Vad formar konsten?

Något som jag tycker är väldigt intressant är att det finns så många likheter mellan litteraturens och serietidningens utveckling och epoker. Framför allt är detta intressant med tanke på den serietidningshistorik jag redogjort för här, allt som allt, spänner ut över dryga 80 år, medan man i skolan börjar med att studera litteraturhistoriska epoker som ligger i alla fall 3000 år tillbaka i tiden.

Man får ju vanligtvis lära sig att det är de rådande omständigheterna under en viss tidsepok som är avgörande för hur konsten kommer att se ut under samma tid. Men om två skilda konstformer (serietidningen och litteraturen) visar på nästan identiska utvecklingsstadier, trots att de ligger totalt olika i tiden och utvecklas olika snabbt, vad säger oss då detta?

Den kulturella strömning som präglade 1930-talet var väl främst modernismen, kanske i vissa fall fortfarande också pessimismen. Dessa strömningars värderingar och idéer ligger ju ganska långt ifrån Antikens heroism, som helt klart tycks vara själva utgångspunkten för serietidningarna under The Golden Age. Hjältar, polariseringen mellan gott och ont och förkärleken till de klassiska myterna: alla dessa attribut vittnar ju om att serietidningarna under 1930-talet ligger nära Antikens litteratur. Stålmannen är ju till och med en slags moderniserad version av Akilles, komplett med en Akilleshäl och allt.

Är då inte detta konstigt? Om det är tidsandan som formar konsten, borde väl serietidningarna som skapades under 1930-talet likna den tidens litteratur, istället för litteratur som är ett par tusen år gammal?

Men så är ju inte fallet. Istället verkar det som om en ny konstform (både serietidningen och litteraturen) ofrånkomligen kommer att befinna sig i en bestämd, första utvecklingsfas under sina tidigaste år; nämligen "hjältestadiet", där gott är gott och ont är ont.

Därefter kommer alla konstformerna gå igenom samma utvecklingsfaser (kanske inte alltid i rak följd, utan de kan ibland också komma att ta ett steg tillbaka) för att gå mot minskad polarisering och mot nyansering och komplexitet.

Om detta skulle vara sant, hur kommer det sig då att det ändå går att se vissa tydliga samband mellan hur den yttre verkligheten förändras och hur konsten gör det? Om konstens uttryck och förändringar är oberoende av tiden den skapas i, borde det väl inte finnas några sådana samband? Den enda logiska förklaringen till detta, vore i så fall att tänka på sambanden tvärtemot hur vi gör idag: nämligen att tänka att det är konsten som påverkar den yttre miljön, förändringarna och tiden, istället för att det är dessa som påverkar konsten.

Någon som har slutfört och fulländat den tankegången och teorin, och som jag naturligtvis blivit inspirerad av är Oscar Wilde. Här i The Decay Of Lying: An Observation, kan man läsa Wildes tankar om detta på nätet, helt gratis.

Anti-hjälten III

Min personliga åsikt i det hela är denna:

Att se den klassiska helgoda hjälten bekämpa ondska blir i längden ganska platt, tråkigt och intetsägande. Det blir ju bara handling: spännande kanske, men inte särskilt tankeväckande.

Anti-hjälten däremot, bidrar med helt nya aspekter till historien. Jag känner att man tack vare just anti-hjälten lyckats införliva den moderna romanens identitetsproblematik och psykologiska djup i superhjältegenren, vilket har gjort läsningen mycket roligare och lockat en äldre mer mogen publik.

Anti-hjälten II

Här är en artikel jag läste för ett par dagar sedan på DN.se om kvinnliga Anti-hjältar: http://www.dn.se/dnbok/kvinnorna-blir-antihjaltar-1.981636

Anti-hjältarna som nämns i den här artikeln är ju inte riktigt av samma sort som de i till exempel Watchmen, som ju var våldtäktsmän och grovt skadade individer. Jag antar att definitionen av termen Anti-hjälte alltså måste göras lite bredare än den jag gav i det tidigare inlägget.

Såhär säger wikipedia:

"Antihjälte är en sorts huvudperson i litteratur och film som har några personliga egenskaper som traditionellt associeras med skurkar eller människor som inte väcker sympati men ändå har tillräckligt med hjältekvaliteter eller intentioner för att skapa sympati hos läsaren eller publiken."

Det är väl egentligen inte heller en perfekt definition. Jag skulle snarare säga att en anti-hjälte är en person som innehar vissa egenskaper som traditionellt sett inte ses som önskvärda, utan snarare tvärt om, men som publiken enda sympatiserar med, hejar på eller gillar.

En anledning till att anti-hjältarna i våra dagar är så populära skulle i så fall kunna vara att vi har lättare att sympatisera med dessa än de traditionella hjältarna eftersom att vi ofta upplever oss själva som bristfälliga på samma vis som dem, och att vi tycker om att se att människor som har problem/brister som liknar våra egna ändå kan lyckas. För visst är väl den dåliga självkänslan, om inte ren och skär cynism, i alla fall en sak som tycks vara ganska typisk för vår tid?

Vatten över huvudet?

En sak som jag faktiskt nyss insåg, är att vi faktiskt tagit oss an rätt mycket, när det kommer till att göra den här serietidningen.

