Här är en text jag skrivit om Serietidningen kontra prosan:Serietidningar i allmänhet, superhjältegenren i synnerhet: det är väl inget annat än lättsam skräpkultur? Mycket bilder, lite text, tunna nummer, korta meningar och orealistiska karaktärer; en slags dum-litteratur för tonåringar som är för lata eller korkade för att läsa riktiga böcker. Eller?
--
Förra året firade världens kanske allra mest kända och omtyckte trikåklädde brottsbekämpare 70 år. Det var 1938 som Stålmannen för första gången dök upp bland tidningshyllorna, och han har sedan dess aldrig upphört i sin kamp för att beskydda Metropolis, likväl som han inte heller slutat locka nya läsare. Miljontals fans världen över följer fortfarande med förväntan Stålmannen och hans maskerade kollegors kamp för vår världs överlevnad varje månad. Ett intresse som Hollywood på senare tid har förstått att ta tillvara på. 2002 gick filmatiseringen av Pete Parkers, alias Spidermans, äventyr upp på bio världen över. Trots förhandsprognoser som förespådde ett fiasko och som fördömde projektet på grunderna att målgruppen skulle vara för snäv, blev filmen en dundersuccé. Det blev den mest vinstgivande premiären av en biofilm – någonsin! Vilket har föranlett att man de senaste åren producerat en hel våg av filmer med seriekaraktärer och superhjältar i huvudrollen, varav några är Sin city, Fantastic Four och V for Vendetta.
Om samma karaktär kan fortsätta att fascinera miljontals läsare i över 70 år och en filmatisering av en serietidning drar in långt mycket mer pengar än världen mest sålda roman, Da Vinci Koden, står väl i alla en sak klart: Superhjältarna går inte att avfärda som ett fenomen enbart ämnat bara för de dumma och lata, annat än om man har en väldigt misantropisk läggning. De har helt tydligen vunnit en plats i allmänhetens hjärtan. Men hur kommer det sig då att serietidningarna fortfarande ofrånkomligen nekas tillträde till kulturens finrum och att de credd-mässigt befinner sig på botten av den litterära hierarkin?
Mycket av skulden kan så klart läggas på en liten skara kultursnobbar som anser sig vara mer bevandrade inom litteraturen än vanligt folk och som oftast är de som är snabbast att fördöma serietidningarna och superhjältarna i ett fåfängt försök att framhäva sin egna upphöjda smak. Men skulle man föresätta sig att närmare studerar dessa fisfönäma översittares argument, finner man nog snart att de självutnämnda kritikernas försök till skenavrättning av serierna inte resulterar i mycket annat än att de skjuter sig själva i foten. – Tänker man efter, är nämligen likheterna mellan de superhjältarna och den av snobbarnas så högt aktade finlitteraturen bra mycket större än olikheterna.
Berättartekniken skiljer sig visserligen i den mening att serieformatet utnyttjar sin fördel som ett visuellt medium och använder bilder, där prosan uteslutande får förlita sig på sina ord. Men därutöver finns det som sagt en rad likheter med många av de största verken inom världslitteraturen som bör framhållas. För enkelhetens skull och för att redovisningen inte skall riskera att bli för långrandig så låt oss åter komma tillbaka till Stålmannen och använda oss uteslutande av hans historia.
Redan i inledningen av berättelsen om Stålmannens stöter vi på ett av de allra mest välkända motiven inom hjältemyterna: nämligen den där barnet lämnas bort/flyr för att undvika döden. Här delar alltså Stålmannen redan som spädbarn sitt öde med namn som Mose, King Arthur och Jesus. Stålmannens hemplanet Krypton har exploderat och i likhet med karaktärerna i moderna klassiker som Brick Lane och Fruit of the Lemon, befinner sig stålmannen nu långt ifrån sig egen värld. Han ger ofta uttryck för en känsla av utanförskap och rotlöshet som vi så väl känner igen från så vitt skilda världar som Kafka och Bukowski.
Berättelsen om Stålmannen utesluter ingen läsare, den flörtar med så skilda genrer som science-fiction, action, drama och – naturligtvis – romantik! Ett triangeldrama uppstår, på samma vis som i till exempel Den store Gatesby och i många av Shakespeares pjäser, men med en tvist som helt överträffar dessa i fantasirikedom: Clark Kent (Stålmannens ”jordmänniska”) förälskar sig i Lois Lane, men Lois Lane är förälskad i Stålmannen, som är oförmögen att tillkännage sitt rätta jag av rädsla för att detta skulle leda till att hans vänner och kära använder mot honom.
Fånigast av allt är troligtvis att Stålmannen och hans kumpaner kritiserar för att de skulle vara på tok för orealistiska och med överdrivet tecknade styrkor och förmågor, emedan man fortfarande framhåller Homeros som en av historiens största författare. På vilket sätt är inte Stålmannen en modern Odysses; vilsen från sitt hem, modig och ärelysten, eller för den delen en Akilles; stark, heroisk och nästintill oövervinnlig men med en enda blotta… sen gör det ju detsamma om det är en häl eller kryptonit som är den svaga punkten.
Hävdar man att superhjältehistorierna är lättsamma och främst vänder sig till läsare som letar efter en tillfällig förströelse hellre än tankeväckande litteratur, har man nog stirrat sig blind på formatet, mer än sett till berättelsernas motiv och frågeställningar. För hur skulle man annars förklara detta påstående, när berättelserna om dessa övernaturliga brottsbekämpare, ofta är byggda kring samma problem och funderingar som sysselsatt de flesta av historiens största tänkare?
För vad är väl episoden om stålmannen och hans onda, defekta klon Bizzaro annat än ännu ett försök att fortskrida i de forskningar kring godhet och ondska, dygd och synd, som Platon påbörjade för närmare 2500 år sedan?
Vad är väl serievärldens kanske mest hyllade verk; Watchmen (där en av huvudpersonerna planerar att döda hundratusentals människor för att avskräcka världen från ett kärnvapenkrig) om inte ett typiskt exempel av effektetiken problematik?
Och visst talar väl V, i V För Vendetta, med samma röst som Paul Sartres, när han högljutt proklamerar människans frihet och skyldighet att ta ansvar för sina egna val?
Som jag ser det, är superhjältarna är litterära verktyg som författarna använder sig av för att utforska till exempel moralfilosofiska, existentiella eller samhällsrelaterade problem. Med hjälp av superhjältar och skurkar, kan författaren framställa hypotetiska situationer för att reflektera över rätt och fel, gott och ont – utan att det för den delen upphör att vara spännande för läsaren.
Ger man serietidningarna en chans, är jag alltså övertygad om att var och en kan hitta något som de uppskattar, oberoende av hur förnäma preferenser personen i fråga än har. Att avfärda ett helt medium som dumt och lättsamt är både fördomsfullt och löjligt, för att inte säga farligt: Stålmannen är ju trots allt starkast i universum.
_comiccover.jpg)
