vet jag inte om om vi år 2009 kan säga att vi lever i en cynisk tidsålder. Till vis del kanske, men är det verkligen hela förklaringen till varför anti-hjälten fortfarande är så populär? Jag ska tänka lite på andra förklaringar till detta...
söndag 25 oktober 2009
Serietidningens historia IIII
The Modern Age (1980 - nutid)
Den moderna eran karaktäriseras främst av Anti-hjälten, cynism, mognare serier/vuxen-serier och ett nytt psykologiskt djup. Dessutom blir historierna längre och mer komplexa.
Två av vår tids viktigaste och mest typiska verk är Frank Millers Batman: The dark knight returns och Alan Moores Watchmen.
Båda två är grafiska romaner, vilket i detta fallet betyder att det är längre historierna som har getts ut under en viss tid, men som sedan getts ut en som en "roman" där alla numren samlats. På senare tid har grafiska romaner blivit allt vanliga, både inom superhjältegenrer och i allmänhet.
Batman DRK och Watchmen vänder sig både till en äldre publik. Berättelserna är råare, mörkare, mer våldsamma och mer intellektuella är vad som hittills varit vanligt. Hjältarna porträtteras dessutom på ett vis som bryter mot de tidigare normerna.
Stålmannen i Batman DKR arbetar numera åt regeringen och är USAs främsta vapen i kriget mot Sovjet. Han får till och med i uppdrag att mörda Batman och går slutligen med på det. En recensent på Flak Magazine förklarade Frank Millers förändringar såhär:
"Bruce Wayne went from a silly playboy to a borderline psychotic obsessed with dying a good death. His nemesis, the Joker, became a demon bent on fulfilling a perverse love for the Batman by killing him."
Många andra kritiker uppskattade inte dessa förändring. En recensent på The new York Times skrev till exempel: "The drawings offer a grotesquely muscle-bound Batman and Superman, not the lovable champions of old." "If this book is meant for kids, I doubt that they will be pleased. If it is aimed at adults, they are not the sort I want to drink with."
Hjältarna i Watchmen är ännu mer typiska Anti-hjältar (vilket betyder att de motsatser till de tidigare representanterna för heroism och inte enkelt kan kategoriseras som Goda eller Onda). En av hjältarna är nihilist och ser världen som svart och vit där varje brott måste bestraffas, samtidigt som det antyds att han sympatiserar med högerextrema rörelser, en annan är våldstäktsman och mördare och ytterligare en är efter en olycka nästan en gud men kan inte längre sympatisera med människor har ingen som helst förståelse för mänsklig moral.
Den mörka trenden som inleddes med dessa verk har håller fortfarande i sig. Under de senaste åren har nästan alla nya hjältar som tillkommit varit Anti-hjältar. Recensenten på Flak Magazine skriver:
"The revolution Miller started has gone to excess, as today's comics have grown increasingly dark and serious. Call it the Dark Knight syndrome — a belief that today's superheroes must be even grittier than Miller's Batman in order to succeed."
Men som en reaktion på detta har många serieskapare på senaste tid ändå försökt att återgå till hur serierna såg ut under The Golden age och The Silver Age. Det finns en uttalad önskan i serievärlden att återgå till de rakt igenom goda hjältarna och den tidigare heroismen.
Serietidningens historia III
Bronze Age (1970 - 1985)
Under The Bronze Age, blir serietidningarna mer realistiska, både till stilen och motiven. Den mörkare tonen, som anslagits i och med brytpunkten gentemot The Silver Age, när bland annat Spidermans flickvän dör, är också karriäristisk för denna epok. Dessutom vågar författarna ta ut svängarna allt mer och gör många stora förändringar.
1971 får Stan Lee (en av serietidningvärldens främste författare och tecknare) i uppdrag av The United States department on Health, Education and Welfare att göra en serietidningen som uppmärksammar farorna med droger. Lee ritar en tredelad historia om Spiderman, som handlar om just detta. Den får mycket positiv respons och det blir nu tillåtet att ha med droger i serietidningar, så länge de framställs som något negativt.
Verkliga och samhällsrelaterade problem blir nu en trend inom serietidningsvärlden. Förutom droger, behandlar många serietidningar motiv som rasism, fördomar och sociala orättvisor. Feminismen influerar serietidningarna och ger upphov till många nya, kvinnliga superhjältar. Också minoriteterna i samhället blir nu alltmer representerade inom serievärlden, till exempel genom svarta superhjältar som Svarta blixten. (Även om många hävdar att dessa superhjältar bygger på stereotypa fördomar om minoriteter.)
Comic Code lättar under den här tiden på restriktionerna som ditintills har gällt serier, vilket leder till att bland annat skräckserier (som pga. av sina mörka natur varit mer eller mindre förbjudna) åter blir populära. Många nya genrer bildas och får läsare, utöver superhjältegenren. Däremot försvinner genrer som romans och western nästan helt.
lördag 24 oktober 2009
Serietidningens historia II
Efter The Golden Age och Atomic Era, följde The Silver Age:
Silver Age (1956 - 1970)
1954 gav DC Comics ut nummer 4 av tidningen Showcase, där de introducerade en ny superhjälte: The Flash, som gick hem stort hos läsarna. Detta brukar ses som starten för The Silver Age, eftersom superhjältarna nu åter blev populära.
Under denna period förändrades superhjältarna och superhjältehistorierna. Tidigare hade superhjältarna varit mer eller mindre perfekta. Men nu blev de mer mänskliga, mer nyanserade och med mer komplexa historier och personligheter. Superhjältarna har egna inre demoner, egna rädslor och egna problem. Spiderman, som är en av denna tidens nya hjältar, går till exempel fortfarande i skolan, har problem med flickvännen, familjen och sitt extrajobb, samt är osäker på sin egen roll som hjälte.
Silver Age, var också en epok då serietidningen avancerade rent tekniskt, bland annat genom att berättarmetoderna förfinades. Under The Golden Age hade serietidningarna varit tecknade på ett relativt enkelt vis. Nu blev tecknandet mer storslaget, med starka färger, mer avancerad teknik och ofta överdrivna proportioner.
Slutet för The Silver Age och början för The Bornze Age brukar anses vara brytpunkten runt 1972. En ny, mörkare trend har märkts under ett par år, men den blir runt denna tid definitiv. Superhjältehistorierna går nu från att under en tid ha varit nyanserade, till att bli ännu mörkare och mer pessimistiska. Till exempel så blir Spidermans flickvän mördad i ett nummer 1973 och Gröna lyktan säger själv år 1972:
"Those days are gone – gone forever – the days I was confident, certain ... I was so young ... so sure I couldn't make a mistake! Young and cocky, that was Green Lantern. Well, I've changed. I'm older now ... maybe wiser, too ... and a lot less happy."
tisdag 20 oktober 2009
Serietidningens historia
Precis som inom den allmäna litteraturkunskapen, delar man in serietidningens historia i olika epoker. Här riktar jag främst in mig på den amerikanska serietidningskulturen. Varje epok har sina egna särdrag och idéer. Jag tänkte berätta lite om dem, i kronologisk ordning.
