I V för Vendetta, ger Alan Moore hela tiden läsaren ledtrådar om hur historien ska utveckla sig, genom ordgåtor och meningar med dubbla budskap.
Jag funderar på om jag ska våga mig på att göra det samma. Det är nog väldigt svårt. Antingen blir det övertydligt, eller helt omöjligt att förstå.
Men det är kanske värt ett försök, i annat fall bara för att ha provat på tekniken!
torsdag 18 mars 2010
tisdag 19 januari 2010
World building: Place and personality
Jag kör igång direkt med den tredje delen av Alan Moore´s Writing For Comics.
3: World building: Place and personality
MILJÖBESKRIVNING
Det enklaste sättet att förklara vart en berättelse utspelar sig och hur förutsättningarna där ser ut (oavsett om det är en realistisk miljö eller science-fiction miljö) är en textruta. På 60-talet, när serierformen fortfarande var ganska outforskad, var detta nästan den ända metoden som användes. Man förmedlade inte en särskild komplex bild, men läsarna krävde heller inget mer. För att förklara en framtida miljö räckte det med att visa bilder på stereotypa futuristiska byggnader och genom en textruta förklara vad som var skillnaden mellan den tiden och vår egen.
Alan Moore skriver att han tycker den metoden är den onaturligaste och oftast mest den mest ineffektiva. Istället anser han att man som författare bör ha en klar, komplex och detaljrik uppfattningen om den värld man ska skapa, och om dess förutsättningar, invånare och egenheter. Man kommer inte ha användning av allt i själva produkten, men om man helt och hållet förstår världen man ska skapa, kan man beskriva den på ett mer naturligt sätt.
Allting i världen behöver heller inte förklaras eller förstås, att vissa saker inte förklaras bidrar till en känsla av att världen är så komplex att mycket av den existerar utanför panelrutorna. Har man hela världen klar för sig, behöver man inte heller beskriva den genom en sammanfattning i början, utan kan låta den veckla ut sig för läsaren, undan för undan, till exempel genom tv-reklam, annonser och rubriker på tidningar.
Om man beskriver en verklig plats, är det naturligtvis viktigt att läsa på om den.
Det handlar inte heller enbart om hur världen ser ut, rent fysiskt, utan också hur den framställs emotionellt. Stämningen är extremt viktig.
KARAKTÄRER
Såhär skriver Moore:
The approach to characterization in comic books has envolved /.../ at a painfully slow pace over the last 30 or 40 years. The earlist approach found in comics was that of simple one-dimensional characterization, usually consisting of "This person is good" or "This person is bad". /.../ By the early 1960s, however, times had changed and a new approach to characterization was need. Thus, Stan Lee inveted two-dimensional characterization: "This person is good but has bad luck with girlsfriend" or "This person is bad but might reform and join the avengers if enough readers write in asking for it". /.../ Progress since that point has been minimal.
Moore skyller än en gång den dåliga utvecklingen på förlagen. Han säger att de håller sig till regeln att en karaktär måste kunna sammanfattas på 15 ors, därför att den annars antas inte kommer sälja till yngre läsare.
Moore råd till författare är att man bör undersöka människor i sin omgivning, och sig själv. Han säger att man kommer märka att ingen egentligen kan beskriver med 15 ord. Vi har olika attityder vid olika sammanhang och till olika människor. Vårt humör växlar och ibland gör vi saker som går emot vår personlighet och till med överraskar oss själva.
Han skriver också att man ska våga prova att beskriva nya sorters människor. Som en vit, hetrosexuell man, känns det antagligen lättare att beskriva andra vita, hetrosexuella män. Men Moore skriver att man ska våga sätta sig in olika människors sätt att tänka.
3: World building: Place and personality
MILJÖBESKRIVNING
Det enklaste sättet att förklara vart en berättelse utspelar sig och hur förutsättningarna där ser ut (oavsett om det är en realistisk miljö eller science-fiction miljö) är en textruta. På 60-talet, när serierformen fortfarande var ganska outforskad, var detta nästan den ända metoden som användes. Man förmedlade inte en särskild komplex bild, men läsarna krävde heller inget mer. För att förklara en framtida miljö räckte det med att visa bilder på stereotypa futuristiska byggnader och genom en textruta förklara vad som var skillnaden mellan den tiden och vår egen.
Alan Moore skriver att han tycker den metoden är den onaturligaste och oftast mest den mest ineffektiva. Istället anser han att man som författare bör ha en klar, komplex och detaljrik uppfattningen om den värld man ska skapa, och om dess förutsättningar, invånare och egenheter. Man kommer inte ha användning av allt i själva produkten, men om man helt och hållet förstår världen man ska skapa, kan man beskriva den på ett mer naturligt sätt.
Allting i världen behöver heller inte förklaras eller förstås, att vissa saker inte förklaras bidrar till en känsla av att världen är så komplex att mycket av den existerar utanför panelrutorna. Har man hela världen klar för sig, behöver man inte heller beskriva den genom en sammanfattning i början, utan kan låta den veckla ut sig för läsaren, undan för undan, till exempel genom tv-reklam, annonser och rubriker på tidningar.
Om man beskriver en verklig plats, är det naturligtvis viktigt att läsa på om den.
Det handlar inte heller enbart om hur världen ser ut, rent fysiskt, utan också hur den framställs emotionellt. Stämningen är extremt viktig.
KARAKTÄRER
Såhär skriver Moore:
The approach to characterization in comic books has envolved /.../ at a painfully slow pace over the last 30 or 40 years. The earlist approach found in comics was that of simple one-dimensional characterization, usually consisting of "This person is good" or "This person is bad". /.../ By the early 1960s, however, times had changed and a new approach to characterization was need. Thus, Stan Lee inveted two-dimensional characterization: "This person is good but has bad luck with girlsfriend" or "This person is bad but might reform and join the avengers if enough readers write in asking for it". /.../ Progress since that point has been minimal.