Inte nog med att vi bara har ett par månader på oss att göra arbetet (från att komma på första idén, till att skriva manuset och rita bilderna) och att vi båda är totala nybörjare och inte har en aning om hur man gör det här - vi är ju dessutom grovt underbemannade!

I vanliga fall är man väldigt många som arbetar med en serietidning. Dessa är några av arbetsområderna:

Writer: Skriver manuset.

Artist/Tecknare: Den som ritar serietidningen. Ibland ritas den efter ett exakt manus. Men lika ofta är det The Artist, som skapar själva historien, efter direktiv från författaren. Många gånger är det dessutom flera personer som har denna uppgift.

Inker: Kompletterar och förstärker tecknarens jobb. Oftast är det många som arbetar också med detta.

Färgläggare: Färglägger teckningarna, arbetar numera oftast digitalt. Har oftast sista ordet när det kommer till seriens färgschema.

Letterer: Den som lägger tid pratbubblorna och texten i serien. Oftast det sista som görs. Ett mycket viktigt arbete, även om det låter enkelt. Duktiga yrkesmän/yrkeskvinnor inom detta området är hålls väldigt högt och har bland annat skrivit böcker om sitt arbete.

Editor: Har ofta huvudansvaret för själva serien. Ska rätta till misstag och också arbeta delvis som en regissör.

Första bilden

Här är den här bloggens första bild från tidningen. Det här är vår första sida. Fortfarande återstår lite arbete med den.

Mikael säger att han har bytt teknik sedan han ritade den här, så det kommer nog se rätt annorlunda ut i slutänden. Dessutom säger han att han skulle ändra lite i bilderna. Dessutom ska det vara ett annat teckensnitt.

Två saker jag tycker vi ska ändra är att det ska vara olika färg på pratbubblorna, så att det blir lätt att följa med i vem som säger vad, och att det måste vara citattecken kring meningen i den andra bubblan.

Anti-hjälten

Varför uppkom trenden med anti-hjältar just då, på 1980-talet?

En intressant teori är att detta kan härledas till 80-talets cynismiska strömning. I cynismens sken verkar det ju inte särskilt troligt att en person med superkrafter eller extrema förmågor skulle använda dessa helt och hållet osjälviskt och riskera sitt eget liv, för att rädda andras.

Istället verkade det mer rimligt att en självuppoffrande brottsbekämpare skulle vara någon som drevs av ett djupt rotat personligt vendetta eller som hade någon form av psykologiska problem eller störningar.

Jag tycker personligen att detta verkar troligt: vi vet ju att en tids ismer har stort inflytande på konsten och litteraturen.

Däremot vet jag inte om om vi år 2009 kan säga att vi lever i en cynisk tidsålder. Till vis del kanske, men är det verkligen hela förklaringen till varför anti-hjälten fortfarande är så populär? Jag ska tänka lite på andra förklaringar till detta...

Serietidningens historia IIII

The Modern Age (1980 - nutid)

Den moderna eran karaktäriseras främst av Anti-hjälten, cynism, mognare serier/vuxen-serier och ett nytt psykologiskt djup. Dessutom blir historierna längre och mer komplexa.

Två av vår tids viktigaste och mest typiska verk är Frank Millers Batman: The dark knight returns och Alan Moores Watchmen.

Båda två är grafiska romaner, vilket i detta fallet betyder att det är längre historierna som har getts ut under en viss tid, men som sedan getts ut en som en "roman" där alla numren samlats. På senare tid har grafiska romaner blivit allt vanliga, både inom superhjältegenrer och i allmänhet.

Batman DRK och Watchmen vänder sig både till en äldre publik. Berättelserna är råare, mörkare, mer våldsamma och mer intellektuella är vad som hittills varit vanligt. Hjältarna porträtteras dessutom på ett vis som bryter mot de tidigare normerna.

Stålmannen i Batman DKR arbetar numera åt regeringen och är USAs främsta vapen i kriget mot Sovjet. Han får till och med i uppdrag att mörda Batman och går slutligen med på det. En recensent på Flak Magazine förklarade Frank Millers förändringar såhär:

"Bruce Wayne went from a silly playboy to a borderline psychotic obsessed with dying a good death. His nemesis, the Joker, became a demon bent on fulfilling a perverse love for the Batman by killing him."

Många andra kritiker uppskattade inte dessa förändring. En recensent på The new York Times skrev till exempel: "The drawings offer a grotesquely muscle-bound Batman and Superman, not the lovable champions of old." "If this book is meant for kids, I doubt that they will be pleased. If it is aimed at adults, they are not the sort I want to drink with."

Hjältarna i Watchmen är ännu mer typiska Anti-hjältar (vilket betyder att de motsatser till de tidigare representanterna för heroism och inte enkelt kan kategoriseras som Goda eller Onda). En av hjältarna är nihilist och ser världen som svart och vit där varje brott måste bestraffas, samtidigt som det antyds att han sympatiserar med högerextrema rörelser, en annan är våldstäktsman och mördare och ytterligare en är efter en olycka nästan en gud men kan inte längre sympatisera med människor har ingen som helst förståelse för mänsklig moral.