Golden Age of Comic Books (1930- sent 1940)
Bildberättelser som berättats genom bilder i rutformat hade förekommit tidigare, främst i små snuttar, liknande dem vi läser i morgontidningarna. Men det var på 1930 som den moderna serietidningen uppkom, med återkommande karaktärer och längre berättelser. Det var också då som arketypen av den moderna Superhjälten skapades och de klassiska attributen fastställdes (dräkt, superkraften, symbol m.m.) Många av våra mest populära och kända superhjältar uppkom under den här tiden: bland andra Stålmannen och Batman.
Serietidningen blev en konstform för allmänheten och mediets typiska vokabulär och stilmässiga särdrag fastställdes.
Från början bestod de flesta serietidningarna under den här tiden av samlingar och nytryckningar av just seriestrippar som ursprungligen publicerats i dagstidningar. Men när den första Stålmannentidningen publicerats blev han snabbt så populär att produktionen helt och hållet riktade in sig på superhjältar. Detta kom alltså att bli det mest typiska för The Golden Age.
Men det såldes också Western, Indian, Roliga Djur och Romantiska serietidningar.
Andra världskriget (1939-1945)
Världskrigstiden hade stort inflytande på serietidningskulturen men markerar inte en brytning mot The Golden Age, utan bidrog bara till fortsatt utveckling.
Serietidningen blev nu väldigt populär bland allmänheten. Detta beror främst på två faktorer: Den var billig vilken passade väl till den rådande ekonomiska situation, och det var historier där Gott vann över Ont, vilket många uppskattade under de oroliga tiderna.
Motiven i superhjältetidningarna anpassades efter hur världen då såg ut, och superhjältarna fick nya ärkeskurkar i form av Nazistrobbotar och Japanska ninjor.
Post War and the Atomic Era (sent 1940 - 1952)
Inte heller denna epok ses nödvändigtvis som en brytning gentemot The Golden Age, utan mer som dess slut.
Den allmänt utbredda oron kring kärnvapen formade serietidningen till att bli mer politisk, med bland annat radioaktiv strålning som en ofta återkommande förklaring till mutationer hos ärkeskurkarna.
Efter krigsslutet minskade superhjältetidningarna i popularitet. Detta ledde till att serietidningen utvecklades mot andra genrer, till
exempel skräck och brott. Men dessa genres mörka natur föranledde en moralpanik i USA, där serietidningarna dels anklagades för att vara en faktor till den ökade ungdomsbrottsligheten och dels för att sända sexuella, ibland homoerotiska, signaler (se till exempel relationen mellan Batman och Robin).
För att undgå lagliga åtgärder från bland andra Förenta Staternas kommitté för Ungdomsbrottslighet, skapade serietidningsindustrien the Comic Code, som var en godkänd-stämpel som skulle garantera lämpligt innehåll. Men serietidningarna gick så långt i sin strävan att inte väcka något som helt anstöt, att berättelserna oftast bara upplevdes som fåniga, vilket ledde till att populariteten minskade ännu mer. Epoken var nu definitivt över.
Golden Age of Comic Books (1930- sent 1940)
Bildberättelser som berättats genom bilder i rutformat hade förekommit tidigare, främst i små snuttar, liknande dem vi läser i morgontidningarna. Men det var på 1930 som den moderna serietidningen uppkom, med återkommande karaktärer och längre berättelser. Det var också då som arketypen av den moderna Superhjälten skapades och de klassiska attributen fastställdes (dräkt, superkraften, symbol m.m.) Många av våra mest populära och kända superhjältar uppkom under den här tiden: bland andra Stålmannen och Batman.
Serietidningen blev en konstform för allmänheten och mediets typiska vokabulär och stilmässiga särdrag fastställdes.
Från början bestod de flesta serietidningarna under den här tiden av samlingar och nytryckningar av just seriestrippar som ursprungligen publicerats i dagstidningar. Men när den första Stålmannentidningen publicerats blev han snabbt så populär att produktionen helt och hållet riktade in sig på superhjältar. Detta kom alltså att bli det mest typiska för The Golden Age.
Men det såldes också Western, Indian, Roliga Djur och Romantiska serietidningar.
Andra världskriget (1939-1945)
Världskrigstiden hade stort inflytande på serietidningskulturen men markerar inte en brytning mot The Golden Age, utan bidrog bara till fortsatt utveckling.
Serietidningen blev nu väldigt populär bland allmänheten. Detta beror främst på två faktorer: Den var billig vilken passade väl till den rådande ekonomiska situation, och det var historier där Gott vann över Ont, vilket många uppskattade under de oroliga tiderna.
Motiven i superhjältetidningarna anpassades efter hur världen då såg ut, och superhjältarna fick nya ärkeskurkar i form av Nazistrobbotar och Japanska ninjor.
Post War and the Atomic Era (sent 1940 - 1952)
Inte heller denna epok ses nödvändigtvis som en brytning gentemot The Golden Age, utan mer som dess slut.
Den allmänt utbredda oron kring kärnvapen formade serietidningen till att bli mer politisk, med bland annat radioaktiv strålning som en ofta återkommande förklaring till mutationer hos ärkeskurkarna.
Efter krigsslutet minskade superhjältetidningarna i popularitet. Detta ledde till att serietidningen utvecklades mot andra genrer, till
exempel skräck och brott. Men dessa genres mörka natur föranledde en moralpanik i USA, där serietidningarna dels anklagades för att vara en faktor till den ökade ungdomsbrottsligheten och dels för att sända sexuella, ibland homoerotiska, signaler (se till exempel relationen mellan Batman och Robin).
För att undgå lagliga åtgärder från bland andra Förenta Staternas kommitté för Ungdomsbrottslighet, skapade serietidningsindustrien the Comic Code, som var en godkänd-stämpel som skulle garantera lämpligt innehåll. Men serietidningarna gick så långt i sin strävan att inte väcka något som helt anstöt, att berättelserna oftast bara upplevdes som fåniga, vilket ledde till att populariteten minskade ännu mer. Epoken var nu definitivt över.
Bland superhjältarna var det bara Stålmannen, Batman och Wonderwomen som fortfarande hade sina egna tidningar. Populära var istället romantiska, satiriska, Disney och science-fiction serier med flera.
V. 41, V. 42
De två senaste veckorna har jag:
- Arbetat med kapitel 2 och 3.
Vi har haft ett par stora prov och inlämningar de senaste veckorna. Den tiden på kvällarna och helgerna jag brukar använda till att skriva om serier har alltså gått åt till läxläsning. Därav lite lägre aktivitet på bloggen.
- Arbetat med kapitel 2 och 3.
Vi har haft ett par stora prov och inlämningar de senaste veckorna. Den tiden på kvällarna och helgerna jag brukar använda till att skriva om serier har alltså gått åt till läxläsning. Därav lite lägre aktivitet på bloggen.
tisdag 6 oktober 2009
Text och bild
I förra inlägget skrev jag att jag försökte hitta knep, trix och berättartekniker som hjälper oss att anpassa berättandet av vår historia till våra förutsättningar. Redan från början visste vi ju att ett sådant knep vi ville använda oss av var att få text och bild att interagera och komplettera varandra. Kunde vi berätta en del av historien genom text skulle det framförallt spara Mikael mycket tid, när det kommer till att rita bilder.