Moore skyller än en gång den dåliga utvecklingen på förlagen. Han säger att de håller sig till regeln att en karaktär måste kunna sammanfattas på 15 ors, därför att den annars antas inte kommer sälja till yngre läsare.
Moore råd till författare är att man bör undersöka människor i sin omgivning, och sig själv. Han säger att man kommer märka att ingen egentligen kan beskriver med 15 ord. Vi har olika attityder vid olika sammanhang och till olika människor. Vårt humör växlar och ibland gör vi saker som går emot vår personlighet och till med överraskar oss själva.
Han skriver också att man ska våga prova att beskriva nya sorters människor. Som en vit, hetrosexuell man, känns det antagligen lättare att beskriva andra vita, hetrosexuella män. Men Moore skriver att man ska våga sätta sig in olika människors sätt att tänka.
måndag 18 januari 2010
Reaching the reader; structure, pacing, story telling
Nu är det dags att fortsätta med läsningen, redogörelsen över och jämförelsen med Alan Moore's Writing for Comics, som jag började med här: http://adamkjellgren.blogspot.com/2009/09/basic-idea-thinking-about-comics.html
Det första kapitlet handlade om hur man bör bygga sin berättelse kring en idé. Det andra kapitlet, som jag alltså börjar med nu, handlar om hur man når läsaren och om hur man bör bygga upp sin berättelse.
2: Reaching the reader; structure, pacing, story telling
REACHING THE READER
På sidan 14 skriver Moore något som jag tycker sammanfattar det här avsnittet bra:
"If you’re reading this, there’s a fair chance that you’re a human being. There’s also a fair chance that no matter how unique and special you are or think you are, there are certain basic human mechanisms that you share with Conservative members of the parliament, Yorkshire miners radical lesbians and policemen. If you can identify and use these mechanisms to your own satisfaction, then you will have a much better basis for producing worthwhile art than if you’d spent your time hallucinating an imaginary average consumer… "
Moore är mycket kritisk till hur de stora, kommersiella förlagen vid den tiden (1985) allt mer försöker anpassa alla serier till samma mall, där de utgår från "den genomsnittlige läsaren". Förlagen går en balansgång där målet tycks vara att tidningen ska kunna förstås av alla, uppskattas av alla och reta upp ingen. Vilket naturligtvis oftast resulterar i att ingen tar direkt anstöt, men att ingen heller tycker särskilt bra om den.
Moore menar att man som författare bör strunta i normerna och "den genomsnittliga läsaren" (eftersom att hon faktiskt inte finns) och istället utgå från vad man själv tycker om. När man skriver ska man inte heller utgå ifrån hur man ska undvika att reta upp en potentiella läsare, utan istället ifrån hur man ska få han/henne att påverkas positivt.
Ett sätt att påverka läsaren positivt är genom att använda sig av ett skämt. Moore konstaterar också att de flesta bra skämt tycks vara uppbyggda så att de leder läsaren att förvänta sig någonting, men att det sedan bryter mot dessa förväntningar drastiskt.
Eftersom att de flesta människor delar vissa gemensamma uppfattningar och värderingar, menar Moore att man som människa inte behöver söka utanför sig själv, för att förstå hur man ska nå och beröra läsaren. Istället räcker det med att ställa frågan till sig själv: Vad är jag rädd för? Varför är jag rädd för detta? Vad gör mig lycklig? Varför gör detta mig lycklig?
STRUCTURE
Moore skriver att det är viktigt att förstå strukturen hos arbetet man gör, och arbeta medvetet utifrån den. Så länge man är medveten om vad man gör, och varför man gör det, är det okej att till och med frångå från strukturen man valt.
En struktur som Moore säger han själv ofta använder är den elliptiska strukturen (jag visste inte vad elliptisk betydde, men slog upp det: "jämnt rundad" "äggformad", var vad jag hittade). Enkelt beskrivet innebär det att man strävar efter att knyta ihop börjar och slutet av ett kapitel eller en historia. Till exempel genom att med en mindre händelse, fras eller bild i början, hinta om vad som ska komma senare, eller genom att använda samma eller en liknande bild/ord/fras både i början och slutet, för att knyta samman och ge det som utspelar sig däremellan en känsla av samhörighet.
En annan struktur är den brutna tidsaxeln (används ofta av Tarantino) och att starta in medias res (alltså mitt i berättelsen). Man kan till exempel starta mitt och växla mellan att låta en karaktär återberätta vad som har hänt tidigare, och röra berättelsen framåt.
Samma historia, från olika perspektiv, är en annan struktur. Man låter olika karaktärer berätta om sina upplevelser från samma händelse. De kan, lite åt gången, fylla i luckorna från tidigare berättare, eller berätta helt olika historier, vilket leder läsaren att undra vem som ljuger och vem som talar sanning.
Moore fortsätter sedan ge exempel på andra, mindre konventiolla strukturer som andra författare använder. Han börjar med Eddie Campbell (som jag alltså måste kolla upp). Campbell använder sig av en struktur som Moore kallar för en informell anekdot struktur, vars syfte är att efterlikna just hur det kan låta när en person återberättar en historia till en annan. Det innebär bland annat vissa upprepanden och att man vandrar i väg från ämnet i utsvävningar. (Denna teknik tycker jag påminner både om modernismens berättarteknik). Moore säger att den här strukturen gör att berättelsen känns mer organisk och naturlig, än de självmedvetna strukturer han själv använder.
Moore säger också att man kan börja med en idé till en struktur och sedan arbeta utifrån den och skapa något nytt: till exempel frågade han sig "är det möjligt att berätta en historia endast utifrån vad som syns på Tv-apparater?". Sedan arbetade han för få ihop det snyggt och anpassade strukturen efter vad han ville göra.
STORYTELLING
Moore definierar "storytelling" så som "the way in which the story moves and behaves within the confines of the structure".