Den mörka trenden som inleddes med dessa verk har håller fortfarande i sig. Under de senaste åren har nästan alla nya hjältar som tillkommit varit Anti-hjältar. Recensenten på Flak Magazine skriver:

"The revolution Miller started has gone to excess, as today's comics have grown increasingly dark and serious. Call it the Dark Knight syndrome — a belief that today's superheroes must be even grittier than Miller's Batman in order to succeed."

Men som en reaktion på detta har många serieskapare på senaste tid ändå försökt att återgå till hur serierna såg ut under The Golden age och The Silver Age. Det finns en uttalad önskan i serievärlden att återgå till de rakt igenom goda hjältarna och den tidigare heroismen.

Serietidningens historia III

Bronze Age (1970 - 1985)

Under The Bronze Age, blir serietidningarna mer realistiska, både till stilen och motiven. Den mörkare tonen, som anslagits i och med brytpunkten gentemot The Silver Age, när bland annat Spidermans flickvän dör, är också karriäristisk för denna epok. Dessutom vågar författarna ta ut svängarna allt mer och gör många stora förändringar.

1971 får Stan Lee (en av serietidningvärldens främste författare och tecknare) i uppdrag av The United States department on Health, Education and Welfare att göra en serietidningen som uppmärksammar farorna med droger. Lee ritar en tredelad historia om Spiderman, som handlar om just detta. Den får mycket positiv respons och det blir nu tillåtet att ha med droger i serietidningar, så länge de framställs som något negativt.

Verkliga och samhällsrelaterade problem blir nu en trend inom serietidningsvärlden. Förutom droger, behandlar många serietidningar motiv som rasism, fördomar och sociala orättvisor. Feminismen influerar serietidningarna och ger upphov till många nya, kvinnliga superhjältar. Också minoriteterna i samhället blir nu alltmer representerade inom serievärlden, till exempel genom svarta superhjältar som Svarta blixten. (Även om många hävdar att dessa superhjältar bygger på stereotypa fördomar om minoriteter.)

Comic Code lättar under den här tiden på restriktionerna som ditintills har gällt serier, vilket leder till att bland annat skräckserier (som pga. av sina mörka natur varit mer eller mindre förbjudna) åter blir populära. Många nya genrer bildas och får läsare, utöver superhjältegenren. Däremot försvinner genrer som romans och western nästan helt.

Serietidningens historia II

Efter The Golden Age och Atomic Era, följde The Silver Age:

Silver Age (1956 - 1970)

1954 gav DC Comics ut nummer 4 av tidningen Showcase, där de introducerade en ny superhjälte: The Flash, som gick hem stort hos läsarna. Detta brukar ses som starten för The Silver Age, eftersom superhjältarna nu åter blev populära.

Under denna period förändrades superhjältarna och superhjältehistorierna. Tidigare hade superhjältarna varit mer eller mindre perfekta. Men nu blev de mer mänskliga, mer nyanserade och med mer komplexa historier och personligheter. Superhjältarna har egna inre demoner, egna rädslor och egna problem. Spiderman, som är en av denna tidens nya hjältar, går till exempel fortfarande i skolan, har problem med flickvännen, familjen och sitt extrajobb, samt är osäker på sin egen roll som hjälte.

Silver Age, var också en epok då serietidningen avancerade rent tekniskt, bland annat genom att berättarmetoderna förfinades. Under The Golden Age hade serietidningarna varit tecknade på ett relativt enkelt vis. Nu blev tecknandet mer storslaget, med starka färger, mer avancerad teknik och ofta överdrivna proportioner.

Slutet för The Silver Age och början för The Bornze Age brukar anses vara brytpunkten runt 1972. En ny, mörkare trend har märkts under ett par år, men den blir runt denna tid definitiv. Superhjältehistorierna går nu från att under en tid ha varit nyanserade, till att bli ännu mörkare och mer pessimistiska. Till exempel så blir Spidermans flickvän mördad i ett nummer 1973 och Gröna lyktan säger själv år 1972:

"Those days are gone – gone forever – the days I was confident, certain ... I was so young ... so sure I couldn't make a mistake! Young and cocky, that was Green Lantern. Well, I've changed. I'm older now ... maybe wiser, too ... and a lot less happy."

Serietidningens historia

Precis som inom den allmäna litteraturkunskapen, delar man in serietidningens historia i olika epoker. Här riktar jag främst in mig på den amerikanska serietidningskulturen. Varje epok har sina egna särdrag och idéer. Jag tänkte berätta lite om dem, i kronologisk ordning.

Golden Age of Comic Books (1930- sent 1940)

Bildberättelser som berättats genom bilder i rutformat hade förekommit tidigare, främst i små snuttar, liknande dem vi läser i morgontidningarna. Men det var på 1930 som den moderna serietidningen uppkom, med återkommande karaktärer och längre berättelser. Det var också då som arketypen av den moderna Superhjälten skapades och de klassiska attributen fastställdes (dräkt, superkraften, symbol m.m.) Många av våra mest populära och kända superhjältar uppkom under den här tiden: bland andra Stålmannen och Batman.

Serietidningen blev en konstform för allmänheten och mediets typiska vokabulär och stilmässiga särdrag fastställdes.

