V for Vendetta - Buddhism

Jag lärde mig en intressant sak idag på religionskunskapen som fick mig att tänka på en scen ur V for Vendetta.

Buddhisterna har något som de kallar "Wheel of life" som beskriver världarna i vilka man kan återfödas. Den högsta världen kallas för The realm of Gods. Människorna i den världen är lyckliga och fria från lidandet. Problemet är att eftersom de är så lyckliga, slutar de söka vägen till sanningen och upplysningen och blir förr eller senare tvingade att återfödas i en av de lägre världarna.

I V for Vendetta fängslar V sin skyddsling Evey, som tror sig bli fängslad av polisen. Han torterar henne och försöker få henne att lämna ut information som kan leda till gripandet av V (honom själv). Han låter henne tro att hon kommer att bli avrättad om hon inte tar sin sista chans och förråder V. När hon ändå vägrar, släpper han henne, med motiveringen att eftersom att hon inte är rädd längre är hon nu fullkomligt fri.

Evey blir naturligtvis förtvivlad när hon inser att det hela tiden varit V som gjort detta mot henne. Därpå följer denna ordväxlingen:

Evey: You say you want to set me free and you put me in a prison
V: You where already in a prison. You been in a prison all your life.
Evey: Shut up /.../ I was happy here until you threw me out
V: Happines is a prison Evey. Happines is the most insidious prison of all.

Jag tror inte buddhisterna och V skulle tycka särskilt bra om varandra, men därför är det ändå intressant att de delar den här uppfattningen om att lycka och glädje ofta hindrar människan från att sträva efter något högre.

Är Doktor Glas Batman?

I förra veckan jobbade vi ju med Söderbergs Doktor Glas i svenskan. Jag kom just att tänka på hur många likheter det finns mellan den boken och Frank Millers Batman: The dark knight returns.

- Både Batman och Glas är människor som arbetar för andra människor. Batman skyddar dem från brott, Glas räddar dem från sjukdomar. Men båda har börjat tvivla på sitt yrkesval och sina insatser. Batman har inte bekämpat brott på tio år, när berättelsen inleds. Han ångrar att han inte kan hjälpa alla. Glas säger att han valt det yrke som "passar honom minst" och funderar på om det är rätt att neka kvinnorna som vill göra abort sin hjälp.

- De båda bestämmer sig för att gå från passiva iakttagare till att handla. Batman återvänder, och börjar röja upp bland de kriminella gängen. Doktor Glas bestämmer sig för att hjälpa fru Gregorius.

- Båda brottas med frågan om huruvida det är rätt att döda en annan människa. Batman säger vid ett tillfälle "I almost crossed I line today", när han har varit nära att ha ihjäl en brottsling. Därefter rymmer Batmans ärkefiende Jokern från ett mentalsjukhus har ihjäl hundratals människor. Batman frågar sig hur många människor han dödat, genom att låta Jokern leva. Vid ett tillfälle säger han "How many more - until I finally do it?" om att döda Jokern. Doktor Glas överväger som bekant att förgifta prästen.

- Batman dödar Jokern. Doktor Glas dödar prästen.

- Doktor Glas fördömer moralen som hindrar folk från att handla. Batman anser att världen endast blir begriplig när man tvingar den i ordning. Båda karaktärernas sätt att resonera påminner på Nietzsches idéer om att vi måste uppfinna vår egen moral och handla därefter.

Pulp fiction

Jag vill bara visa vad jag menar:

Vincent: All right. Well, you can walk into a movie theater in Amsterdam and buy a beer. And I don't mean just like in no paper cup, I'm talking about a glass of beer. And in Paris, you can buy a beer at McDonald's. And you know what they call a Quarter Pounder with Cheese in Paris?
Jules: They don't call it a Quarter Pounder with Cheese?
Vincent: Naw, man, they got the metric system, they wouldn't know what the fuck a Quarter Pounder is.
Jules: What do they call it?
Vincent: They call it a "Royale with Cheese".
Jules: "Royale with Cheese".
Vincent: That's right.
Jules: What do they call a Big Mac?
Vincent: A Big Mac's a Big Mac, but they call it "Le Big Mac".
Jules: [in mock French accent] "Le Big Mac." [laughs] What do they call a Whopper?
Vincent: I don't know, I didn't go in a Burger King.

Skulle inte en dialog mellan Martin Beck och Gundvall kunna ha sett ut så här istället, när de sitter i polisbilen på väg till en mordplats?

