Att utnyttja dialoger

En sak jag ogillar med många filmer är att en så stor del av dialogerna blir transportsträcker. De pratar och pratar, men säger hälften av tiden ingenting som är värt att lyssna till. Andra gånger sägs det ingenting intressant, roligt, coolt eller tankeväckande alls, under en hel filmen. Där är dialogerna helt underordnade handlingen och utformade på det sättet att deras enda syfte är att verka realistiska.

Jag upplever att så är fallet med många svenska filmer är. Det är väl till exempel inte någon som droppar Beck-citat (annat än några guldkorn från Gundvall) eller minns en särskil dialog ur Män som hatar kvinnor?

Tar man däremot filmer som Pulp fiction och Sin City, finns det i varje scen åtminstonde en one-liner eller dialog som man minns långt efter filmens slut.

Varför tar inte fler manusförfattare vara på sina dialoger? Man behöver naturligtvis inte göra det på samma sätt som Tarantino eller Frank Miller, men det finns ingen anledning till att varför man inte också ska använda det verbala till att göra filmen till en upplevelse för tittarna.

När det gäller vår serietidningen, har jag alltså som mål att undvika att slösa bort dialogerna. Det kommer naturligtvis inte alltid att fungera, men jag skulle önska att varje talbubbla skulle vara intressant att läsa, också fristående från handlingen.