Reaching the reader; structure, pacing, story telling

Nu är det dags att fortsätta med läsningen, redogörelsen över och jämförelsen med Alan Moore's Writing for Comics, som jag började med här: http://adamkjellgren.blogspot.com/2009/09/basic-idea-thinking-about-comics.html

Det första kapitlet handlade om hur man bör bygga sin berättelse kring en idé. Det andra kapitlet, som jag alltså börjar med nu, handlar om hur man når läsaren och om hur man bör bygga upp sin berättelse.

2: Reaching the reader; structure, pacing, story telling

REACHING THE READER

På sidan 14 skriver Moore något som jag tycker sammanfattar det här avsnittet bra:

"If you’re reading this, there’s a fair chance that you’re a human being. There’s also a fair chance that no matter how unique and special you are or think you are, there are certain basic human mechanisms that you share with Conservative members of the parliament, Yorkshire miners radical lesbians and policemen. If you can identify and use these mechanisms to your own satisfaction, then you will have a much better basis for producing worthwhile art than if you’d spent your time hallucinating an imaginary average consumer… "

Moore är mycket kritisk till hur de stora, kommersiella förlagen vid den tiden (1985) allt mer försöker anpassa alla serier till samma mall, där de utgår från "den genomsnittlige läsaren". Förlagen går en balansgång där målet tycks vara att tidningen ska kunna förstås av alla, uppskattas av alla och reta upp ingen. Vilket naturligtvis oftast resulterar i att ingen tar direkt anstöt, men att ingen heller tycker särskilt bra om den.

Moore menar att man som författare bör strunta i normerna och "den genomsnittliga läsaren" (eftersom att hon faktiskt inte finns) och istället utgå från vad man själv tycker om. När man skriver ska man inte heller utgå ifrån hur man ska undvika att reta upp en potentiella läsare, utan istället ifrån hur man ska få han/henne att påverkas positivt.

Ett sätt att påverka läsaren positivt är genom att använda sig av ett skämt. Moore konstaterar också att de flesta bra skämt tycks vara uppbyggda så att de leder läsaren att förvänta sig någonting, men att det sedan bryter mot dessa förväntningar drastiskt.

Eftersom att de flesta människor delar vissa gemensamma uppfattningar och värderingar, menar Moore att man som människa inte behöver söka utanför sig själv, för att förstå hur man ska nå och beröra läsaren. Istället räcker det med att ställa frågan till sig själv: Vad är jag rädd för? Varför är jag rädd för detta? Vad gör mig lycklig? Varför gör detta mig lycklig?

STRUCTURE

Moore skriver att det är viktigt att förstå strukturen hos arbetet man gör, och arbeta medvetet utifrån den. Så länge man är medveten om vad man gör, och varför man gör det, är det okej att till och med frångå från strukturen man valt.

En struktur som Moore säger han själv ofta använder är den elliptiska strukturen (jag visste inte vad elliptisk betydde, men slog upp det: "jämnt rundad" "äggformad", var vad jag hittade). Enkelt beskrivet innebär det att man strävar efter att knyta ihop börjar och slutet av ett kapitel eller en historia. Till exempel genom att med en mindre händelse, fras eller bild i början, hinta om vad som ska komma senare, eller genom att använda samma eller en liknande bild/ord/fras både i början och slutet, för att knyta samman och ge det som utspelar sig däremellan en känsla av samhörighet.

En annan struktur är den brutna tidsaxeln (används ofta av Tarantino) och att starta in medias res (alltså mitt i berättelsen). Man kan till exempel starta mitt och växla mellan att låta en karaktär återberätta vad som har hänt tidigare, och röra berättelsen framåt.

Samma historia, från olika perspektiv, är en annan struktur. Man låter olika karaktärer berätta om sina upplevelser från samma händelse. De kan, lite åt gången, fylla i luckorna från tidigare berättare, eller berätta helt olika historier, vilket leder läsaren att undra vem som ljuger och vem som talar sanning.

Moore fortsätter sedan ge exempel på andra, mindre konventiolla strukturer som andra författare använder. Han börjar med Eddie Campbell (som jag alltså måste kolla upp). Campbell använder sig av en struktur som Moore kallar för en informell anekdot struktur, vars syfte är att efterlikna just hur det kan låta när en person återberättar en historia till en annan. Det innebär bland annat vissa upprepanden och att man vandrar i väg från ämnet i utsvävningar. (Denna teknik tycker jag påminner både om modernismens berättarteknik). Moore säger att den här strukturen gör att berättelsen känns mer organisk och naturlig, än de självmedvetna strukturer han själv använder.

Moore säger också att man kan börja med en idé till en struktur och sedan arbeta utifrån den och skapa något nytt: till exempel frågade han sig "är det möjligt att berätta en historia endast utifrån vad som syns på Tv-apparater?". Sedan arbetade han för få ihop det snyggt och anpassade strukturen efter vad han ville göra.

STORYTELLING

Moore definierar "storytelling" så som "the way in which the story moves and behaves within the confines of the structure".

Här är några berättarverktyg som Moore anser vara viktiga:

- Övergångar: Hur man förflyttar sig mellan en scen och en annan. Moore säger att detta är bland det svåraste att lyckas med, eftersom man måste förflytta sig mellan två platser, eller mellan en tid och en annan, utan att störa läsaren och påminna henne om att hon läsaren en serie. Man kan bygga broar mellan dessa övergångar genom att:

- Överlappande dialoger/monologer
- Anpassa övergångarna till "sid-vändingarna".
- Överlappande bilder
- Övergångar med hjälp av synkroniserade färger
- Använda "osmidiga" övergångar för att öka effekten när något chockerande händer.

- Takten: Att bestämma takten är att bestämma hur snabbt en läsare tar till sig och kommer igenom berättelsen, och att bestämma hitta rätt timing för de viktigaste händelserna. Viktigt att tänka på, när det kommet till takten är:

- Hur mycket tid kommer läsaren behöva lägga på varje ruta? Genomsnittet för hur många ord som finns i varje ruta är 35 st, och detta tar läsaren ungefär 7, 8 sekunder att läsa. Utan ord, kommer läsaren i regel bara stanna 3 sekunder på en ruta.
- Anpassa takten till vad som händer: en actionscen passar nog bättre med snabb takt, eller intellektuell scen passar bättre med långsam takt.
- Använder takten rätt för att bygga upp stämningen inför viktiga moment.
- Testa att variera tiden som har förlutit mellan rutorna. Kan det ha gått flera timmar mellan en ruta och en annan?