World building: Place and personality

Jag kör igång direkt med den tredje delen av Alan Moore´s Writing For Comics.

3: World building: Place and personality

MILJÖBESKRIVNING

Det enklaste sättet att förklara vart en berättelse utspelar sig och hur förutsättningarna där ser ut (oavsett om det är en realistisk miljö eller science-fiction miljö) är en textruta. På 60-talet, när serierformen fortfarande var ganska outforskad, var detta nästan den ända metoden som användes. Man förmedlade inte en särskild komplex bild, men läsarna krävde heller inget mer. För att förklara en framtida miljö räckte det med att visa bilder på stereotypa futuristiska byggnader och genom en textruta förklara vad som var skillnaden mellan den tiden och vår egen.

Alan Moore skriver att han tycker den metoden är den onaturligaste och oftast mest den mest ineffektiva. Istället anser han att man som författare bör ha en klar, komplex och detaljrik uppfattningen om den värld man ska skapa, och om dess förutsättningar, invånare och egenheter. Man kommer inte ha användning av allt i själva produkten, men om man helt och hållet förstår världen man ska skapa, kan man beskriva den på ett mer naturligt sätt.

Allting i världen behöver heller inte förklaras eller förstås, att vissa saker inte förklaras bidrar till en känsla av att världen är så komplex att mycket av den existerar utanför panelrutorna. Har man hela världen klar för sig, behöver man inte heller beskriva den genom en sammanfattning i början, utan kan låta den veckla ut sig för läsaren, undan för undan, till exempel genom tv-reklam, annonser och rubriker på tidningar.

Om man beskriver en verklig plats, är det naturligtvis viktigt att läsa på om den.
Det handlar inte heller enbart om hur världen ser ut, rent fysiskt, utan också hur den framställs emotionellt. Stämningen är extremt viktig.

KARAKTÄRER

Såhär skriver Moore:

The approach to characterization in comic books has envolved /.../ at a painfully slow pace over the last 30 or 40 years. The earlist approach found in comics was that of simple one-dimensional characterization, usually consisting of "This person is good" or "This person is bad". /.../ By the early 1960s, however, times had changed and a new approach to characterization was need. Thus, Stan Lee inveted two-dimensional characterization: "This person is good but has bad luck with girlsfriend" or "This person is bad but might reform and join the avengers if enough readers write in asking for it". /.../ Progress since that point has been minimal.

Moore skyller än en gång den dåliga utvecklingen på förlagen. Han säger att de håller sig till regeln att en karaktär måste kunna sammanfattas på 15 ors, därför att den annars antas inte kommer sälja till yngre läsare.

Moore råd till författare är att man bör undersöka människor i sin omgivning, och sig själv. Han säger att man kommer märka att ingen egentligen kan beskriver med 15 ord. Vi har olika attityder vid olika sammanhang och till olika människor. Vårt humör växlar och ibland gör vi saker som går emot vår personlighet och till med överraskar oss själva.

Han skriver också att man ska våga prova att beskriva nya sorters människor. Som en vit, hetrosexuell man, känns det antagligen lättare att beskriva andra vita, hetrosexuella män. Men Moore skriver att man ska våga sätta sig in olika människors sätt att tänka.