Från början bestod de flesta serietidningarna under den här tiden av samlingar och nytryckningar av just seriestrippar som ursprungligen publicerats i dagstidningar. Men när den första Stålmannentidningen publicerats blev han snabbt så populär att produktionen helt och hållet riktade in sig på superhjältar. Detta kom alltså att bli det mest typiska för The Golden Age.

Men det såldes också Western, Indian, Roliga Djur och Romantiska serietidningar.

Andra världskriget (1939-1945)

Världskrigstiden hade stort inflytande på serietidningskulturen men markerar inte en brytning mot The Golden Age, utan bidrog bara till fortsatt utveckling.

Serietidningen blev nu väldigt populär bland allmänheten. Detta beror främst på två faktorer: Den var billig vilken passade väl till den rådande ekonomiska situation, och det var historier där Gott vann över Ont, vilket många uppskattade under de oroliga tiderna.

Motiven i superhjältetidningarna anpassades efter hur världen då såg ut, och superhjältarna fick nya ärkeskurkar i form av Nazistrobbotar och Japanska ninjor.

Post War and the Atomic Era (sent 1940 - 1952)

Inte heller denna epok ses nödvändigtvis som en brytning gentemot The Golden Age, utan mer som dess slut.

Den allmänt utbredda oron kring kärnvapen formade serietidningen till att bli mer politisk, med bland annat radioaktiv strålning som en ofta återkommande förklaring till mutationer hos ärkeskurkarna.

Efter krigsslutet minskade superhjältetidningarna i popularitet. Detta ledde till att serietidningen utvecklades mot andra genrer, till
exempel skräck och brott. Men dessa genres mörka natur föranledde en moralpanik i USA, där serietidningarna dels anklagades för att vara en faktor till den ökade ungdomsbrottsligheten och dels för att sända sexuella, ibland homoerotiska, signaler (se till exempel relationen mellan Batman och Robin).

För att undgå lagliga åtgärder från bland andra Förenta Staternas kommitté för Ungdomsbrottslighet, skapade serietidningsindustrien the Comic Code, som var en godkänd-stämpel som skulle garantera lämpligt innehåll. Men serietidningarna gick så långt i sin strävan att inte väcka något som helt anstöt, att berättelserna oftast bara upplevdes som fåniga, vilket ledde till att populariteten minskade ännu mer. Epoken var nu definitivt över.

Bland superhjältarna var det bara Stålmannen, Batman och Wonderwomen som fortfarande hade sina egna tidningar. Populära var istället romantiska, satiriska, Disney och science-fiction serier med flera.

V. 41, V. 42

De två senaste veckorna har jag:

- Arbetat med kapitel 2 och 3.

Vi har haft ett par stora prov och inlämningar de senaste veckorna. Den tiden på kvällarna och helgerna jag brukar använda till att skriva om serier har alltså gått åt till läxläsning. Därav lite lägre aktivitet på bloggen.

Text och bild

I förra inlägget skrev jag att jag försökte hitta knep, trix och berättartekniker som hjälper oss att anpassa berättandet av vår historia till våra förutsättningar. Redan från början visste vi ju att ett sådant knep vi ville använda oss av var att få text och bild att interagera och komplettera varandra. Kunde vi berätta en del av historien genom text skulle det framförallt spara Mikael mycket tid, när det kommer till att rita bilder.

Nu har vi nästan klart för oss hur hela historien ska se ut och det börjar alltså bli tid att fundera på vart och hur vi kan använda oss av text istället för bilder.

Problemet är att jag inte tror att det skulle vara snyggt att byta mellan det traditionella serietidningsberättandet (i rutor) och enskilda illustrerande bilder med text. Kanske skulle det fungera att göra på det senare sättet om man gjorde så hela boken ut, men då skulle det se ut som en illustrerad barnbok mer än en serietidning. Men att berätta bara vissa kapitel eller scener på det sättet tror jag skulle störa läsningen och väcka läsaren ur transen.

Men med det här problemet har jag verkligen fått hjälp av de serietidningar jag läst. Svaret på hur man snyggast löser problemet med att få text och bild att interagera hittade jag i Alan Moores Watchmen.

Moore lägger in ett par sidor av text som berättar en del av historien mellan varje kapitel. Men det är inte så att texten fortsätter berätta på samma sätt som bilderna gjort, genom att steg för steg tala om vad karaktärerna gör. Istället använder han texterna som komplement till bilderna, för att ge en bakgrundhistoria, förklara en karaktärs beteende eller utveckla en teori. Texterna har formerna av polisrapporter, utdrag ur självbiografier, tidningsartiklar och vetenskapliga uppsatser.

Moore förklarar till exempel varför en av karaktärerna har ett nihilistiskt synsätt och är besatt av att bekämpa brott genom att läsaren får ta del av en polisrapport med bland annat en undersökning av hans hemförhållanden som barn. På ett annat ställe får läsaren reda varför de tidigare "hjältarna" slutade, genom att de tillåts läsa utdrag ur en självbiografi skriven utav en av de äldre.

Med den här metoden tycker jag verkligen att Moore lyckas få bild och text att interagera och jag tror att det är såhär jag själv vill göra.