Här är några berättarverktyg som Moore anser vara viktiga:
- Övergångar: Hur man förflyttar sig mellan en scen och en annan. Moore säger att detta är bland det svåraste att lyckas med, eftersom man måste förflytta sig mellan två platser, eller mellan en tid och en annan, utan att störa läsaren och påminna henne om att hon läsaren en serie. Man kan bygga broar mellan dessa övergångar genom att:
- Överlappande dialoger/monologer
- Anpassa övergångarna till "sid-vändingarna".
- Överlappande bilder
- Övergångar med hjälp av synkroniserade färger
- Använda "osmidiga" övergångar för att öka effekten när något chockerande händer.
- Takten: Att bestämma takten är att bestämma hur snabbt en läsare tar till sig och kommer igenom berättelsen, och att bestämma hitta rätt timing för de viktigaste händelserna. Viktigt att tänka på, när det kommet till takten är:
- Hur mycket tid kommer läsaren behöva lägga på varje ruta? Genomsnittet för hur många ord som finns i varje ruta är 35 st, och detta tar läsaren ungefär 7, 8 sekunder att läsa. Utan ord, kommer läsaren i regel bara stanna 3 sekunder på en ruta.
- Anpassa takten till vad som händer: en actionscen passar nog bättre med snabb takt, eller intellektuell scen passar bättre med långsam takt.
- Använder takten rätt för att bygga upp stämningen inför viktiga moment.
- Testa att variera tiden som har förlutit mellan rutorna. Kan det ha gått flera timmar mellan en ruta och en annan?
Det första kapitlet handlade om hur man bör bygga sin berättelse kring en idé. Det andra kapitlet, som jag alltså börjar med nu, handlar om hur man når läsaren och om hur man bör bygga upp sin berättelse.
2: Reaching the reader; structure, pacing, story telling
REACHING THE READER
På sidan 14 skriver Moore något som jag tycker sammanfattar det här avsnittet bra:
"If you’re reading this, there’s a fair chance that you’re a human being. There’s also a fair chance that no matter how unique and special you are or think you are, there are certain basic human mechanisms that you share with Conservative members of the parliament, Yorkshire miners radical lesbians and policemen. If you can identify and use these mechanisms to your own satisfaction, then you will have a much better basis for producing worthwhile art than if you’d spent your time hallucinating an imaginary average consumer… "
Moore är mycket kritisk till hur de stora, kommersiella förlagen vid den tiden (1985) allt mer försöker anpassa alla serier till samma mall, där de utgår från "den genomsnittlige läsaren". Förlagen går en balansgång där målet tycks vara att tidningen ska kunna förstås av alla, uppskattas av alla och reta upp ingen. Vilket naturligtvis oftast resulterar i att ingen tar direkt anstöt, men att ingen heller tycker särskilt bra om den.
Moore menar att man som författare bör strunta i normerna och "den genomsnittliga läsaren" (eftersom att hon faktiskt inte finns) och istället utgå från vad man själv tycker om. När man skriver ska man inte heller utgå ifrån hur man ska undvika att reta upp en potentiella läsare, utan istället ifrån hur man ska få han/henne att påverkas positivt.
Ett sätt att påverka läsaren positivt är genom att använda sig av ett skämt. Moore konstaterar också att de flesta bra skämt tycks vara uppbyggda så att de leder läsaren att förvänta sig någonting, men att det sedan bryter mot dessa förväntningar drastiskt.
Eftersom att de flesta människor delar vissa gemensamma uppfattningar och värderingar, menar Moore att man som människa inte behöver söka utanför sig själv, för att förstå hur man ska nå och beröra läsaren. Istället räcker det med att ställa frågan till sig själv: Vad är jag rädd för? Varför är jag rädd för detta? Vad gör mig lycklig? Varför gör detta mig lycklig?
STRUCTURE
Moore skriver att det är viktigt att förstå strukturen hos arbetet man gör, och arbeta medvetet utifrån den. Så länge man är medveten om vad man gör, och varför man gör det, är det okej att till och med frångå från strukturen man valt.
En struktur som Moore säger han själv ofta använder är den elliptiska strukturen (jag visste inte vad elliptisk betydde, men slog upp det: "jämnt rundad" "äggformad", var vad jag hittade). Enkelt beskrivet innebär det att man strävar efter att knyta ihop börjar och slutet av ett kapitel eller en historia. Till exempel genom att med en mindre händelse, fras eller bild i början, hinta om vad som ska komma senare, eller genom att använda samma eller en liknande bild/ord/fras både i början och slutet, för att knyta samman och ge det som utspelar sig däremellan en känsla av samhörighet.
En annan struktur är den brutna tidsaxeln (används ofta av Tarantino) och att starta in medias res (alltså mitt i berättelsen). Man kan till exempel starta mitt och växla mellan att låta en karaktär återberätta vad som har hänt tidigare, och röra berättelsen framåt.
Samma historia, från olika perspektiv, är en annan struktur. Man låter olika karaktärer berätta om sina upplevelser från samma händelse. De kan, lite åt gången, fylla i luckorna från tidigare berättare, eller berätta helt olika historier, vilket leder läsaren att undra vem som ljuger och vem som talar sanning.
Moore fortsätter sedan ge exempel på andra, mindre konventiolla strukturer som andra författare använder. Han börjar med Eddie Campbell (som jag alltså måste kolla upp). Campbell använder sig av en struktur som Moore kallar för en informell anekdot struktur, vars syfte är att efterlikna just hur det kan låta när en person återberättar en historia till en annan. Det innebär bland annat vissa upprepanden och att man vandrar i väg från ämnet i utsvävningar. (Denna teknik tycker jag påminner både om modernismens berättarteknik). Moore säger att den här strukturen gör att berättelsen känns mer organisk och naturlig, än de självmedvetna strukturer han själv använder.
Moore säger också att man kan börja med en idé till en struktur och sedan arbeta utifrån den och skapa något nytt: till exempel frågade han sig "är det möjligt att berätta en historia endast utifrån vad som syns på Tv-apparater?". Sedan arbetade han för få ihop det snyggt och anpassade strukturen efter vad han ville göra.