Nu har vi nästan klart för oss hur hela historien ska se ut och det börjar alltså bli tid att fundera på vart och hur vi kan använda oss av text istället för bilder.
Problemet är att jag inte tror att det skulle vara snyggt att byta mellan det traditionella serietidningsberättandet (i rutor) och enskilda illustrerande bilder med text. Kanske skulle det fungera att göra på det senare sättet om man gjorde så hela boken ut, men då skulle det se ut som en illustrerad barnbok mer än en serietidning. Men att berätta bara vissa kapitel eller scener på det sättet tror jag skulle störa läsningen och väcka läsaren ur transen.
Men med det här problemet har jag verkligen fått hjälp av de serietidningar jag läst. Svaret på hur man snyggast löser problemet med att få text och bild att interagera hittade jag i Alan Moores Watchmen.
Moore lägger in ett par sidor av text som berättar en del av historien mellan varje kapitel. Men det är inte så att texten fortsätter berätta på samma sätt som bilderna gjort, genom att steg för steg tala om vad karaktärerna gör. Istället använder han texterna som komplement till bilderna, för att ge en bakgrundhistoria, förklara en karaktärs beteende eller utveckla en teori. Texterna har formerna av polisrapporter, utdrag ur självbiografier, tidningsartiklar och vetenskapliga uppsatser.
Moore förklarar till exempel varför en av karaktärerna har ett nihilistiskt synsätt och är besatt av att bekämpa brott genom att läsaren får ta del av en polisrapport med bland annat en undersökning av hans hemförhållanden som barn. På ett annat ställe får läsaren reda varför de tidigare "hjältarna" slutade, genom att de tillåts läsa utdrag ur en självbiografi skriven utav en av de äldre.
Med den här metoden tycker jag verkligen att Moore lyckas få bild och text att interagera och jag tror att det är såhär jag själv vill göra.
Nu har vi nästan klart för oss hur hela historien ska se ut och det börjar alltså bli tid att fundera på vart och hur vi kan använda oss av text istället för bilder.
Problemet är att jag inte tror att det skulle vara snyggt att byta mellan det traditionella serietidningsberättandet (i rutor) och enskilda illustrerande bilder med text. Kanske skulle det fungera att göra på det senare sättet om man gjorde så hela boken ut, men då skulle det se ut som en illustrerad barnbok mer än en serietidning. Men att berätta bara vissa kapitel eller scener på det sättet tror jag skulle störa läsningen och väcka läsaren ur transen.
Men med det här problemet har jag verkligen fått hjälp av de serietidningar jag läst. Svaret på hur man snyggast löser problemet med att få text och bild att interagera hittade jag i Alan Moores Watchmen.
Moore lägger in ett par sidor av text som berättar en del av historien mellan varje kapitel. Men det är inte så att texten fortsätter berätta på samma sätt som bilderna gjort, genom att steg för steg tala om vad karaktärerna gör. Istället använder han texterna som komplement till bilderna, för att ge en bakgrundhistoria, förklara en karaktärs beteende eller utveckla en teori. Texterna har formerna av polisrapporter, utdrag ur självbiografier, tidningsartiklar och vetenskapliga uppsatser.
Moore förklarar till exempel varför en av karaktärerna har ett nihilistiskt synsätt och är besatt av att bekämpa brott genom att läsaren får ta del av en polisrapport med bland annat en undersökning av hans hemförhållanden som barn. På ett annat ställe får läsaren reda varför de tidigare "hjältarna" slutade, genom att de tillåts läsa utdrag ur en självbiografi skriven utav en av de äldre.
Med den här metoden tycker jag verkligen att Moore lyckas få bild och text att interagera och jag tror att det är såhär jag själv vill göra.
söndag 4 oktober 2009
Anpassa och angränsa
Redan från början var vi ju medvetna om problemet det innebar att vi har begränsat med tid till att arbete med serietidningen, samtidigt som det är ett väldigt tidskrävande projekt. Men det finns, så som jag ser det, två sätt att se på problemet och hur det bör lösas:
- Man kan se problemet som sådant att vi måste skriva en historia som till sin natur är mer lämpad för det "mindre formatet". Olika historier bör ju berättas på olika sätt.
Till exempel: skriver du en novell, finns det vissa normer för hur den historien bör se ut. Den bör kretsa kring en enskild händelse, inte sträcka sig för långt i tidsrymden och utveckla sig relativt snabbt. Det kan alltså tänkas att det inte lämpar sig att i novellform försöka berätta om hela andra världskriget i kronologisk ordning och använda sig av hundratals karaktärer. Det vore att misslyckas med att välja en historia som passar ens format. På samma sätt är det kanske att misslyckas med att anpassa sig till formatet om man försöker berätta en historia om en utomjordisk attack med många karaktärer, i en serietidning som vi inte har tid att göra särskilt lång.
Men, ett annat problem med vår serietidning är att vi inte vet hur lång tid det tar att göra den. Vi vet hur lång tid det får ta, men varken jag eller Mikael har gjort det här förut och det är svårt att uppskatta hur exakt hur mycket tid varje moment kommer att ta. Därför kan vi ju inte helt säkert säga att vi gör ett arbete i det "mindre formatet". Vi hinner kanske göra väldigt mycket och då vore det tråkigt att ha övergett den sortens historia vi vill skriva, för till exempel en historiett i serietidningsform som vi blir klara med snabbt. Jag ser hellre att vi tar oss an för mycket än för lite. Därför ser jag på problemet såhär:
- Hur anpassar vi historien vi vill skriva till våra förutsättningar?
Projektarbetet är ju något vi ska arbete med en längre tid och därför tror jag det är viktigt att vi arbetar med en historia vi tycker är rolig att skriva och rita, som den vi gör nu. Det kan ju som sagt tänkas att det hade passat bättre med en smalare och enklare historia, men då hade i alla fall inte jag fått ut lika mycket av mitt arbete. I slutänden handlar det ju inte heller om att skriva den perfekta serietidningen, utan i att lära sig hur man skriver en överhuvudtaget, och det gör man ju lika bra oavsett vilken sorts historia man berättar. Jag tror till och med att det är mer lärorikt att testa hur man kan utnyttja serieformatet för att lyckas berätta en "större" historia på relativt få sidor.
Men jag måste naturligtvis ändå se till att angränsa mig när jag skriver. Historien skulle ju fortfarande kunnas göra oändligt mycket större. För mig handlar det dels om att inte ta med alla tänkbara scener ur detta fiktiva händelseförlopp, utan välja ut några som alla bidrar med något, går att länka samman så de kompleterar varandra och som berättar historien på ett sådant sätt att det blir komplext, utan att ta upp för mycket plats. Men också att försöka hitta trix och knep och berättartekniker som gör att vi kan berätta scenerna i sig på ett smart sätt.
- Man kan se problemet som sådant att vi måste skriva en historia som till sin natur är mer lämpad för det "mindre formatet". Olika historier bör ju berättas på olika sätt.
