Verkligheten vs V

Klicka för att förstora

En text jag skrivit om serieroman V for Vendetta och filmatiseringen:

Konsten har den senaste tiden varit fullt sysselsatt med att ställa sig in hos och efterapa verkligheten, när den istället borde ha varit upptagen med att protestera mot dennes extraordinära monotoni och framförallt med att framställa ett bättre exempel för verkligheten att försöka ta efter. Men det är i ju verkligheten som målgruppsundersökningar, projektbudgetar och provisionsavtal existerar och det är väl därför som upphovsmännen inte förmått undgå att snegla ditåt, då de istället borde ha varit fullständigt försjunkna i sin egen fantasi.

V, ur Alan Moores serieroman V for Vendetta, är en av mina absoluta favoriter bland litterera karaktärer. Han framstår för mig ofta som verkligare än många av de levande människor jag träffar och jag tycker definitivt bättre om honom än de flesta av dem. Ändå hyser jag ingen som helst agg gentemot vare sig The Leader, Lewis Prothero eller ens Eric Finch, vars automatvapen slutligen avfyrade de kulor som penetrerade V: s kropp. – De spelade alla sina roller och utan antagonister uteblir hjälten. Manusetförfattarna som fick i uppdrag att skriva om serien inför filmatiseringen däremot, kommer jag aldrig att förlåta.

I serien lyckas V. som enda överlevande fly från det koncentrationsläger där han hållits fången och av sadistiska doktorer utsatts för experimentella medicinska studier. Därefter förmår han hålla sig gömd i flera år och klarar slutligen till och med av att kvarleva efter sin egna köttsliga död, tack vare att hans identitet övertas av hans unga kvinnliga discipel. Kulor kunde, som han mycket riktigt hävande, inte döda honom. Ändå lyckades alltså Hollywood ha ihjäl honom en timme och en halv.

Inför filmatiseringen ville man tydligen se till att man inte uteslöt ens en enda tänkbar biljettköpare genom att framställa en karaktär som låg alltför långt ifrån medelvärdet på den uppskattade publikens intelligens. Man gjorde alltså huvudpersonen nästan lika korkad som dem själva. Istället för att, som i serien, låta V. fullfölja sin plan till punkt och prickar utan distraktioner, såg man till att han blev klumpigt blixtförälskad. Sedan slängde man in lite allmänmänskliga misslyckanden, ångest och insikter och toppade det hela med att het enkelt missuppfatta hela historiens budskap. Ideal må vara skottsäkra, men de överlever inte en målgruppsanpassning.

I verkligheten finns ingen fullkomlighet. Där står ingen över sina egna tarvliga drifter och ingen är fullständigt osjälvisk. Där finns inget utrymme för en att ensam förändra något. Nej, i verkligheten är alla slavar under sina impulser, sin dumhet och sina brister. Alla lyder köttets lustar, ingen står över den allmänna moralen och ingen har alltigenom rätt.
Verkligheten fördärvar alltid konstens motiv, och med konsten dör hjältarna, idealen och skönheten. Kvar blir bara det alltför bekanta mediokra grå smörja vi kallar livet.