Våra handlingars konsekvenser

Jag har kommit att tänka på att det finns ytterligare en likhet mellan Frank Millers Batman och Doktor Glas. Nämligen problematiken gällande våra handlingars konsekvenser. Slutet på boken Doktor Glas lämnar ju mycket utrymme att diskutera vad Glas egentligen åstadkom med sin gärning. Ledde det verkligen till något bättre?

När Batman har besegrat ledaren till gänget Mutanterna, byter de identitetssökande gängmedlemmarna namn och kallar sig istället för The sons of Batman, varefter de också börjar bekämpa brott. Problemet är att de är för våldsamma och utan omdöme; de slår till exempel nästan ihjäl en person som ertappas med att snatta. Här är alltså ett tydligt exempel på att Batman också får erfara effektetikens mest fundamentala problematik: svårigheten att förutspå sina handlingars konsekvenser. Frågan är om Batmans goda gärningar väger upp för lidandet som SoB orsaker.

Något annat som jag tyckte var både intressant och roligt med Batman: the dark knight returns var att Batman, efter sin återkomst som brottsbekämpare mötte så mycket motstånd.

Den nya polismästaren utfärdade en häktningorder på honom med motiveringen att Batman har brytit mot lagen, genom att bryta sig in i brottslingars lägenhet, misshandla brottslingar som inte är åtalade och dömda, och för att han skulle vara ett hot mot allmänheten.

En psykiatriker uttalar sig i tv och hävdar till och med att Batman själv är ansvarig för att skapa brotten han bekämpar. Doktorn anser att Batman genom sina oansvariga och anti-sociala handlingar som får gensvar i media, bidrar till en anti-social programmering av allmänheten, som leder till brottslighet. - Om det stämmer, skulle man som effektetiker nog känna sig tvungen att medge att vågskålen för lidandet Batman skapar väger tyngre än den för njutning.

Är Batmans krig mot brottsligheten då att betrakta som något orätt och ont?