STORYTELLING
Moore definierar "storytelling" så som "the way in which the story moves and behaves within the confines of the structure".
Här är några berättarverktyg som Moore anser vara viktiga:
- Övergångar: Hur man förflyttar sig mellan en scen och en annan. Moore säger att detta är bland det svåraste att lyckas med, eftersom man måste förflytta sig mellan två platser, eller mellan en tid och en annan, utan att störa läsaren och påminna henne om att hon läsaren en serie. Man kan bygga broar mellan dessa övergångar genom att:
- Överlappande dialoger/monologer
- Anpassa övergångarna till "sid-vändingarna".
- Överlappande bilder
- Övergångar med hjälp av synkroniserade färger
- Använda "osmidiga" övergångar för att öka effekten när något chockerande händer.
- Takten: Att bestämma takten är att bestämma hur snabbt en läsare tar till sig och kommer igenom berättelsen, och att bestämma hitta rätt timing för de viktigaste händelserna. Viktigt att tänka på, när det kommet till takten är:
- Hur mycket tid kommer läsaren behöva lägga på varje ruta? Genomsnittet för hur många ord som finns i varje ruta är 35 st, och detta tar läsaren ungefär 7, 8 sekunder att läsa. Utan ord, kommer läsaren i regel bara stanna 3 sekunder på en ruta.
- Anpassa takten till vad som händer: en actionscen passar nog bättre med snabb takt, eller intellektuell scen passar bättre med långsam takt.
- Använder takten rätt för att bygga upp stämningen inför viktiga moment.
- Testa att variera tiden som har förlutit mellan rutorna. Kan det ha gått flera timmar mellan en ruta och en annan?
tisdag 12 januari 2010
En användbar teknik
Ett av problem vi hela tiden tampas med är som bekant hur vi ska kunna förmedla så mycket som möjligt till läsaren, med så få bilder som möjligt, men ändå på ett snyggt och intressant sätt. Jag har skrivit om några idéer i de senaste inläggen, och jag kom nyss på ytterligare ett sätt.
Jag kom på det (eller snarare upptäckte jag hur jag vill göra) när jag läste ett gammalt nummer av The Swamp thing. Kolla på bilden nedan:
Det är ju egentligen bara En bild. Men samtidigt är det fem. Det tecknaren har gjort är att han har styckat in bilden i fem mindre bilder, som alla är en bild för sig, med egen text, men samtidigt bara en del av helheten. Att rita en sådan här bild, som är styckad på flera små bilder, tar inte längre tid än att rita en vanlig bild, men det har många fördelar, framför allt för vår del; det blir effektfullare, lättare att ta in texten, fungerar som styckesindelning och lättare att använda mycket text utan att det känns för tungt.
Nästa bild är gjort på ett liknande sätt:
Också detta är ju egentligen En bild, som är styckad i fem mindre bilder. Skillnaden är att denna bild visar på en rörelse. I varje "stycke" har karaktären förflyttat sig en liten bit. Denna teknik är också väldigt användbart för oss. Man kan få in mycket text och skildra ett rätt långt händelseförlopp (på ett mycket snyggt sätt) utan att behöva rita många bilder. Ritar man bara den sträcka man vill att ett föremål ska förflytta sig, behöver man sedan bara rita in föremålet på ett par olika platser.
Berättelsen
Jag har gett ett par förslag på lösningar till problemet med att det tar lång tid att rita bilderna. Jag har också funderat på hur jag ska lösa problemet med berättelsen (alltså det faktum att den är för stor).
Genom att gå igenom sammanfattningen som jag skrev tidigare under arbetet, har jag lyckats hitta några sätt att anpassa berättelsen till omständigheterna. Jag tänker skriva lite om varje kapitel och vad jag tänker om det. Här kan man läsa den ursprungliga sammanfattningen: http://adamkjellgren.blogspot.com/2009/10/sammanfattning-av-serien.html
1 och 2: Redan klart.
3: Istället för att visa i bilder hur presidenten informeras om situationen, har presidenten redan blivit informerad när kapitlet börjar. Kapitlet berättas utifrån presidentens perspektiv och han sammanfattar själv informationen han mottagit i en berättarruta, i den första bilden.
4: Detta kapitel ska strykas. Kyrkogårds-episoderna syfte var främst att vara ett underlag för de reflektioner över liv, död och livets värde, som en historia om att offra många människors liv för ett större mål väcker. Men de hade inte något direkt att göra med grundhistorien och därför väljer jag att ta bort dem, nu när vi måste göra berättelsen lite kortare. Bilderna på hur huvudpersonen magpumpas och fängslas, som skulle avsluta detta kapitel, får istället avsluta kapitel 3.
5: Jag är inte helt säker hur vi ska göra med detta kapitel. Kanske gör vi hälften som ett protokoll från förhöret och hälften som bilder.
6: Detta kapitel blir ett brev skrivet av Obama till den nya presidenten.
7: Detta kapitel kan bli två stora bilder, med väldigt stora pratbubblor, där hela M:s historia ryms.
8: Kyrkogårds-delen är struken. Detta kapitel redogör alltså bara för förhörsledarens samvetskval över att ha skjutit M:s fru. Eftersom att kapitlet handlar om en mardröm, skulle det passa bra att berätta det genom drömska, abstrakta bilder och ganska ostrukturerat. Jag kan till exempel tänka mig en svart bakgrund, vit eller röd text som liksom flyter ut över sidan och små bilder som inte är i rutor utan också de placerade på måfå över bilden.
9: Berättas ur presidentens perspektiv. Förhörsledarens samtal med kommer inte med i detta kapitel.
10, 11, 12, 13: Ser än så länge ungefär lika dant ut.
Berättarrutor
Mikael är mer eller mindre klar med första och andra kapitlet. Det ser verkligt grymt bra ut.