Att utnyttja dialoger

En sak jag ogillar med många filmer är att en så stor del av dialogerna blir transportsträcker. De pratar och pratar, men säger hälften av tiden ingenting som är värt att lyssna till. Andra gånger sägs det ingenting intressant, roligt, coolt eller tankeväckande alls, under en hel filmen. Där är dialogerna helt underordnade handlingen och utformade på det sättet att deras enda syfte är att verka realistiska.

Jag upplever att så är fallet med många svenska filmer är. Det är väl till exempel inte någon som droppar Beck-citat (annat än några guldkorn från Gundvall) eller minns en särskil dialog ur Män som hatar kvinnor?

Tar man däremot filmer som Pulp fiction och Sin City, finns det i varje scen åtminstonde en one-liner eller dialog som man minns långt efter filmens slut.

Varför tar inte fler manusförfattare vara på sina dialoger? Man behöver naturligtvis inte göra det på samma sätt som Tarantino eller Frank Miller, men det finns ingen anledning till att varför man inte också ska använda det verbala till att göra filmen till en upplevelse för tittarna.

När det gäller vår serietidningen, har jag alltså som mål att undvika att slösa bort dialogerna. Det kommer naturligtvis inte alltid att fungera, men jag skulle önska att varje talbubbla skulle vara intressant att läsa, också fristående från handlingen.

Problemen

Jag tänkte jag skulle skriva lite mer konkret om vilka moment jag har tyckt varit problematiska såhär långt.

- S. ligger utanför en amerikansk militärbas, som kommer att sprängas. Jag vill visa att det är människor på basen av tre anledningar: 1) Så att läsaren känner lite mer när basen exploderar 2) för att kunna visa de människorna igen under och efter explosionen 3) för att en av karaktärerna som introduceras där ska återkomma senare.

Problemet här är att byta scen mellan S. och militärbasen. S. befinner sig en kilometer därifrån och det är svårt att hoppa mellan de platserna på ett smidigt sätt. Dessutom vill jag ju försöka binda ihop de olika scenerna bra.

- En person som befinner sig utanför "bild" ska ta självmord. Läsaren skall luras att tro att han skjutit mot någon, när han egentligen skjutit sig själv.

Här är problemet att det är svårt att visa att han skjuter, utan att visa honom i bild. Jag är väldigt tveksam till hur en ljudeffekt som "PANG" kommer att se ut. Dessutom vill jag inte att läsaren skall missuppfatta det hela och tro att han blev skjuten av någon annan, när de ser att han är död. Finns det ett sätt att hålla geväret så att det blir uppenbart att man skjutit sig själv?

Visuellt berättande: Hur mästaren gör det

Jag arbetar med på mitt problem med det visuella berättandet och hur man gör för att till exempel byta perspektiv utan att det stör läsaren i dennes läsning.

Den första boken jag har studerat närmare är Alan Moores Watchman. Redan på första och andra sidan hittade jag vad jag anser vara ett exempel på ett fulländad visuellt berättande.

Dessutom är det ju de här sidorna ett exempel på ett perfekt samspel mellan text och bild.






Klica för att förstora.

Vad är det som händer på den här sidan? Hur berättar Moore sin historia? Jag går igenom det ruta för ruta.

- Ruta 1 - 5 föreställer alla samma scen, men perspektivet skiftar. Men det gör det på ett sådant sätt att man som läsare knappt tänker på det. Rutorna bildar en typisk utzoom, som ju är vanligt att man använder inom filmen. Vi rör oss uppåt, men eftersom att vi ser samma sak i alla bilder, är detta inte det minsta störande, dessutom ligger läsarens fokus troligtvis på den stora röda blodfläcken på marken. Texten och bilderna anknyter till varandra, bla. i ruta 2: "The streets are extendet gutters and the gutters are full of blod"

- Ruta 6: Fortafarande samma scen, med nu ser vi plötsligt en hand. Detta bildar en övergång mellan två scener. Genom att introducera handen redan medan vi fortfarande är inne i den första scenen, blir nästa bild inget tydligt avbrott mot den förra och läsaren märker knappt att vi nu byter scen. Texten knyter an till bilderna genom: "The whole world standing on the brick staring down into the bloody...", vilket naturligtvis passar bra ihop med att mannen som handen tillhör står där och tittar ner. Den scenen avslutas med orden "And all of sudden nobody can think of anything to say"


- Ruta 7: Mannen säger: "Hmm. That's qouite a drop" I kontrast till förra rutans konstaterade att ingen kommer kunna komma på någonting att säga, blir det här uttalandet, som är platt och dumt, väldigt roligt. Här använder sig Moore av humor, samtidigt som han knyter an de båda scenerna och övergången mellan två berättarperspektiv. Det är också först i den här rutan, när scen två inleds, som vi läsaren förstår kontexten i scen ett. Nu inser vi att blodet kommer från en person som fallit från huset. Att börja den andra scenen med att förklara den första, är så klart ett väldigt bra sätt att länka samman de båda.