Till exempel: skriver du en novell, finns det vissa normer för hur den historien bör se ut. Den bör kretsa kring en enskild händelse, inte sträcka sig för långt i tidsrymden och utveckla sig relativt snabbt. Det kan alltså tänkas att det inte lämpar sig att i novellform försöka berätta om hela andra världskriget i kronologisk ordning och använda sig av hundratals karaktärer. Det vore att misslyckas med att välja en historia som passar ens format. På samma sätt är det kanske att misslyckas med att anpassa sig till formatet om man försöker berätta en historia om en utomjordisk attack med många karaktärer, i en serietidning som vi inte har tid att göra särskilt lång.
Men, ett annat problem med vår serietidning är att vi inte vet hur lång tid det tar att göra den. Vi vet hur lång tid det får ta, men varken jag eller Mikael har gjort det här förut och det är svårt att uppskatta hur exakt hur mycket tid varje moment kommer att ta. Därför kan vi ju inte helt säkert säga att vi gör ett arbete i det "mindre formatet". Vi hinner kanske göra väldigt mycket och då vore det tråkigt att ha övergett den sortens historia vi vill skriva, för till exempel en historiett i serietidningsform som vi blir klara med snabbt. Jag ser hellre att vi tar oss an för mycket än för lite. Därför ser jag på problemet såhär:
- Hur anpassar vi historien vi vill skriva till våra förutsättningar?
Projektarbetet är ju något vi ska arbete med en längre tid och därför tror jag det är viktigt att vi arbetar med en historia vi tycker är rolig att skriva och rita, som den vi gör nu. Det kan ju som sagt tänkas att det hade passat bättre med en smalare och enklare historia, men då hade i alla fall inte jag fått ut lika mycket av mitt arbete. I slutänden handlar det ju inte heller om att skriva den perfekta serietidningen, utan i att lära sig hur man skriver en överhuvudtaget, och det gör man ju lika bra oavsett vilken sorts historia man berättar. Jag tror till och med att det är mer lärorikt att testa hur man kan utnyttja serieformatet för att lyckas berätta en "större" historia på relativt få sidor.
Men jag måste naturligtvis ändå se till att angränsa mig när jag skriver. Historien skulle ju fortfarande kunnas göra oändligt mycket större. För mig handlar det dels om att inte ta med alla tänkbara scener ur detta fiktiva händelseförlopp, utan välja ut några som alla bidrar med något, går att länka samman så de kompleterar varandra och som berättar historien på ett sådant sätt att det blir komplext, utan att ta upp för mycket plats. Men också att försöka hitta trix och knep och berättartekniker som gör att vi kan berätta scenerna i sig på ett smart sätt.
Sammanfattning av serien
Här är en väldigt kortfattad sammanfattning av serien, så som den är tänkt att se ut, kapitel för kapitel:
Kapitel 1: S. ligger en kilometer från den amerikanska militärbasen Fort hood, Texas. Han talar i en telefon med en man på "Basen". Han rapporterar om situation och bekräftat att det inte finns några vittnen närvarande och att allt är klart för inledandet av operationen. "Basen" är ett stort rum, fullt av datorer och skärmar och människor som arbetar. Mannen på "Basen" delar ut något orange till alla i rummet och påminner S. om vikten av att inga vittnen finns på plats och ger honom sedan klartecken. S. plockar fram sitt vapen, laddar det, osäkrar det och skjuter (S. syns inte i bild när skottet går av). Ingen reaktion märks från Fort Hood. Blod strömmar in från underkanten av bilden och läsaren inser snart att S. skjutit sig själv (han var det sista vittnet som skulle elimineras). Ett kraftigt ljussken kommer från himmeln och spränger basen.
Kapitel 2: En tv visar bilder från vad som har inträffat. En man sitter med ryggen vänd åt läsaren och tittar på tv. Han tappar sitt glas som spiller rött vin över golvet. Han säger "De är tillbaka". Läsaren ser i sista rutan att det är en åldrad Obama.
Kapitel 3: Vita huset. Presidenten informeras. En man berättar att signaler som föranlett attacken från ovan har kommit från jorden och att ett team i samma stund är på väg dit signalen spårats. Parallellt berättas det om presidentens syn på det inträffade och hur teamet närmar sig "Basen". När teamet slår in dörrarna är alla män därinne döda. I händerna håller de orangea burkar i vilka självmordskapslarna låg. Men en (svart) man tycks fortfarande vara vid liv.
Kapitel 4: Kyrkogården i New York är överfull. Den kan inte göras större. De flesta som ligger där har inga släktingar kvar i livet som besöker gravarna. De oroliga tiderna gör att många människor vill begravas, istället för att kremeras, för att försäkra sig om en plats hos gud efter livet. Dessutom måste männen som omkom vid Fort Hood begravas. Borgmästaren har därför bestämt att gamla gravar ska grävas upp och tömmas och att liken ska brännas. Ett par män är anställda att göra detta. Att gräva upp gamla gravar får en av dem att börja reflektera över livet och döden. Hans inre monolog ligger över alla bilder. Parallellt med historien på kyrkogården berättas två andra scener. Den första är hur männen på "Basen" bärs ut i svarta liksäckar. Den andra; hur den svarta mannen magpumpas för att man ska få upp giftet och hur han slutligen räddas och därefter leds in i en polisbil.
Kapitel 5: Den svarta mannen, som heter M. befinner sig i ett förhörsrum på pentagon. Förhöret berättas ur förhörsledarens perspektiv. Han säger att han alltid får svar på sina frågor. De misshandlar M. Men han vägrar berätta vad han vet. Då visar de honom via videolänk att de har hans fru och barn i ett annat rum. De avrättar frun och hotar med att göra det samma med dottern. Då går M. med på att berätta.
Kapiel 6: Obama har tagit kontakt med den nuvarande presidenten för att berätta vad han vet. Utomjordningarna har besökt jorden en gång tidigare. Då för att förhandla. Men det hela slutade i en eldstrid och att många amerikanska soldater omkom. Varefter utomjordingarna lämnade jorden.
Kapitel 7: M. berättar. Utomjordingarnas attack liknas (outtalat) vid USAs krig mot Irak. "Basen" bestod av människor som de senaste åren samarbetat med utomjordingarnas ledning för att planera attacken. De begick självmord för att förhindra att de pressades på information. M. säger att deras ledare finns på jorden men att han är gömd på en plats där hans säkerhet är garanterad. All makt ligger hos ledaren, för att inte intressekonflikter ska kunna uppstå. Utomjordingarna sägs handla med människornas bästa för ögonen, även om det kommer krävas offer.
Kapitel 8: Förhörsledaren har mardrömmar om att han avrättade M:s fru. Han ser henna komma gående med blod droppandes ur hålet i huvudet. Samtidigt berättas det om arbetet på kyrkogården. På samma vis som tidigare ligger mannen på kyrkogårdens monolog över alla bilder. Han säger till exempel "de döda förblir döda", samtidigt som vi ser den i sammanhanget mycket motsägelsefulla bilden av hur M:s döda fru står vid förhörsledarens sängs fotände.