Anpassa och angränsa

Redan från början var vi ju medvetna om problemet det innebar att vi har begränsat med tid till att arbete med serietidningen, samtidigt som det är ett väldigt tidskrävande projekt. Men det finns, så som jag ser det, två sätt att se på problemet och hur det bör lösas:

- Man kan se problemet som sådant att vi måste skriva en historia som till sin natur är mer lämpad för det "mindre formatet". Olika historier bör ju berättas på olika sätt.

Till exempel: skriver du en novell, finns det vissa normer för hur den historien bör se ut. Den bör kretsa kring en enskild händelse, inte sträcka sig för långt i tidsrymden och utveckla sig relativt snabbt. Det kan alltså tänkas att det inte lämpar sig att i novellform försöka berätta om hela andra världskriget i kronologisk ordning och använda sig av hundratals karaktärer. Det vore att misslyckas med att välja en historia som passar ens format. På samma sätt är det kanske att misslyckas med att anpassa sig till formatet om man försöker berätta en historia om en utomjordisk attack med många karaktärer, i en serietidning som vi inte har tid att göra särskilt lång.

Men, ett annat problem med vår serietidning är att vi inte vet hur lång tid det tar att göra den. Vi vet hur lång tid det får ta, men varken jag eller Mikael har gjort det här förut och det är svårt att uppskatta hur exakt hur mycket tid varje moment kommer att ta. Därför kan vi ju inte helt säkert säga att vi gör ett arbete i det "mindre formatet". Vi hinner kanske göra väldigt mycket och då vore det tråkigt att ha övergett den sortens historia vi vill skriva, för till exempel en historiett i serietidningsform som vi blir klara med snabbt. Jag ser hellre att vi tar oss an för mycket än för lite. Därför ser jag på problemet såhär:

- Hur anpassar vi historien vi vill skriva till våra förutsättningar?

Projektarbetet är ju något vi ska arbete med en längre tid och därför tror jag det är viktigt att vi arbetar med en historia vi tycker är rolig att skriva och rita, som den vi gör nu. Det kan ju som sagt tänkas att det hade passat bättre med en smalare och enklare historia, men då hade i alla fall inte jag fått ut lika mycket av mitt arbete. I slutänden handlar det ju inte heller om att skriva den perfekta serietidningen, utan i att lära sig hur man skriver en överhuvudtaget, och det gör man ju lika bra oavsett vilken sorts historia man berättar. Jag tror till och med att det är mer lärorikt att testa hur man kan utnyttja serieformatet för att lyckas berätta en "större" historia på relativt få sidor.

Men jag måste naturligtvis ändå se till att angränsa mig när jag skriver. Historien skulle ju fortfarande kunnas göra oändligt mycket större. För mig handlar det dels om att inte ta med alla tänkbara scener ur detta fiktiva händelseförlopp, utan välja ut några som alla bidrar med något, går att länka samman så de kompleterar varandra och som berättar historien på ett sådant sätt att det blir komplext, utan att ta upp för mycket plats. Men också att försöka hitta trix och knep och berättartekniker som gör att vi kan berätta scenerna i sig på ett smart sätt.

Sammanfattning av serien

Här är en väldigt kortfattad sammanfattning av serien, så som den är tänkt att se ut, kapitel för kapitel:

Kapitel 1: S. ligger en kilometer från den amerikanska militärbasen Fort hood, Texas. Han talar i en telefon med en man på "Basen". Han rapporterar om situation och bekräftat att det inte finns några vittnen närvarande och att allt är klart för inledandet av operationen. "Basen" är ett stort rum, fullt av datorer och skärmar och människor som arbetar. Mannen på "Basen" delar ut något orange till alla i rummet och påminner S. om vikten av att inga vittnen finns på plats och ger honom sedan klartecken. S. plockar fram sitt vapen, laddar det, osäkrar det och skjuter (S. syns inte i bild när skottet går av). Ingen reaktion märks från Fort Hood. Blod strömmar in från underkanten av bilden och läsaren inser snart att S. skjutit sig själv (han var det sista vittnet som skulle elimineras). Ett kraftigt ljussken kommer från himmeln och spränger basen.

Kapitel 2: En tv visar bilder från vad som har inträffat. En man sitter med ryggen vänd åt läsaren och tittar på tv. Han tappar sitt glas som spiller rött vin över golvet. Han säger "De är tillbaka". Läsaren ser i sista rutan att det är en åldrad Obama.

Kapitel 3: Vita huset. Presidenten informeras. En man berättar att signaler som föranlett attacken från ovan har kommit från jorden och att ett team i samma stund är på väg dit signalen spårats. Parallellt berättas det om presidentens syn på det inträffade och hur teamet närmar sig "Basen". När teamet slår in dörrarna är alla män därinne döda. I händerna håller de orangea burkar i vilka självmordskapslarna låg. Men en (svart) man tycks fortfarande vara vid liv.