Men en tanke som slog mig när jag tittade på första sidan var hur mycket bättre den kunde bli, med hjälp av berättarrutor.
Att använda sig av en berättarröst har, som jag varit inne på tidigare, en rad posetiva effekter:
- Man kan använda sig av en berättarröst för att komplettera och fördjupa sig utan att man behöver rita fler bilder.
- Genom förstapersonperspektivet får läsaren en mer personlig anknytning med karaktären och det blir lättare att förstå varför han handlar på ett visst sätt.
- Man kan använda det till att förklara och binda ihop bilder.
Här är första sidan. Klicka på den för att den ska bli större.
Jag tror att det skulle göra mycket med om man använda sig av en berättarröst här.
Jag skulle använda en berättarruta i den första bilder, där det skulle stå ungefär "Öknen är helvetiskt varm. Jag borde haft med mig vatten. Jag måste lida av vätskebrist, för jag faller hela tiden in i samma vanvettiga vakendröm, där jag hamnat i hades och straffas för något hemskt jag gjort".
Det ska så klart inte stå precis så, utan det var bara ett exempel, för att förklara tanken. Men genom en liknande text tror jag man lyckas med tre saker: 1) Man åstakommer någons sorts anknytning till soldaten med en gång. 2) Man fångar läsarens intresse bättre. 3) Man antyder vad som skall hända senare med "något hemskt jag gjort".
Mellan den andra och den tredje bilden skulle det behövas någon form av förklaring till varför det kommer musik från en militärbas. Man kan till exempel skriva: "Jag lyssnar till toner som lyckas ta sig över den av taggtrådd kantade muren och de hundratals beväpnade vakterna. För en sekund tycker jag mig, i denna militärernas morgonmusik, kunna urskilja ett krypterat budskap, och jag tänker att om jag bara föstod det skulle allt bli annorlunda. Jag vet inte vad jag menar med det och känslan försvinner snart".
Åter igen, jag måste arbeta med texten, men om man gjorde såhär så ger man alla fall en enkel förklaring. Dessutom är det alltså åter en hint om att någon stort är på gång att hända.
Men en tanke som slog mig när jag tittade på första sidan var hur mycket bättre den kunde bli, med hjälp av berättarrutor.
Att använda sig av en berättarröst har, som jag varit inne på tidigare, en rad posetiva effekter:
- Man kan använda sig av en berättarröst för att komplettera och fördjupa sig utan att man behöver rita fler bilder.
- Genom förstapersonperspektivet får läsaren en mer personlig anknytning med karaktären och det blir lättare att förstå varför han handlar på ett visst sätt.
- Man kan använda det till att förklara och binda ihop bilder.
Här är första sidan. Klicka på den för att den ska bli större.
Jag tror att det skulle göra mycket med om man använda sig av en berättarröst här.
Jag skulle använda en berättarruta i den första bilder, där det skulle stå ungefär "Öknen är helvetiskt varm. Jag borde haft med mig vatten. Jag måste lida av vätskebrist, för jag faller hela tiden in i samma vanvettiga vakendröm, där jag hamnat i hades och straffas för något hemskt jag gjort".
Det ska så klart inte stå precis så, utan det var bara ett exempel, för att förklara tanken. Men genom en liknande text tror jag man lyckas med tre saker: 1) Man åstakommer någons sorts anknytning till soldaten med en gång. 2) Man fångar läsarens intresse bättre. 3) Man antyder vad som skall hända senare med "något hemskt jag gjort".
Mellan den andra och den tredje bilden skulle det behövas någon form av förklaring till varför det kommer musik från en militärbas. Man kan till exempel skriva: "Jag lyssnar till toner som lyckas ta sig över den av taggtrådd kantade muren och de hundratals beväpnade vakterna. För en sekund tycker jag mig, i denna militärernas morgonmusik, kunna urskilja ett krypterat budskap, och jag tänker att om jag bara föstod det skulle allt bli annorlunda. Jag vet inte vad jag menar med det och känslan försvinner snart".
Åter igen, jag måste arbeta med texten, men om man gjorde såhär så ger man alla fall en enkel förklaring. Dessutom är det alltså åter en hint om att någon stort är på gång att hända.
Att använda text i en serie
Jag skrev för ett tag sedan om hur Alan Moore använder sig av längre texter i sina serier på ett väldigt smart sätt. Läs här: http://adamkjellgren.blogspot.com/2009/10/text-och-bild.html
Här är ett utdrag ur den texten:
"Texterna har formerna av polisrapporter, utdrag ur självbiografier, tidningsartiklar och vetenskapliga uppsatser. Moore förklarar till exempel varför en av karaktärerna har ett nihilistiskt synsätt och är besatt av att bekämpa brott genom att läsaren får ta del av en polisrapport med bland annat en undersökning av hans hemförhållanden som barn. På ett annat ställe får läsaren reda varför de tidigare "hjältarna" slutade, genom att de tillåts läsa utdrag ur en självbiografi skriven utav en av de äldre."
Att använda text på det sättet är ju något jag planerat att göra hela tiden. Det passar oss väldigt bra, eftersom att det kan berätta en del av historien helt utan bilder, samt komplettera historien och skapa ett nytt djup, igen helt utan bilder!
Nu har jag tänkt ut lite konkreta sätt att använda den här tekniken. Dessa är:
- Förklara mer djupgående vad det är för arbete som pågår på kyrkogården, genom en informativ artikel på ämnet. Här finns utrymme att göra ett par existentiella instick, om religion och döden.
- Låt Obama varna den nya presidenten från att göra samma misstag som honom, genom ett brev. I brevet kan Obama skriva om vad som har hänt tidigare, här kan man så klart göra lite satir över Obamas tid vid makten och det faktum att han fick fredspriset.
- Sammanfatta förhöret med huvudpersonen genom ett förhörsprotokoll. För att göra det mer effektfullt kan man stryka över vissa namn och platser med en svart markeringspenna.