- På nästa sida berättas två helt olika historier, varav en utspelar sig i nutid och den andra i dåtid. Ändå är det enkelt för läsaren att följa med i vad som händer och bytena mellan de två historierna stör inte läsningen. Hur gör Moore detta?

- Han färglägger Dåtidhistorien annorlunda än den som berättas i nutid.

- Dialogen från den första den första historien (den i nutid) hamnar också ovanpå den andra. På så sätt förklarar texten vad som händer i bilden, tex. i bild 3: "Means that the occupant was home when it happened".

- Den överlappande texten gör också att bilderna binds samman och att vi inte känner att vi hoppar fram och tillbaka mellan två olika berättelser, utan bara får snabba inblickar i vad som har hänt.

- Återkommande motiv i båda berättelserna binder också ihop bilderna. Titta på bild 7, 8 och 9: Det krossade glaset finns med i alla.

Problem med att skriva manus

Mitt största problem så här långt, är att jag har svårt att föreställa mig hur den visuella berättelsen kommer att upplevas av läsaren.

Att skriva prosa är enklare, eftersom att jag är en så pass van läsare själv att jag ganska väl vet hur man skriver så att läsaren kan följa med i vad som händer och inte störs i sin läsning. Jag vet till exempel att man inte kan hoppa mellan två personer i en historia, utan att tydligt visa på att man gör det, annars blir det väldigt förvirrande för läsaren.

Målet är ju att försätta läsaren i en sorts trans, så att hon inte tänker på att det är en tidning eller en bok hon håller i händerna, utan är fullt inne i historiens värld. Får läsaren svårt att förstå, eller avbryts mitt i ett spännande moment av någonting som upplevs som störande (reklam, ett nytt kapitel eller ett konstigt scenbyte), bryts antagligen transen.

Men jag har ingen aning om, vad man kan och inte kan göra i en serie, utan att det stör läsaren. Kan man byta perspektiv, och se en personen framifrån i den ena rutan och bakifrån i den andra? Kan man hoppa till en annan scen och tillbaka? Behöver man ha massor med bilder för att illustrerar en händelse så att det blir tydligt vad som händer?

För att få hjälp med det här tittar jag på andra serier och försöker undersöka vad jag själv tycker är störande och vad som fungerar. Alla författare har olika berättarstilar och olika metoder för att få läsaren att hänga med.

Frank Millers 300

"Alla hans femtio år en rak linje mot detta lysande ögonblick... Hans öde... Spjut mot sköld mot ben mot blod. Och trots att han leder sin trehundra mot en säker död... Ångrar han bara att han har så få att offra."

Jämfört med många andra grafiska romaner är 300 relativt kort, på ca 50 sidor, men är å andra sidan illustrerad med extremt kraftfulla, detaljrika och stora bilder. '

Språket är typiskt för Frank Miller; kort och virilt och för tankarna till James Ellroy, samtidigt som det är fullt av den där sortens one-liners som passar perfekt i en hollywoodfilm. Berättanden är fullt av stilfigurer: många epiforer och upprepningar, blandat med metaforer och liknelser. Dock lider boken lite av översättningen (jag hittade den bara på svenska) när de korta meningarna tappar sin hårda klang.

Historiens drivs snabbt framåt och känns väldigt målmedveten, mycket tack vare att spartanernas ledare, Leonidas, hela tiden förutsätter att de är där för att förlora och dö. Men den uppbrytna kronologin och scenerna från Sparta och Leonidas förflutna gör att berättelsen ändå känns väldigt komplex.

Den största behållningen i 300, utöver bilderna, är dialogerna som tar oväntade vändingar vid varje bubbla och som samtidigt är både roliga, snygga och coola.

Upphovsrättsfrågan

Jag har använt Kerstins Ahlbergs bok Din upphovsrätt och andras, för att försöka få svar på frågan gällande huruvida jag kan använda en av Bob Dylans låttexter i tidningen.