Härifrån är jag fortfarande inte helt säker på det exakta händelseförloppet. Men jag ger ett exempel på hur jag kan tänka mig att det kommer se ut:
Kapitel 9: Två historier parallellt. Presidenten bestämmer sig trots avrådan från Obama för att möta utomjordingarna med våld. Utomjordningarna närmar sig jorden och militären gör sig redo. Förhörsledaren talar med M. Förhörsledaren säger att slaget är förlorat. Att USA kommer att vinna. M. säger att det är saker de inte förstår.
Kapitel 10: Militären gör sig redo. Utomjordningarna landar. Samtidigt står förhörsledaren och kollar medlidsamt på M:s dotter som sitter och gråter, samtidigt som hennes mamma bärs ut i en svart licksäck. Militären öppnar eld mot utomjordingarna som stigit av skeppet. Efter ett par minuter ligger alla utomjordingar döda på marken. Alla jublar. Sista rutan visar hur M:s dotter tittar mellan fingrarna för att se om förhörsledaren fortfarande kollar på henne. När hon ser att han inte gör det, ler hon.
Kapitel 11: Utomjordingarna reser sig igen. Deras kroppar fungerar inte som våra. M:s fru, river hål på liksäcken och börjar sakta gå tillbaka, fortfarande med ett skotthål i huvudet. Utomjordingarna dödar enkelt alla militärer. Förhörsledaren ser vad som händer på tv. Han säger till sig själv: "Det var ingen dröm..."
Kapitel 12: En kollega till förhörsledaren säger till honom att det är förlorat. Att han borde tänka på att försöka få dit sin familj till pentagon. "Varför hit", frågar förhörsledaren förstrött. "Vi har förlorat" säger kollegan "nu måste vi se till att överleva och den här byggnaden är troligen den säkraste i hela världen". Förhörsledaren förstår hur allt hänger ihop. Han får panik och börjar springa genom korridoren. Ber till gud att han ska hinna fram i tid. Han kommer fram till dörren till M:s cell. Och inser att den är öppen. Därinne står M leende och kramas med sin fru och sin dotter. Golvet är fullt av blod, från vakten de dödat. Förhörsledaren inser att spelet är förlorat.
Kapitel 13: M. är ledaren. Han går ut från pentagon och möter sin armé. All världens media är samlad. Han gör sig redo för att hålla sitt tal till världen. SLUT.
Kapitel 1: S. ligger en kilometer från den amerikanska militärbasen Fort hood, Texas. Han talar i en telefon med en man på "Basen". Han rapporterar om situation och bekräftat att det inte finns några vittnen närvarande och att allt är klart för inledandet av operationen. "Basen" är ett stort rum, fullt av datorer och skärmar och människor som arbetar. Mannen på "Basen" delar ut något orange till alla i rummet och påminner S. om vikten av att inga vittnen finns på plats och ger honom sedan klartecken. S. plockar fram sitt vapen, laddar det, osäkrar det och skjuter (S. syns inte i bild när skottet går av). Ingen reaktion märks från Fort Hood. Blod strömmar in från underkanten av bilden och läsaren inser snart att S. skjutit sig själv (han var det sista vittnet som skulle elimineras). Ett kraftigt ljussken kommer från himmeln och spränger basen.
Kapitel 2: En tv visar bilder från vad som har inträffat. En man sitter med ryggen vänd åt läsaren och tittar på tv. Han tappar sitt glas som spiller rött vin över golvet. Han säger "De är tillbaka". Läsaren ser i sista rutan att det är en åldrad Obama.
Kapitel 3: Vita huset. Presidenten informeras. En man berättar att signaler som föranlett attacken från ovan har kommit från jorden och att ett team i samma stund är på väg dit signalen spårats. Parallellt berättas det om presidentens syn på det inträffade och hur teamet närmar sig "Basen". När teamet slår in dörrarna är alla män därinne döda. I händerna håller de orangea burkar i vilka självmordskapslarna låg. Men en (svart) man tycks fortfarande vara vid liv.
Kapitel 4: Kyrkogården i New York är överfull. Den kan inte göras större. De flesta som ligger där har inga släktingar kvar i livet som besöker gravarna. De oroliga tiderna gör att många människor vill begravas, istället för att kremeras, för att försäkra sig om en plats hos gud efter livet. Dessutom måste männen som omkom vid Fort Hood begravas. Borgmästaren har därför bestämt att gamla gravar ska grävas upp och tömmas och att liken ska brännas. Ett par män är anställda att göra detta. Att gräva upp gamla gravar får en av dem att börja reflektera över livet och döden. Hans inre monolog ligger över alla bilder. Parallellt med historien på kyrkogården berättas två andra scener. Den första är hur männen på "Basen" bärs ut i svarta liksäckar. Den andra; hur den svarta mannen magpumpas för att man ska få upp giftet och hur han slutligen räddas och därefter leds in i en polisbil.
Kapitel 5: Den svarta mannen, som heter M. befinner sig i ett förhörsrum på pentagon. Förhöret berättas ur förhörsledarens perspektiv. Han säger att han alltid får svar på sina frågor. De misshandlar M. Men han vägrar berätta vad han vet. Då visar de honom via videolänk att de har hans fru och barn i ett annat rum. De avrättar frun och hotar med att göra det samma med dottern. Då går M. med på att berätta.
Kapiel 6: Obama har tagit kontakt med den nuvarande presidenten för att berätta vad han vet. Utomjordningarna har besökt jorden en gång tidigare. Då för att förhandla. Men det hela slutade i en eldstrid och att många amerikanska soldater omkom. Varefter utomjordingarna lämnade jorden.
Kapitel 7: M. berättar. Utomjordingarnas attack liknas (outtalat) vid USAs krig mot Irak. "Basen" bestod av människor som de senaste åren samarbetat med utomjordingarnas ledning för att planera attacken. De begick självmord för att förhindra att de pressades på information. M. säger att deras ledare finns på jorden men att han är gömd på en plats där hans säkerhet är garanterad. All makt ligger hos ledaren, för att inte intressekonflikter ska kunna uppstå. Utomjordingarna sägs handla med människornas bästa för ögonen, även om det kommer krävas offer.
Kapitel 8: Förhörsledaren har mardrömmar om att han avrättade M:s fru. Han ser henna komma gående med blod droppandes ur hålet i huvudet. Samtidigt berättas det om arbetet på kyrkogården. På samma vis som tidigare ligger mannen på kyrkogårdens monolog över alla bilder. Han säger till exempel "de döda förblir döda", samtidigt som vi ser den i sammanhanget mycket motsägelsefulla bilden av hur M:s döda fru står vid förhörsledarens sängs fotände.
Härifrån är jag fortfarande inte helt säker på det exakta händelseförloppet. Men jag ger ett exempel på hur jag kan tänka mig att det kommer se ut:
Kapitel 9: Två historier parallellt. Presidenten bestämmer sig trots avrådan från Obama för att möta utomjordingarna med våld. Utomjordningarna närmar sig jorden och militären gör sig redo. Förhörsledaren talar med M. Förhörsledaren säger att slaget är förlorat. Att USA kommer att vinna. M. säger att det är saker de inte förstår.
