Text och bild

I förra inlägget skrev jag att jag försökte hitta knep, trix och berättartekniker som hjälper oss att anpassa berättandet av vår historia till våra förutsättningar. Redan från början visste vi ju att ett sådant knep vi ville använda oss av var att få text och bild att interagera och komplettera varandra. Kunde vi berätta en del av historien genom text skulle det framförallt spara Mikael mycket tid, när det kommer till att rita bilder.

Nu har vi nästan klart för oss hur hela historien ska se ut och det börjar alltså bli tid att fundera på vart och hur vi kan använda oss av text istället för bilder.

Problemet är att jag inte tror att det skulle vara snyggt att byta mellan det traditionella serietidningsberättandet (i rutor) och enskilda illustrerande bilder med text. Kanske skulle det fungera att göra på det senare sättet om man gjorde så hela boken ut, men då skulle det se ut som en illustrerad barnbok mer än en serietidning. Men att berätta bara vissa kapitel eller scener på det sättet tror jag skulle störa läsningen och väcka läsaren ur transen.

Men med det här problemet har jag verkligen fått hjälp av de serietidningar jag läst. Svaret på hur man snyggast löser problemet med att få text och bild att interagera hittade jag i Alan Moores Watchmen.

Moore lägger in ett par sidor av text som berättar en del av historien mellan varje kapitel. Men det är inte så att texten fortsätter berätta på samma sätt som bilderna gjort, genom att steg för steg tala om vad karaktärerna gör. Istället använder han texterna som komplement till bilderna, för att ge en bakgrundhistoria, förklara en karaktärs beteende eller utveckla en teori. Texterna har formerna av polisrapporter, utdrag ur självbiografier, tidningsartiklar och vetenskapliga uppsatser.

Moore förklarar till exempel varför en av karaktärerna har ett nihilistiskt synsätt och är besatt av att bekämpa brott genom att läsaren får ta del av en polisrapport med bland annat en undersökning av hans hemförhållanden som barn. På ett annat ställe får läsaren reda varför de tidigare "hjältarna" slutade, genom att de tillåts läsa utdrag ur en självbiografi skriven utav en av de äldre.

Med den här metoden tycker jag verkligen att Moore lyckas få bild och text att interagera och jag tror att det är såhär jag själv vill göra.