Jag hittade ingen exempel i boken som redogjorde precis för vad som gäller i vår situation. Däremot stod det att bla. att man har rätt att kopiera och använda sig av andras verk för privat bruk. Det kan till exempel vara att spela in en film på tv och titta på den senare, eller för en journalist att kopiera foton ur en bok som han behöver för att skriva en artikel.

Det stod också att privat inte nödvändigtvis behöver betyda enskilt. Journalisten i exemplet ovan får visa bilderna för sina kollegor, även om tidningen indirekt skulle tjäna på detta.

Eftersom att vår tidningen inte ska säljas, utan mer är att betrakta som en redovisningsform av vårt arbete, tror jag alltså inte att det borde vara några problem att använda låttexten.

Men det är viktigt att komma ihåg att man ändå har vissa skyldigheter, fastän att man har rätt att använda sig av verket. Dessa är att:

- Respektera upphovsmannens ideella rätt; man ska ange vem upphovsmannen är och inte använda verket i kränkande sammanhang
- Källan skall anges
- Man får inte ändra verket mer än användningen kräver

Kerstin Ahlberg 1995, 1998
Bokförlaget Raben Prisma
Stockholm

Tryckt hos Scandbook, Falun 1998

Skräp eller Super?

Här är en text jag skrivit om Serietidningen kontra prosan:

Serietidningar i allmänhet, superhjältegenren i synnerhet: det är väl inget annat än lättsam skräpkultur? Mycket bilder, lite text, tunna nummer, korta meningar och orealistiska karaktärer; en slags dum-litteratur för tonåringar som är för lata eller korkade för att läsa riktiga böcker. Eller?

--

Förra året firade världens kanske allra mest kända och omtyckte trikåklädde brottsbekämpare 70 år. Det var 1938 som Stålmannen för första gången dök upp bland tidningshyllorna, och han har sedan dess aldrig upphört i sin kamp för att beskydda Metropolis, likväl som han inte heller slutat locka nya läsare. Miljontals fans världen över följer fortfarande med förväntan Stålmannen och hans maskerade kollegors kamp för vår världs överlevnad varje månad. Ett intresse som Hollywood på senare tid har förstått att ta tillvara på. 2002 gick filmatiseringen av Pete Parkers, alias Spidermans, äventyr upp på bio världen över. Trots förhandsprognoser som förespådde ett fiasko och som fördömde projektet på grunderna att målgruppen skulle vara för snäv, blev filmen en dundersuccé. Det blev den mest vinstgivande premiären av en biofilm – någonsin! Vilket har föranlett att man de senaste åren producerat en hel våg av filmer med seriekaraktärer och superhjältar i huvudrollen, varav några är Sin city, Fantastic Four och V for Vendetta.

Om samma karaktär kan fortsätta att fascinera miljontals läsare i över 70 år och en filmatisering av en serietidning drar in långt mycket mer pengar än världen mest sålda roman, Da Vinci Koden, står väl i alla en sak klart: Superhjältarna går inte att avfärda som ett fenomen enbart ämnat bara för de dumma och lata, annat än om man har en väldigt misantropisk läggning. De har helt tydligen vunnit en plats i allmänhetens hjärtan. Men hur kommer det sig då att serietidningarna fortfarande ofrånkomligen nekas tillträde till kulturens finrum och att de credd-mässigt befinner sig på botten av den litterära hierarkin?

Mycket av skulden kan så klart läggas på en liten skara kultursnobbar som anser sig vara mer bevandrade inom litteraturen än vanligt folk och som oftast är de som är snabbast att fördöma serietidningarna och superhjältarna i ett fåfängt försök att framhäva sin egna upphöjda smak. Men skulle man föresätta sig att närmare studerar dessa fisfönäma översittares argument, finner man nog snart att de självutnämnda kritikernas försök till skenavrättning av serierna inte resulterar i mycket annat än att de skjuter sig själva i foten. – Tänker man efter, är nämligen likheterna mellan de superhjältarna och den av snobbarnas så högt aktade finlitteraturen bra mycket större än olikheterna.

Berättartekniken skiljer sig visserligen i den mening att serieformatet utnyttjar sin fördel som ett visuellt medium och använder bilder, där prosan uteslutande får förlita sig på sina ord. Men därutöver finns det som sagt en rad likheter med många av de största verken inom världslitteraturen som bör framhållas. För enkelhetens skull och för att redovisningen inte skall riskera att bli för långrandig så låt oss åter komma tillbaka till Stålmannen och använda oss uteslutande av hans historia.