Kapitel 10: Militären gör sig redo. Utomjordningarna landar. Samtidigt står förhörsledaren och kollar medlidsamt på M:s dotter som sitter och gråter, samtidigt som hennes mamma bärs ut i en svart licksäck. Militären öppnar eld mot utomjordingarna som stigit av skeppet. Efter ett par minuter ligger alla utomjordingar döda på marken. Alla jublar. Sista rutan visar hur M:s dotter tittar mellan fingrarna för att se om förhörsledaren fortfarande kollar på henne. När hon ser att han inte gör det, ler hon.
Kapitel 11: Utomjordingarna reser sig igen. Deras kroppar fungerar inte som våra. M:s fru, river hål på liksäcken och börjar sakta gå tillbaka, fortfarande med ett skotthål i huvudet. Utomjordingarna dödar enkelt alla militärer. Förhörsledaren ser vad som händer på tv. Han säger till sig själv: "Det var ingen dröm..."
Kapitel 12: En kollega till förhörsledaren säger till honom att det är förlorat. Att han borde tänka på att försöka få dit sin familj till pentagon. "Varför hit", frågar förhörsledaren förstrött. "Vi har förlorat" säger kollegan "nu måste vi se till att överleva och den här byggnaden är troligen den säkraste i hela världen". Förhörsledaren förstår hur allt hänger ihop. Han får panik och börjar springa genom korridoren. Ber till gud att han ska hinna fram i tid. Han kommer fram till dörren till M:s cell. Och inser att den är öppen. Därinne står M leende och kramas med sin fru och sin dotter. Golvet är fullt av blod, från vakten de dödat. Förhörsledaren inser att spelet är förlorat.
Kapitel 13: M. är ledaren. Han går ut från pentagon och möter sin armé. All världens media är samlad. Han gör sig redo för att hålla sitt tal till världen. SLUT.
Att bestämma tempot
Ytterligare en sak jag lagt märke till är att just antalet bilder författaren väljer att använda, är ett bra verktyg när det kommer till att bestämma tempot i ett avsnitt.
Precis som en författare som skriver prosa försöker kontrollera läsarens sätt att läsa, genom längden på meningarna, ordval och utnyttjandet av kommatecken och punkter, kan en serietidiningsförfattare göra samma sak genom att använda många eller få bilder.
En text med långa meningar och många kommatecken kommer troligtvis resultera i att läsaren läser saktare och upplever att berättelsen sakta vecklar ut sig framför henne. Medan en text med korta meningar, på kanske bara två eller tre ord, kommer skynda på tempot i berättelsen och troligtvis ge läsaren en känsla av fart, vitalitet eller stress. En författare som ofta skriver på det sistnämnda sättet är James Ellroy.
Genom antalet bilder en serietidningförfattare använder för att beskriva en händelsekedja, kan han/hon alltså försöka kontrollera läsarens sätt att läsa och uppleva berättelsen. Troligtvis vill författaren variera tempot mellan olika avsnitt, beroende på vad som händer just där. I ett spännande parti - till exempel där en person smyger fram mot någon - passar det kanske bättre med ett lugnare tempo, så att läsaren hinner börja bli nervös. Men handlar det istället om ett slagsmål, vill författare troligen förmedla känslan av fart och adrenalin, och då passar ett snabbare tempo bättre.
I det första exemplet skulle författaren alltså kunna använda sig av många bilder, kanske en för varje steg framåt personer som smyger tar. Och för slagsmålscenen skulle det räcka med en bild för varje nytt slag som träffar, för att skapa en slag: "BANG,BOOM, BAAM"- effekt.
Precis som en författare som skriver prosa försöker kontrollera läsarens sätt att läsa, genom längden på meningarna, ordval och utnyttjandet av kommatecken och punkter, kan en serietidiningsförfattare göra samma sak genom att använda många eller få bilder.
En text med långa meningar och många kommatecken kommer troligtvis resultera i att läsaren läser saktare och upplever att berättelsen sakta vecklar ut sig framför henne. Medan en text med korta meningar, på kanske bara två eller tre ord, kommer skynda på tempot i berättelsen och troligtvis ge läsaren en känsla av fart, vitalitet eller stress. En författare som ofta skriver på det sistnämnda sättet är James Ellroy.
Genom antalet bilder en serietidningförfattare använder för att beskriva en händelsekedja, kan han/hon alltså försöka kontrollera läsarens sätt att läsa och uppleva berättelsen. Troligtvis vill författaren variera tempot mellan olika avsnitt, beroende på vad som händer just där. I ett spännande parti - till exempel där en person smyger fram mot någon - passar det kanske bättre med ett lugnare tempo, så att läsaren hinner börja bli nervös. Men handlar det istället om ett slagsmål, vill författare troligen förmedla känslan av fart och adrenalin, och då passar ett snabbare tempo bättre.
I det första exemplet skulle författaren alltså kunna använda sig av många bilder, kanske en för varje steg framåt personer som smyger tar. Och för slagsmålscenen skulle det räcka med en bild för varje nytt slag som träffar, för att skapa en slag: "BANG,BOOM, BAAM"- effekt.
lördag 3 oktober 2009
Visuellt berättande, del II
Jag har fortsatt att fundera på det här med visuellt berättande och haft det väldigt mycket i åtanke medan jag läst tidningar nu i helgen. Jag skrev ju tidigare att jag var osäker på hur många bilder man behövde använda för att läsaren skulle hänga med i vad som händer. Jag tror jag har ett svar på den frågan nu:
- Inte många alls! Det är i alla fall hur jag personligen upplever det när jag läser. Även om jag bara ser ett fåtal bilder från ett händelseförlopp, fyller min fantasi nästan alltid automatiskt i luckorna mellan bilderna.
Ta bara den här scenen som exempel:
Tre bilder: det räcker helt och hållet för att berätta hela historien om hur Catwomen ger sig in i kampen. Mellan andra och tredje bilden, fattas ju massor med information om händelseförloppet och den tredje bilden är dessutom ur ett helt annat perspektiv. Men som läsare har man ju inga problem att förstå vad som händer därimellan.
Det är snarare så att om man i bilder hade valt att visa också hur Catwomen tog på sig resten av kostymen, gick fram till fönstret, öppnade det och klättrade upp på karmen, hade man förlorat hela den spännande effekten.
- Inte många alls! Det är i alla fall hur jag personligen upplever det när jag läser. Även om jag bara ser ett fåtal bilder från ett händelseförlopp, fyller min fantasi nästan alltid automatiskt i luckorna mellan bilderna.
Ta bara den här scenen som exempel:
Tre bilder: det räcker helt och hållet för att berätta hela historien om hur Catwomen ger sig in i kampen. Mellan andra och tredje bilden, fattas ju massor med information om händelseförloppet och den tredje bilden är dessutom ur ett helt annat perspektiv. Men som läsare har man ju inga problem att förstå vad som händer därimellan.
Det är snarare så att om man i bilder hade valt att visa också hur Catwomen tog på sig resten av kostymen, gick fram till fönstret, öppnade det och klättrade upp på karmen, hade man förlorat hela den spännande effekten.
Nya tidningar!
I går fick jag tre nya tidningar från Adlibris! Åh, glädje!
Batman: year one, skriven av Frank Miller. Den handlar om hur allting började och ska tydligen vara den bästa Batmanhistoria som någonsin skrivits.