Kapitel 4: Kyrkogården i New York är överfull. Den kan inte göras större. De flesta som ligger där har inga släktingar kvar i livet som besöker gravarna. De oroliga tiderna gör att många människor vill begravas, istället för att kremeras, för att försäkra sig om en plats hos gud efter livet. Dessutom måste männen som omkom vid Fort Hood begravas. Borgmästaren har därför bestämt att gamla gravar ska grävas upp och tömmas och att liken ska brännas. Ett par män är anställda att göra detta. Att gräva upp gamla gravar får en av dem att börja reflektera över livet och döden. Hans inre monolog ligger över alla bilder. Parallellt med historien på kyrkogården berättas två andra scener. Den första är hur männen på "Basen" bärs ut i svarta liksäckar. Den andra; hur den svarta mannen magpumpas för att man ska få upp giftet och hur han slutligen räddas och därefter leds in i en polisbil.

Kapitel 5: Den svarta mannen, som heter M. befinner sig i ett förhörsrum på pentagon. Förhöret berättas ur förhörsledarens perspektiv. Han säger att han alltid får svar på sina frågor. De misshandlar M. Men han vägrar berätta vad han vet. Då visar de honom via videolänk att de har hans fru och barn i ett annat rum. De avrättar frun och hotar med att göra det samma med dottern. Då går M. med på att berätta.

Kapiel 6: Obama har tagit kontakt med den nuvarande presidenten för att berätta vad han vet. Utomjordningarna har besökt jorden en gång tidigare. Då för att förhandla. Men det hela slutade i en eldstrid och att många amerikanska soldater omkom. Varefter utomjordingarna lämnade jorden.

Kapitel 7: M. berättar. Utomjordingarnas attack liknas (outtalat) vid USAs krig mot Irak. "Basen" bestod av människor som de senaste åren samarbetat med utomjordingarnas ledning för att planera attacken. De begick självmord för att förhindra att de pressades på information. M. säger att deras ledare finns på jorden men att han är gömd på en plats där hans säkerhet är garanterad. All makt ligger hos ledaren, för att inte intressekonflikter ska kunna uppstå. Utomjordingarna sägs handla med människornas bästa för ögonen, även om det kommer krävas offer.

Kapitel 8: Förhörsledaren har mardrömmar om att han avrättade M:s fru. Han ser henna komma gående med blod droppandes ur hålet i huvudet. Samtidigt berättas det om arbetet på kyrkogården. På samma vis som tidigare ligger mannen på kyrkogårdens monolog över alla bilder. Han säger till exempel "de döda förblir döda", samtidigt som vi ser den i sammanhanget mycket motsägelsefulla bilden av hur M:s döda fru står vid förhörsledarens sängs fotände.

Härifrån är jag fortfarande inte helt säker på det exakta händelseförloppet. Men jag ger ett exempel på hur jag kan tänka mig att det kommer se ut:

Kapitel 9: Två historier parallellt. Presidenten bestämmer sig trots avrådan från Obama för att möta utomjordingarna med våld. Utomjordningarna närmar sig jorden och militären gör sig redo. Förhörsledaren talar med M. Förhörsledaren säger att slaget är förlorat. Att USA kommer att vinna. M. säger att det är saker de inte förstår.

Kapitel 10: Militären gör sig redo. Utomjordningarna landar. Samtidigt står förhörsledaren och kollar medlidsamt på M:s dotter som sitter och gråter, samtidigt som hennes mamma bärs ut i en svart licksäck. Militären öppnar eld mot utomjordingarna som stigit av skeppet. Efter ett par minuter ligger alla utomjordingar döda på marken. Alla jublar. Sista rutan visar hur M:s dotter tittar mellan fingrarna för att se om förhörsledaren fortfarande kollar på henne. När hon ser att han inte gör det, ler hon.

Kapitel 11: Utomjordingarna reser sig igen. Deras kroppar fungerar inte som våra. M:s fru, river hål på liksäcken och börjar sakta gå tillbaka, fortfarande med ett skotthål i huvudet. Utomjordingarna dödar enkelt alla militärer. Förhörsledaren ser vad som händer på tv. Han säger till sig själv: "Det var ingen dröm..."

Kapitel 12: En kollega till förhörsledaren säger till honom att det är förlorat. Att han borde tänka på att försöka få dit sin familj till pentagon. "Varför hit", frågar förhörsledaren förstrött. "Vi har förlorat" säger kollegan "nu måste vi se till att överleva och den här byggnaden är troligen den säkraste i hela världen". Förhörsledaren förstår hur allt hänger ihop. Han får panik och börjar springa genom korridoren. Ber till gud att han ska hinna fram i tid. Han kommer fram till dörren till M:s cell. Och inser att den är öppen. Därinne står M leende och kramas med sin fru och sin dotter. Golvet är fullt av blod, från vakten de dödat. Förhörsledaren inser att spelet är förlorat.

Kapitel 13: M. är ledaren. Han går ut från pentagon och möter sin armé. All världens media är samlad. Han gör sig redo för att hålla sitt tal till världen. SLUT.

Att bestämma tempot

Ytterligare en sak jag lagt märke till är att just antalet bilder författaren väljer att använda, är ett bra verktyg när det kommer till att bestämma tempot i ett avsnitt.

Precis som en författare som skriver prosa försöker kontrollera läsarens sätt att läsa, genom längden på meningarna, ordval och utnyttjandet av kommatecken och punkter, kan en serietidiningsförfattare göra samma sak genom att använda många eller få bilder.

