Variation inom litteraturen

Även om jag står fast vid att jag tycker att man allt som oftast når bäst resultat genom att hålla sig till samma stil genom hela boken, finns det många exempel inom litteraturen på författare som gjort tvärtemot och ändå lyckats.

Ett bra sådant exempel är så klart James Joyces Odysseus. Där byter författaren ofta stil mellan kapitlen. Huvudpersonen och berättartekniken varierar. Allra kändast är kanske när boken mot slutet övergår mot en 50 sidor lång monolog. Anledningen till att Joyce varierar stilen på det här sättet genom boken tror jag kan vara att han försöker ge uttryck hur mycket människans upplevelseförmåga varierar från stund till stund och mellan olika personer, eftersom Joyce i en slags förlängning av det naturalistiska förhållningssättet försöker skildra människans själsliv så exakt som möjligt.

I Tom Strong av Alan Moore, som jag skrev om för ett tag sedan, finns det också stora skillnader i berättarteknik mellan bokens olika delar. Detta beror nog främst på att boken är skriven lite som en hyllning av, lite som en nostalgisk återblick på, och lite som redogörelse över superhjältegenrens utveckling genom åren. Stilen varieras på så sätt att den påminner om olika episoder ur serietidningens historia, till exempel The golden age och Modern Age.

I böcker - så väl som filmer och tv-serier - med mer än en huvudkaraktär är det förstås dessutom vanligt att stilen varierar beroende på vilken av karaktärerna den delen av boken fokuserar på. Att ändra ton beroende på vem kapitlet handlar om, kan fungera lite som en blandning av det allvetande berättarperspektivet (om det nu är det man använder från första början) och den inre monologen, eftersom man låter en mer eller mindre objektiv text färgas av karaktärens personlighet.