Infinite Crisis, skriven av Geoff Johns. Ett av DC Comics mest sålda seriealbum någonsin. Nästan alla DC Comics superhjältar ska finnas med och många koncept som gått förlorade under åren, till exempel parallella universium, återupplivas. Skapades delvis för att bryta den mörka, cyniska trend som blivit modern på senare år. Istället ville man återgå till känslan av heroism som präglade de tidiga årens serietidningar, med nobla och goda hjältar.
Och så den som jag är mest nyfiken på: Superman: Red Son, av Mark Miller. Handlar om hur det kunnat se ut ifall Stålmannen landat i Sovjet istället för USA.
Batman: year one, skriven av Frank Miller. Den handlar om hur allting började och ska tydligen vara den bästa Batmanhistoria som någonsin skrivits.
Infinite Crisis, skriven av Geoff Johns. Ett av DC Comics mest sålda seriealbum någonsin. Nästan alla DC Comics superhjältar ska finnas med och många koncept som gått förlorade under åren, till exempel parallella universium, återupplivas. Skapades delvis för att bryta den mörka, cyniska trend som blivit modern på senare år. Istället ville man återgå till känslan av heroism som präglade de tidiga årens serietidningar, med nobla och goda hjältar.
Och så den som jag är mest nyfiken på: Superman: Red Son, av Mark Miller. Handlar om hur det kunnat se ut ifall Stålmannen landat i Sovjet istället för USA.
fredag 2 oktober 2009
Frank Miller och Irakkriget
Som jag har nämnt ett par gånger tidigare är jag ett stort fan av Frank Miller, som alltså har skrivit Batmanhistorien jag har diskuterat i två tidigare inlägg. Jag håller på att läsa lite om Miller som person och hittade nyss ett uttalande han gjort om Irakkriget. Såhär lyder det:
"Nobody questions why we, after Pearl Harbor, attacked Nazi Germany. It was because we were taking on a form of global fascism, we're doing the same thing now ... It seems to me quite obvious that our country and the entire Western World is up against an existential foe that knows exactly what it wants.... For some reason, nobody seems to be talking about who we're up against, and the sixth-century barbarism that they actually represent. These people saw people's heads off. They enslave women, they genitally mutilate their daughters, they do not behave by any cultural norms that are sensible to us. [min fetstilt]I’m speaking into a microphone that never could have been a product of their culture, and I'm living in a city where 3000 of my neighbors were killed by thieves of airplanes they never could have built"
En intressant sak med det här uttalandet är att det syns så tydligt att det alltså är Millers personliga hållning som återges i Batman. Det vill säga att han precis som sin karaktär anser att vi bör handla på egen hand, eller i det här fallet som enskild nation, för att bekämpa det vi anser vara orätt i samhället eller i världen. Och att det är rätt att ibland ta till våld, eller ja, till och med att kriga! Precis som Batman tycks han med andra ord ha en klar effektetisk hållning.
Det här är så klart också intressant med tanke på att det USA och Irakkriget utgör en av huvudpunkterna i vår serie. Titta på den delen av uttalandet som jag har markerat i fetstil. Går det att rättfärdiga ett krig med den motiveringen?
I USA kanske de inte sågar av huvudet på människor, men deras lagar tillåter, och deras domstolar bestämmer att människor ska straffas genom att man injicierar dem med dödliga gifter eller genom att man skjuter tusentals volt genom deras kroppar tills blodet kokar och person ifråga avlider. På ett fängelse som står under statlig kontroll har man dessutom tillåtit tortyr, i form av misshandel och dränkning, av människor som inte ens förklarats skyldig till något brott (varav många troligtvis är just irakier).
Att säga att USA "förslavar sina kvinnor" är i och för sig att ta i (men det är att ta i också i fråga om Irak) men USA är långt ifrån jämställt och kvinnor diskrimineras både ofta och stort.
Och jag tror framförallt att det är många människor världen över som skulle hålla med om att USA:s egna handlinssätt och mentalitet många gånger inte visar tecken på sunda normer och värderingar. Troligtvis skulle man nog framhålla just Irakkriget som exempel på detta.
Om Frank Miller verkligen tycker att man kan motivera ett krig på de grunder han angav, så skulle det vara intressant att veta vad han skulle tycka om vad våra utomjordningar planerar...
"Nobody questions why we, after Pearl Harbor, attacked Nazi Germany. It was because we were taking on a form of global fascism, we're doing the same thing now ... It seems to me quite obvious that our country and the entire Western World is up against an existential foe that knows exactly what it wants.... For some reason, nobody seems to be talking about who we're up against, and the sixth-century barbarism that they actually represent. These people saw people's heads off. They enslave women, they genitally mutilate their daughters, they do not behave by any cultural norms that are sensible to us. [min fetstilt]I’m speaking into a microphone that never could have been a product of their culture, and I'm living in a city where 3000 of my neighbors were killed by thieves of airplanes they never could have built"
En intressant sak med det här uttalandet är att det syns så tydligt att det alltså är Millers personliga hållning som återges i Batman. Det vill säga att han precis som sin karaktär anser att vi bör handla på egen hand, eller i det här fallet som enskild nation, för att bekämpa det vi anser vara orätt i samhället eller i världen. Och att det är rätt att ibland ta till våld, eller ja, till och med att kriga! Precis som Batman tycks han med andra ord ha en klar effektetisk hållning.
Det här är så klart också intressant med tanke på att det USA och Irakkriget utgör en av huvudpunkterna i vår serie. Titta på den delen av uttalandet som jag har markerat i fetstil. Går det att rättfärdiga ett krig med den motiveringen?
I USA kanske de inte sågar av huvudet på människor, men deras lagar tillåter, och deras domstolar bestämmer att människor ska straffas genom att man injicierar dem med dödliga gifter eller genom att man skjuter tusentals volt genom deras kroppar tills blodet kokar och person ifråga avlider. På ett fängelse som står under statlig kontroll har man dessutom tillåtit tortyr, i form av misshandel och dränkning, av människor som inte ens förklarats skyldig till något brott (varav många troligtvis är just irakier).
Att säga att USA "förslavar sina kvinnor" är i och för sig att ta i (men det är att ta i också i fråga om Irak) men USA är långt ifrån jämställt och kvinnor diskrimineras både ofta och stort.
Och jag tror framförallt att det är många människor världen över som skulle hålla med om att USA:s egna handlinssätt och mentalitet många gånger inte visar tecken på sunda normer och värderingar. Troligtvis skulle man nog framhålla just Irakkriget som exempel på detta.
Om Frank Miller verkligen tycker att man kan motivera ett krig på de grunder han angav, så skulle det vara intressant att veta vad han skulle tycka om vad våra utomjordningar planerar...
torsdag 1 oktober 2009
Våra handlingars konsekvenser
Jag har kommit att tänka på att det finns ytterligare en likhet mellan Frank Millers Batman och Doktor Glas. Nämligen problematiken gällande våra handlingars konsekvenser. Slutet på boken Doktor Glas lämnar ju mycket utrymme att diskutera vad Glas egentligen åstadkom med sin gärning. Ledde det verkligen till något bättre?