En text med långa meningar och många kommatecken kommer troligtvis resultera i att läsaren läser saktare och upplever att berättelsen sakta vecklar ut sig framför henne. Medan en text med korta meningar, på kanske bara två eller tre ord, kommer skynda på tempot i berättelsen och troligtvis ge läsaren en känsla av fart, vitalitet eller stress. En författare som ofta skriver på det sistnämnda sättet är James Ellroy.

Genom antalet bilder en serietidningförfattare använder för att beskriva en händelsekedja, kan han/hon alltså försöka kontrollera läsarens sätt att läsa och uppleva berättelsen. Troligtvis vill författaren variera tempot mellan olika avsnitt, beroende på vad som händer just där. I ett spännande parti - till exempel där en person smyger fram mot någon - passar det kanske bättre med ett lugnare tempo, så att läsaren hinner börja bli nervös. Men handlar det istället om ett slagsmål, vill författare troligen förmedla känslan av fart och adrenalin, och då passar ett snabbare tempo bättre.

I det första exemplet skulle författaren alltså kunna använda sig av många bilder, kanske en för varje steg framåt personer som smyger tar. Och för slagsmålscenen skulle det räcka med en bild för varje nytt slag som träffar, för att skapa en slag: "BANG,BOOM, BAAM"- effekt.

Visuellt berättande, del II

Jag har fortsatt att fundera på det här med visuellt berättande och haft det väldigt mycket i åtanke medan jag läst tidningar nu i helgen. Jag skrev ju tidigare att jag var osäker på hur många bilder man behövde använda för att läsaren skulle hänga med i vad som händer. Jag tror jag har ett svar på den frågan nu:

- Inte många alls! Det är i alla fall hur jag personligen upplever det när jag läser. Även om jag bara ser ett fåtal bilder från ett händelseförlopp, fyller min fantasi nästan alltid automatiskt i luckorna mellan bilderna.


Ta bara den här scenen som exempel:
























Tre bilder: det räcker helt och hållet för att berätta hela historien om hur Catwomen ger sig in i kampen. Mellan andra och tredje bilden, fattas ju massor med information om händelseförloppet och den tredje bilden är dessutom ur ett helt annat perspektiv. Men som läsare har man ju inga problem att förstå vad som händer därimellan.

Det är snarare så att om man i bilder hade valt att visa också hur Catwomen tog på sig resten av kostymen, gick fram till fönstret, öppnade det och klättrade upp på karmen, hade man förlorat hela den spännande effekten.

Nya tidningar!

I går fick jag tre nya tidningar från Adlibris! Åh, glädje!



Batman: year one, skriven av Frank Miller. Den handlar om hur allting började och ska tydligen vara den bästa Batmanhistoria som någonsin skrivits.



Infinite Crisis, skriven av Geoff Johns. Ett av DC Comics mest sålda seriealbum någonsin. Nästan alla DC Comics superhjältar ska finnas med och många koncept som gått förlorade under åren, till exempel parallella universium, återupplivas. Skapades delvis för att bryta den mörka, cyniska trend som blivit modern på senare år. Istället ville man återgå till känslan av heroism som präglade de tidiga årens serietidningar, med nobla och goda hjältar.



Och så den som jag är mest nyfiken på: Superman: Red Son, av Mark Miller. Handlar om hur det kunnat se ut ifall Stålmannen landat i Sovjet istället för USA.

Frank Miller och Irakkriget

Som jag har nämnt ett par gånger tidigare är jag ett stort fan av Frank Miller, som alltså har skrivit Batmanhistorien jag har diskuterat i två tidigare inlägg. Jag håller på att läsa lite om Miller som person och hittade nyss ett uttalande han gjort om Irakkriget. Såhär lyder det:

"Nobody questions why we, after Pearl Harbor, attacked Nazi Germany. It was because we were taking on a form of global fascism, we're doing the same thing now ... It seems to me quite obvious that our country and the entire Western World is up against an existential foe that knows exactly what it wants.... For some reason, nobody seems to be talking about who we're up against, and the sixth-century barbarism that they actually represent. These people saw people's heads off. They enslave women, they genitally mutilate their daughters, they do not behave by any cultural norms that are sensible to us. [min fetstilt]I’m speaking into a microphone that never could have been a product of their culture, and I'm living in a city where 3000 of my neighbors were killed by thieves of airplanes they never could have built"

En intressant sak med det här uttalandet är att det syns så tydligt att det alltså är Millers personliga hållning som återges i Batman. Det vill säga att han precis som sin karaktär anser att vi bör handla på egen hand, eller i det här fallet som enskild nation, för att bekämpa det vi anser vara orätt i samhället eller i världen. Och att det är rätt att ibland ta till våld, eller ja, till och med att kriga! Precis som Batman tycks han med andra ord ha en klar effektetisk hållning.

Det här är så klart också intressant med tanke på att det USA och Irakkriget utgör en av huvudpunkterna i vår serie. Titta på den delen av uttalandet som jag har markerat i fetstil. Går det att rättfärdiga ett krig med den motiveringen?

