Visuellt berättande: Hur mästaren gör det

Jag arbetar med på mitt problem med det visuella berättandet och hur man gör för att till exempel byta perspektiv utan att det stör läsaren i dennes läsning.

Den första boken jag har studerat närmare är Alan Moores Watchman. Redan på första och andra sidan hittade jag vad jag anser vara ett exempel på ett fulländad visuellt berättande.

Dessutom är det ju de här sidorna ett exempel på ett perfekt samspel mellan text och bild.






Klica för att förstora.

Vad är det som händer på den här sidan? Hur berättar Moore sin historia? Jag går igenom det ruta för ruta.

- Ruta 1 - 5 föreställer alla samma scen, men perspektivet skiftar. Men det gör det på ett sådant sätt att man som läsare knappt tänker på det. Rutorna bildar en typisk utzoom, som ju är vanligt att man använder inom filmen. Vi rör oss uppåt, men eftersom att vi ser samma sak i alla bilder, är detta inte det minsta störande, dessutom ligger läsarens fokus troligtvis på den stora röda blodfläcken på marken. Texten och bilderna anknyter till varandra, bla. i ruta 2: "The streets are extendet gutters and the gutters are full of blod"

- Ruta 6: Fortafarande samma scen, med nu ser vi plötsligt en hand. Detta bildar en övergång mellan två scener. Genom att introducera handen redan medan vi fortfarande är inne i den första scenen, blir nästa bild inget tydligt avbrott mot den förra och läsaren märker knappt att vi nu byter scen. Texten knyter an till bilderna genom: "The whole world standing on the brick staring down into the bloody...", vilket naturligtvis passar bra ihop med att mannen som handen tillhör står där och tittar ner. Den scenen avslutas med orden "And all of sudden nobody can think of anything to say"


- Ruta 7: Mannen säger: "Hmm. That's qouite a drop" I kontrast till förra rutans konstaterade att ingen kommer kunna komma på någonting att säga, blir det här uttalandet, som är platt och dumt, väldigt roligt. Här använder sig Moore av humor, samtidigt som han knyter an de båda scenerna och övergången mellan två berättarperspektiv. Det är också först i den här rutan, när scen två inleds, som vi läsaren förstår kontexten i scen ett. Nu inser vi att blodet kommer från en person som fallit från huset. Att börja den andra scenen med att förklara den första, är så klart ett väldigt bra sätt att länka samman de båda.



- På nästa sida berättas två helt olika historier, varav en utspelar sig i nutid och den andra i dåtid. Ändå är det enkelt för läsaren att följa med i vad som händer och bytena mellan de två historierna stör inte läsningen. Hur gör Moore detta?

- Han färglägger Dåtidhistorien annorlunda än den som berättas i nutid.

- Dialogen från den första den första historien (den i nutid) hamnar också ovanpå den andra. På så sätt förklarar texten vad som händer i bilden, tex. i bild 3: "Means that the occupant was home when it happened".

- Den överlappande texten gör också att bilderna binds samman och att vi inte känner att vi hoppar fram och tillbaka mellan två olika berättelser, utan bara får snabba inblickar i vad som har hänt.

- Återkommande motiv i båda berättelserna binder också ihop bilderna. Titta på bild 7, 8 och 9: Det krossade glaset finns med i alla.