När Batman har besegrat ledaren till gänget Mutanterna, byter de identitetssökande gängmedlemmarna namn och kallar sig istället för The sons of Batman, varefter de också börjar bekämpa brott. Problemet är att de är för våldsamma och utan omdöme; de slår till exempel nästan ihjäl en person som ertappas med att snatta. Här är alltså ett tydligt exempel på att Batman också får erfara effektetikens mest fundamentala problematik: svårigheten att förutspå sina handlingars konsekvenser. Frågan är om Batmans goda gärningar väger upp för lidandet som SoB orsaker.
Något annat som jag tyckte var både intressant och roligt med Batman: the dark knight returns var att Batman, efter sin återkomst som brottsbekämpare mötte så mycket motstånd.
Den nya polismästaren utfärdade en häktningorder på honom med motiveringen att Batman har brytit mot lagen, genom att bryta sig in i brottslingars lägenhet, misshandla brottslingar som inte är åtalade och dömda, och för att han skulle vara ett hot mot allmänheten.
En psykiatriker uttalar sig i tv och hävdar till och med att Batman själv är ansvarig för att skapa brotten han bekämpar. Doktorn anser att Batman genom sina oansvariga och anti-sociala handlingar som får gensvar i media, bidrar till en anti-social programmering av allmänheten, som leder till brottslighet. - Om det stämmer, skulle man som effektetiker nog känna sig tvungen att medge att vågskålen för lidandet Batman skapar väger tyngre än den för njutning.
Är Batmans krig mot brottsligheten då att betrakta som något orätt och ont?
När Batman har besegrat ledaren till gänget Mutanterna, byter de identitetssökande gängmedlemmarna namn och kallar sig istället för The sons of Batman, varefter de också börjar bekämpa brott. Problemet är att de är för våldsamma och utan omdöme; de slår till exempel nästan ihjäl en person som ertappas med att snatta. Här är alltså ett tydligt exempel på att Batman också får erfara effektetikens mest fundamentala problematik: svårigheten att förutspå sina handlingars konsekvenser. Frågan är om Batmans goda gärningar väger upp för lidandet som SoB orsaker.
Något annat som jag tyckte var både intressant och roligt med Batman: the dark knight returns var att Batman, efter sin återkomst som brottsbekämpare mötte så mycket motstånd.
Den nya polismästaren utfärdade en häktningorder på honom med motiveringen att Batman har brytit mot lagen, genom att bryta sig in i brottslingars lägenhet, misshandla brottslingar som inte är åtalade och dömda, och för att han skulle vara ett hot mot allmänheten.
En psykiatriker uttalar sig i tv och hävdar till och med att Batman själv är ansvarig för att skapa brotten han bekämpar. Doktorn anser att Batman genom sina oansvariga och anti-sociala handlingar som får gensvar i media, bidrar till en anti-social programmering av allmänheten, som leder till brottslighet. - Om det stämmer, skulle man som effektetiker nog känna sig tvungen att medge att vågskålen för lidandet Batman skapar väger tyngre än den för njutning.
Är Batmans krig mot brottsligheten då att betrakta som något orätt och ont?
Effektetik/Pliktettik
Jag skrev en kort text om effektetik kontra pliktettik och effektetikens problematik, till Hjalmar Söderberg-läxan i Svenskan. Eftersom att det är en av frågeställningarna jag arbetar med inför den här tidningen tänkte jag återanvända den här. Den är bra att utgå ifrån vid fortsatta reflektioner.
Det finns framför allt två sätt att förhålla sig till moralfilosofiska frågeställningar: den effektetiskt och den pliktetiskt. Effektetikern hävdar att det inte finns något som är kategoriskt rätt eller orätt, utan att man måste se till konsekvenserna av en handling för att kunna säga om det var rätt eller fel att handla så. Pliktetikern å andra sidan skulle säga att det visst finns vissa handlingar som alltid är orätt – kanske till exempel att döda – och att det finns regler och principer som det är allas plikt att följa. Däremot är inte alla pliktetiker överens om vilka dessa regler är.
Jag själv tycker ofta att den effektetiska ståndpunkten är rimligare, men det finns ett stort problem, nämligen hur man gör för att beräkna konsekvenser av en handling. De flesta effektetiker menar att en handling är att betrakta som god eller rätt, om den ökar den totala njutningen i världen/minskar det totala lidandet. Men att förutspå vilka effekter ens handlingar kommer att få är förståss väldigt svårt.
Om jag till exempel tar lagen i egna händer och dödar en människa som annars skulle ha dödat fem andra, då verkar det väl vid första anblicken som om jag gjort det rätta? Konsekvenserna av min handling blir ju att fem oskyldiga överlever, medan en potentiell mördare dör. Men kan min till synes goda gärning få några andra konsekvenser?
Ett tänkbart – om än lite överdrivet – scenario vore att en tidning gjorde ett stort reportage om mig med rubriken ”Hjälten tar lagen i egna händer”, och att det inspirerade hundratals andra människor i Sverige att göra samma sak. Då skulle någon oskyldig kunna komma till skada eller till och med bli dödad, om en av dessa ”hjältar” gjorde ett misstag. En annan tänkbar konsekvens vore att lagarnas kraft utarmades eftersom individer ansåg sig ha rätt att själva döma i rätt och fel, och då skulle kanske hela rättsamhället gå under.
Det finns framför allt två sätt att förhålla sig till moralfilosofiska frågeställningar: den effektetiskt och den pliktetiskt. Effektetikern hävdar att det inte finns något som är kategoriskt rätt eller orätt, utan att man måste se till konsekvenserna av en handling för att kunna säga om det var rätt eller fel att handla så. Pliktetikern å andra sidan skulle säga att det visst finns vissa handlingar som alltid är orätt – kanske till exempel att döda – och att det finns regler och principer som det är allas plikt att följa. Däremot är inte alla pliktetiker överens om vilka dessa regler är.
Jag själv tycker ofta att den effektetiska ståndpunkten är rimligare, men det finns ett stort problem, nämligen hur man gör för att beräkna konsekvenser av en handling. De flesta effektetiker menar att en handling är att betrakta som god eller rätt, om den ökar den totala njutningen i världen/minskar det totala lidandet. Men att förutspå vilka effekter ens handlingar kommer att få är förståss väldigt svårt.
Om jag till exempel tar lagen i egna händer och dödar en människa som annars skulle ha dödat fem andra, då verkar det väl vid första anblicken som om jag gjort det rätta? Konsekvenserna av min handling blir ju att fem oskyldiga överlever, medan en potentiell mördare dör. Men kan min till synes goda gärning få några andra konsekvenser?
Ett tänkbart – om än lite överdrivet – scenario vore att en tidning gjorde ett stort reportage om mig med rubriken ”Hjälten tar lagen i egna händer”, och att det inspirerade hundratals andra människor i Sverige att göra samma sak. Då skulle någon oskyldig kunna komma till skada eller till och med bli dödad, om en av dessa ”hjältar” gjorde ett misstag. En annan tänkbar konsekvens vore att lagarnas kraft utarmades eftersom individer ansåg sig ha rätt att själva döma i rätt och fel, och då skulle kanske hela rättsamhället gå under.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)