- Begravningsarbetaren ska säga upp sig från sitt jobb. Detta kan redovisas genom en debattartikel skriven av honom, eller en skriftlig uppsägning.
Här är ett utdrag ur den texten:
"Texterna har formerna av polisrapporter, utdrag ur självbiografier, tidningsartiklar och vetenskapliga uppsatser. Moore förklarar till exempel varför en av karaktärerna har ett nihilistiskt synsätt och är besatt av att bekämpa brott genom att läsaren får ta del av en polisrapport med bland annat en undersökning av hans hemförhållanden som barn. På ett annat ställe får läsaren reda varför de tidigare "hjältarna" slutade, genom att de tillåts läsa utdrag ur en självbiografi skriven utav en av de äldre."
Att använda text på det sättet är ju något jag planerat att göra hela tiden. Det passar oss väldigt bra, eftersom att det kan berätta en del av historien helt utan bilder, samt komplettera historien och skapa ett nytt djup, igen helt utan bilder!
Nu har jag tänkt ut lite konkreta sätt att använda den här tekniken. Dessa är:
- Förklara mer djupgående vad det är för arbete som pågår på kyrkogården, genom en informativ artikel på ämnet. Här finns utrymme att göra ett par existentiella instick, om religion och döden.
- Låt Obama varna den nya presidenten från att göra samma misstag som honom, genom ett brev. I brevet kan Obama skriva om vad som har hänt tidigare, här kan man så klart göra lite satir över Obamas tid vid makten och det faktum att han fick fredspriset.
- Sammanfatta förhöret med huvudpersonen genom ett förhörsprotokoll. För att göra det mer effektfullt kan man stryka över vissa namn och platser med en svart markeringspenna.
- Begravningsarbetaren ska säga upp sig från sitt jobb. Detta kan redovisas genom en debattartikel skriven av honom, eller en skriftlig uppsägning.
Variation fort.
Nu när jag kommit fram till att jag ska variera stil och berättarteknik, gäller det att tänka ut hur jag ska göra det så att det blir så naturligt och snyggt som möjligt.
Jag har ett par idéer:
- Jag ska börja använda berättarrutor mer - men mer om det i nästa inlägg -. Jag tänker att om jag använder förstapersonsperspektiv i berättarrutorna och varierar mellan vilka karaktärer som berättar, skulle detta göra att det blir mer naturligt att också variera stilen, beroende på karaktärernas personlighet
- Man kan också variera stilen beroende på sammanhanget. Till exempel skulle man kunna tänka sig att tillbaka blickar berättades genom enstaka fotografier och långa, drömska kommentarer om dessa, som hämtade ur ett fotoalbum.
- Situationerna kan också få bestämma hur något berättas. Till exempel finns det ju situationer där det är mer naturligt med långa texter än andra. Jag tänker främst på den del där huvudpersonen blir förhörd. I ett förhör händer det ju inte särskilt mycket som bilderna behöver förklara, utan det viktiga är vad som sägs. Därför kan man tänka sig att man använder ett helt A4:a till en bild, gör karaktärerna ganska små, och sen fyller bilder av en stor pratbubbla med text.
Jag har ett par idéer:
- Jag ska börja använda berättarrutor mer - men mer om det i nästa inlägg -. Jag tänker att om jag använder förstapersonsperspektiv i berättarrutorna och varierar mellan vilka karaktärer som berättar, skulle detta göra att det blir mer naturligt att också variera stilen, beroende på karaktärernas personlighet
- Man kan också variera stilen beroende på sammanhanget. Till exempel skulle man kunna tänka sig att tillbaka blickar berättades genom enstaka fotografier och långa, drömska kommentarer om dessa, som hämtade ur ett fotoalbum.
- Situationerna kan också få bestämma hur något berättas. Till exempel finns det ju situationer där det är mer naturligt med långa texter än andra. Jag tänker främst på den del där huvudpersonen blir förhörd. I ett förhör händer det ju inte särskilt mycket som bilderna behöver förklara, utan det viktiga är vad som sägs. Därför kan man tänka sig att man använder ett helt A4:a till en bild, gör karaktärerna ganska små, och sen fyller bilder av en stor pratbubbla med text.
Variation inom litteraturen
Även om jag står fast vid att jag tycker att man allt som oftast når bäst resultat genom att hålla sig till samma stil genom hela boken, finns det många exempel inom litteraturen på författare som gjort tvärtemot och ändå lyckats.
Ett bra sådant exempel är så klart James Joyces Odysseus. Där byter författaren ofta stil mellan kapitlen. Huvudpersonen och berättartekniken varierar. Allra kändast är kanske när boken mot slutet övergår mot en 50 sidor lång monolog. Anledningen till att Joyce varierar stilen på det här sättet genom boken tror jag kan vara att han försöker ge uttryck hur mycket människans upplevelseförmåga varierar från stund till stund och mellan olika personer, eftersom Joyce i en slags förlängning av det naturalistiska förhållningssättet försöker skildra människans själsliv så exakt som möjligt.
I Tom Strong av Alan Moore, som jag skrev om för ett tag sedan, finns det också stora skillnader i berättarteknik mellan bokens olika delar. Detta beror nog främst på att boken är skriven lite som en hyllning av, lite som en nostalgisk återblick på, och lite som redogörelse över superhjältegenrens utveckling genom åren. Stilen varieras på så sätt att den påminner om olika episoder ur serietidningens historia, till exempel The golden age och Modern Age.
I böcker - så väl som filmer och tv-serier - med mer än en huvudkaraktär är det förstås dessutom vanligt att stilen varierar beroende på vilken av karaktärerna den delen av boken fokuserar på. Att ändra ton beroende på vem kapitlet handlar om, kan fungera lite som en blandning av det allvetande berättarperspektivet (om det nu är det man använder från första början) och den inre monologen, eftersom man låter en mer eller mindre objektiv text färgas av karaktärens personlighet.