I USA kanske de inte sågar av huvudet på människor, men deras lagar tillåter, och deras domstolar bestämmer att människor ska straffas genom att man injicierar dem med dödliga gifter eller genom att man skjuter tusentals volt genom deras kroppar tills blodet kokar och person ifråga avlider. På ett fängelse som står under statlig kontroll har man dessutom tillåtit tortyr, i form av misshandel och dränkning, av människor som inte ens förklarats skyldig till något brott (varav många troligtvis är just irakier).

Att säga att USA "förslavar sina kvinnor" är i och för sig att ta i (men det är att ta i också i fråga om Irak) men USA är långt ifrån jämställt och kvinnor diskrimineras både ofta och stort.

Och jag tror framförallt att det är många människor världen över som skulle hålla med om att USA:s egna handlinssätt och mentalitet många gånger inte visar tecken på sunda normer och värderingar. Troligtvis skulle man nog framhålla just Irakkriget som exempel på detta.

Om Frank Miller verkligen tycker att man kan motivera ett krig på de grunder han angav, så skulle det vara intressant att veta vad han skulle tycka om vad våra utomjordningar planerar...

Våra handlingars konsekvenser

Jag har kommit att tänka på att det finns ytterligare en likhet mellan Frank Millers Batman och Doktor Glas. Nämligen problematiken gällande våra handlingars konsekvenser. Slutet på boken Doktor Glas lämnar ju mycket utrymme att diskutera vad Glas egentligen åstadkom med sin gärning. Ledde det verkligen till något bättre?

När Batman har besegrat ledaren till gänget Mutanterna, byter de identitetssökande gängmedlemmarna namn och kallar sig istället för The sons of Batman, varefter de också börjar bekämpa brott. Problemet är att de är för våldsamma och utan omdöme; de slår till exempel nästan ihjäl en person som ertappas med att snatta. Här är alltså ett tydligt exempel på att Batman också får erfara effektetikens mest fundamentala problematik: svårigheten att förutspå sina handlingars konsekvenser. Frågan är om Batmans goda gärningar väger upp för lidandet som SoB orsaker.

Något annat som jag tyckte var både intressant och roligt med Batman: the dark knight returns var att Batman, efter sin återkomst som brottsbekämpare mötte så mycket motstånd.

Den nya polismästaren utfärdade en häktningorder på honom med motiveringen att Batman har brytit mot lagen, genom att bryta sig in i brottslingars lägenhet, misshandla brottslingar som inte är åtalade och dömda, och för att han skulle vara ett hot mot allmänheten.

En psykiatriker uttalar sig i tv och hävdar till och med att Batman själv är ansvarig för att skapa brotten han bekämpar. Doktorn anser att Batman genom sina oansvariga och anti-sociala handlingar som får gensvar i media, bidrar till en anti-social programmering av allmänheten, som leder till brottslighet. - Om det stämmer, skulle man som effektetiker nog känna sig tvungen att medge att vågskålen för lidandet Batman skapar väger tyngre än den för njutning.

Är Batmans krig mot brottsligheten då att betrakta som något orätt och ont?

Effektetik/Pliktettik

Jag skrev en kort text om effektetik kontra pliktettik och effektetikens problematik, till Hjalmar Söderberg-läxan i Svenskan. Eftersom att det är en av frågeställningarna jag arbetar med inför den här tidningen tänkte jag återanvända den här. Den är bra att utgå ifrån vid fortsatta reflektioner.

Det finns framför allt två sätt att förhålla sig till moralfilosofiska frågeställningar: den effektetiskt och den pliktetiskt. Effektetikern hävdar att det inte finns något som är kategoriskt rätt eller orätt, utan att man måste se till konsekvenserna av en handling för att kunna säga om det var rätt eller fel att handla så. Pliktetikern å andra sidan skulle säga att det visst finns vissa handlingar som alltid är orätt – kanske till exempel att döda – och att det finns regler och principer som det är allas plikt att följa. Däremot är inte alla pliktetiker överens om vilka dessa regler är.

Jag själv tycker ofta att den effektetiska ståndpunkten är rimligare, men det finns ett stort problem, nämligen hur man gör för att beräkna konsekvenser av en handling. De flesta effektetiker menar att en handling är att betrakta som god eller rätt, om den ökar den totala njutningen i världen/minskar det totala lidandet. Men att förutspå vilka effekter ens handlingar kommer att få är förståss väldigt svårt.

Om jag till exempel tar lagen i egna händer och dödar en människa som annars skulle ha dödat fem andra, då verkar det väl vid första anblicken som om jag gjort det rätta? Konsekvenserna av min handling blir ju att fem oskyldiga överlever, medan en potentiell mördare dör. Men kan min till synes goda gärning få några andra konsekvenser?

Ett tänkbart – om än lite överdrivet – scenario vore att en tidning gjorde ett stort reportage om mig med rubriken ”Hjälten tar lagen i egna händer”, och att det inspirerade hundratals andra människor i Sverige att göra samma sak. Då skulle någon oskyldig kunna komma till skada eller till och med bli dödad, om en av dessa ”hjältar” gjorde ett misstag. En annan tänkbar konsekvens vore att lagarnas kraft utarmades eftersom individer ansåg sig ha rätt att själva döma i rätt och fel, och då skulle kanske hela rättsamhället gå under.