Ett bra sådant exempel är så klart James Joyces Odysseus. Där byter författaren ofta stil mellan kapitlen. Huvudpersonen och berättartekniken varierar. Allra kändast är kanske när boken mot slutet övergår mot en 50 sidor lång monolog. Anledningen till att Joyce varierar stilen på det här sättet genom boken tror jag kan vara att han försöker ge uttryck hur mycket människans upplevelseförmåga varierar från stund till stund och mellan olika personer, eftersom Joyce i en slags förlängning av det naturalistiska förhållningssättet försöker skildra människans själsliv så exakt som möjligt.
I Tom Strong av Alan Moore, som jag skrev om för ett tag sedan, finns det också stora skillnader i berättarteknik mellan bokens olika delar. Detta beror nog främst på att boken är skriven lite som en hyllning av, lite som en nostalgisk återblick på, och lite som redogörelse över superhjältegenrens utveckling genom åren. Stilen varieras på så sätt att den påminner om olika episoder ur serietidningens historia, till exempel The golden age och Modern Age.
I böcker - så väl som filmer och tv-serier - med mer än en huvudkaraktär är det förstås dessutom vanligt att stilen varierar beroende på vilken av karaktärerna den delen av boken fokuserar på. Att ändra ton beroende på vem kapitlet handlar om, kan fungera lite som en blandning av det allvetande berättarperspektivet (om det nu är det man använder från första början) och den inre monologen, eftersom man låter en mer eller mindre objektiv text färgas av karaktärens personlighet.
måndag 11 januari 2010
Lösningar: Variation
Något som har bidragit till att göra det onödigt svårt att rita den här berättelsen (eller i alla fall göra så att det krävs onödigt mycket bilder) är att jag varit för låst vid en och samma berättarteknik. Tekniken i fråga är just sådan att man använder mycket bilder (egentligen för att berätta väldigt lite), i mer eller mindre lika stora rutor och ganska lite text. Här är ett exempel: https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiGxHbccXpCtZZZmeRc3IAuVR6oNxw3noKrYQmjVilfbKkYf00fvkXZ2XSRZFh5Z6-hq1bOXzr03GnqsUja9TJI970zdWjBeAZvGpKJAEGJ4RUOGWnqaBK4IEfw9EbULDOJs91Jo-Ltdj8/s1600-h/2008-03-29.bmp
Att jag låst mig vid just den tekniken beror främst på två anledningar: De serier jag själv tycker bäst om är berättade så, till exempel Watchmen. Och jag tycker att den tekniken passar vår historia bäst. Dessutom har jag inte velat variera berättartekniken eftersom har tyckt - och till vis del fortfarande tycker - att det är snyggast och gör läsupplevelsen bättre om man håller sig till samma stil genom hela boken.
Men nu har jag bestämt mig att försöka tänka också i andra banor när det kommer till berättarteknik. Främst av två anledningar: 1) Vi har tidsbrist och denna tekniken är väldigt ineffektiv tidsmässigt. 2) Även om jag inte tycker att varierad berättarteknik och stil emellan kapitel ger det bästa resultatet, är det viktigt att komma ihåg att vi inte har som mål att göra den bästa serietidningen, utan att lära oss så mycket som möjligt om hur man gör serier. Att variera teknik och stil gör att jag lär mig hantera fler sätt att skriva serier och därför får en mer komplex kunskap.
Att jag låst mig vid just den tekniken beror främst på två anledningar: De serier jag själv tycker bäst om är berättade så, till exempel Watchmen. Och jag tycker att den tekniken passar vår historia bäst. Dessutom har jag inte velat variera berättartekniken eftersom har tyckt - och till vis del fortfarande tycker - att det är snyggast och gör läsupplevelsen bättre om man håller sig till samma stil genom hela boken.
Men nu har jag bestämt mig att försöka tänka också i andra banor när det kommer till berättarteknik. Främst av två anledningar: 1) Vi har tidsbrist och denna tekniken är väldigt ineffektiv tidsmässigt. 2) Även om jag inte tycker att varierad berättarteknik och stil emellan kapitel ger det bästa resultatet, är det viktigt att komma ihåg att vi inte har som mål att göra den bästa serietidningen, utan att lära oss så mycket som möjligt om hur man gör serier. Att variera teknik och stil gör att jag lär mig hantera fler sätt att skriva serier och därför får en mer komplex kunskap.
Problem
Nu går vi in i en kritisk period för det här arbetet, och jag tänkte redogöra lite för de problem vi stött på och som återstår att lösa:
- Vi har inte hunnit rita tillräckligt långt. Att rita varje kapitel tog mycket längre tid än vad vi räknat med, därtill har vi haft problem med att över huvud taget hitta tid åt projektarbetet, därför att vi haft mycket annat i skolan.
- Ska vi rita på samma sätt och håller samma tempo som hitintills kommer vi inte hinna klart.
- Berättelsen är för stor (särskilt just med tanke på hur lång tid det tar att rita den). Hade vi valt att göra en mindre berättelse kunde vi ha hunnit det utan problem, och haft den extremt genomarbetad. (Däremot skulle den troligtvis inte ha varit så typisk för serieformatet som den vi gör nu, inte heller lika bra eller lika rolig att arbeta med).
Bortsett från detta, som visserligen är ganska stora problem om man inte lyckas lösa dem, känner jag att jag har bra kontroll på läget. Jag känner att jag numera har lättare att se olika och effektfulla sätt att berätta historien. Jag har också fått det lättare att tänka i "serietidnings-banor", när det kommet till hur man bör formulera text och hur man ska berätta genom bilder. Detta beror antagligen på att jag läst mycket serier.
- Vi har inte hunnit rita tillräckligt långt. Att rita varje kapitel tog mycket längre tid än vad vi räknat med, därtill har vi haft problem med att över huvud taget hitta tid åt projektarbetet, därför att vi haft mycket annat i skolan.
- Ska vi rita på samma sätt och håller samma tempo som hitintills kommer vi inte hinna klart.
- Berättelsen är för stor (särskilt just med tanke på hur lång tid det tar att rita den). Hade vi valt att göra en mindre berättelse kunde vi ha hunnit det utan problem, och haft den extremt genomarbetad. (Däremot skulle den troligtvis inte ha varit så typisk för serieformatet som den vi gör nu, inte heller lika bra eller lika rolig att arbeta med).
Bortsett från detta, som visserligen är ganska stora problem om man inte lyckas lösa dem, känner jag att jag har bra kontroll på läget. Jag känner att jag numera har lättare att se olika och effektfulla sätt att berätta historien. Jag har också fått det lättare att tänka i "serietidnings-banor", när det kommet till hur man bör formulera text och hur man ska berätta genom bilder. Detta beror antagligen på att jag läst mycket serier.
Lite om The Sandman
Under lovet fick jag tid att läsa alla de tio samlingsvolymerna av The Sandman. De är uppbyggda så att var annan tidning fokuserar mest på huvudkaraktären (dream of the endless) medan de där emellan främst innehåller serienoveller som kan handla om nästan vad som helst, men där drömmar alltid är ett återkommande motiv.
På frågan hur Neil Gainman skulle beskriva historien i The Sandman serien i en mening svarade han: "The lord of dreams learns that one must change or die". Jag tycker det är en bra sammanfattning, även om historien naturligtvis är mycket mer komplex än så. Dream är bara en av 7 endless (som är större och äldre än gudar). De andra, som är hans syskon, är Death, Delerium, Despair, Destruction, Desire och Destiny. Det är, som man enkelt ser, upplagt för att vara en berättelse med många existensiella aspekter.
The Sandman var en otrolig läsupplevelse för min del. Jag läser helt böcker som är handlingsdrivna med som ändå har en idé bakom sig, och jag tycker att The Sandman lyckas med det fantastiskt väl.
Förutom att genren skiljer sig drastiskt från det mesta jag läst inom serier hittils, var det också en ny upplevelse på många andra sätt. Speciellt när det kommer till att öppna mina ögon för variationsmöjligheterna inom berättandet. (Jag vill låna om böckerna på biblioteket och ta lite kort för ur boken för att visa, men har inte tillgång till det idag.) Det jag tar med mig från den här läsningen, in i mitt eget projekt är:
- Hur bra det fungerar med en berättarröst, som kan vara ur den allvetande berättarens perspektiv eller ur första persons perspektiv. Berättarrösten skrivs naturligtvis inte ut i pratbubblor utan i "berättarrutor" som är fyrkantiga eller runda, men fristående från karaktärerna.
- Att det går att variera berättarteknik mellan kapitlen. I The Sandman kan ett kapitel skilja sig väldigt drastiskt från ett annat, i allt från sättet bilderna är målade till tonen och känslan i texten. Till exempel ser det helt olika ut beroende på vem av karaktärerna som just den delen fokuserar på. Är Delerium i centrum, är bilderna mer apstrakta och oftast färre, medan texten är lång och osammanhängande. När berättelsen fokuserar på Destiny är bilderna mörka och profetiska medan texten är klar och mässande.
- Det går att använda mycket text och lite bilder på ett väldigt effektfullt sätt. Detta är egentligen bara ytterligare ett exempel på hur berättartekniken varieras mellan de olika delarna, men den är ändå värd att nämnas separat. I bland, speciellt när någon av huvudpersonerna återberättar någon slags skröna eller myt från förr i tiden, övergår berättandet löpande text, bara illustrerad med ett fåtal bilder.
På frågan hur Neil Gainman skulle beskriva historien i The Sandman serien i en mening svarade han: "The lord of dreams learns that one must change or die". Jag tycker det är en bra sammanfattning, även om historien naturligtvis är mycket mer komplex än så. Dream är bara en av 7 endless (som är större och äldre än gudar). De andra, som är hans syskon, är Death, Delerium, Despair, Destruction, Desire och Destiny. Det är, som man enkelt ser, upplagt för att vara en berättelse med många existensiella aspekter.
The Sandman var en otrolig läsupplevelse för min del. Jag läser helt böcker som är handlingsdrivna med som ändå har en idé bakom sig, och jag tycker att The Sandman lyckas med det fantastiskt väl.
Förutom att genren skiljer sig drastiskt från det mesta jag läst inom serier hittils, var det också en ny upplevelse på många andra sätt. Speciellt när det kommer till att öppna mina ögon för variationsmöjligheterna inom berättandet. (Jag vill låna om böckerna på biblioteket och ta lite kort för ur boken för att visa, men har inte tillgång till det idag.) Det jag tar med mig från den här läsningen, in i mitt eget projekt är:
- Hur bra det fungerar med en berättarröst, som kan vara ur den allvetande berättarens perspektiv eller ur första persons perspektiv. Berättarrösten skrivs naturligtvis inte ut i pratbubblor utan i "berättarrutor" som är fyrkantiga eller runda, men fristående från karaktärerna.
- Att det går att variera berättarteknik mellan kapitlen. I The Sandman kan ett kapitel skilja sig väldigt drastiskt från ett annat, i allt från sättet bilderna är målade till tonen och känslan i texten. Till exempel ser det helt olika ut beroende på vem av karaktärerna som just den delen fokuserar på. Är Delerium i centrum, är bilderna mer apstrakta och oftast färre, medan texten är lång och osammanhängande. När berättelsen fokuserar på Destiny är bilderna mörka och profetiska medan texten är klar och mässande.
- Det går att använda mycket text och lite bilder på ett väldigt effektfullt sätt. Detta är egentligen bara ytterligare ett exempel på hur berättartekniken varieras mellan de olika delarna, men den är ändå värd att nämnas separat. I bland, speciellt när någon av huvudpersonerna återberättar någon slags skröna eller myt från förr i tiden, övergår berättandet löpande text, bara illustrerad med ett fåtal bilder.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)