Redan i inledningen av berättelsen om Stålmannens stöter vi på ett av de allra mest välkända motiven inom hjältemyterna: nämligen den där barnet lämnas bort/flyr för att undvika döden. Här delar alltså Stålmannen redan som spädbarn sitt öde med namn som Mose, King Arthur och Jesus. Stålmannens hemplanet Krypton har exploderat och i likhet med karaktärerna i moderna klassiker som Brick Lane och Fruit of the Lemon, befinner sig stålmannen nu långt ifrån sig egen värld. Han ger ofta uttryck för en känsla av utanförskap och rotlöshet som vi så väl känner igen från så vitt skilda världar som Kafka och Bukowski.

Berättelsen om Stålmannen utesluter ingen läsare, den flörtar med så skilda genrer som science-fiction, action, drama och – naturligtvis – romantik! Ett triangeldrama uppstår, på samma vis som i till exempel Den store Gatesby och i många av Shakespeares pjäser, men med en tvist som helt överträffar dessa i fantasirikedom: Clark Kent (Stålmannens ”jordmänniska”) förälskar sig i Lois Lane, men Lois Lane är förälskad i Stålmannen, som är oförmögen att tillkännage sitt rätta jag av rädsla för att detta skulle leda till att hans vänner och kära använder mot honom.

Fånigast av allt är troligtvis att Stålmannen och hans kumpaner kritiserar för att de skulle vara på tok för orealistiska och med överdrivet tecknade styrkor och förmågor, emedan man fortfarande framhåller Homeros som en av historiens största författare. På vilket sätt är inte Stålmannen en modern Odysses; vilsen från sitt hem, modig och ärelysten, eller för den delen en Akilles; stark, heroisk och nästintill oövervinnlig men med en enda blotta… sen gör det ju detsamma om det är en häl eller kryptonit som är den svaga punkten.

Hävdar man att superhjältehistorierna är lättsamma och främst vänder sig till läsare som letar efter en tillfällig förströelse hellre än tankeväckande litteratur, har man nog stirrat sig blind på formatet, mer än sett till berättelsernas motiv och frågeställningar. För hur skulle man annars förklara detta påstående, när berättelserna om dessa övernaturliga brottsbekämpare, ofta är byggda kring samma problem och funderingar som sysselsatt de flesta av historiens största tänkare?

För vad är väl episoden om stålmannen och hans onda, defekta klon Bizzaro annat än ännu ett försök att fortskrida i de forskningar kring godhet och ondska, dygd och synd, som Platon påbörjade för närmare 2500 år sedan?

Vad är väl serievärldens kanske mest hyllade verk; Watchmen (där en av huvudpersonerna planerar att döda hundratusentals människor för att avskräcka världen från ett kärnvapenkrig) om inte ett typiskt exempel av effektetiken problematik?

Och visst talar väl V, i V För Vendetta, med samma röst som Paul Sartres, när han högljutt proklamerar människans frihet och skyldighet att ta ansvar för sina egna val?

Som jag ser det, är superhjältarna är litterära verktyg som författarna använder sig av för att utforska till exempel moralfilosofiska, existentiella eller samhällsrelaterade problem. Med hjälp av superhjältar och skurkar, kan författaren framställa hypotetiska situationer för att reflektera över rätt och fel, gott och ont – utan att det för den delen upphör att vara spännande för läsaren.

Ger man serietidningarna en chans, är jag alltså övertygad om att var och en kan hitta något som de uppskattar, oberoende av hur förnäma preferenser personen i fråga än har. Att avfärda ett helt medium som dumt och lättsamt är både fördomsfullt och löjligt, för att inte säga farligt: Stålmannen är ju trots allt starkast i universum.

Verkligheten vs V

Klicka för att förstora

En text jag skrivit om serieroman V for Vendetta och filmatiseringen:

Konsten har den senaste tiden varit fullt sysselsatt med att ställa sig in hos och efterapa verkligheten, när den istället borde ha varit upptagen med att protestera mot dennes extraordinära monotoni och framförallt med att framställa ett bättre exempel för verkligheten att försöka ta efter. Men det är i ju verkligheten som målgruppsundersökningar, projektbudgetar och provisionsavtal existerar och det är väl därför som upphovsmännen inte förmått undgå att snegla ditåt, då de istället borde ha varit fullständigt försjunkna i sin egen fantasi.

V, ur Alan Moores serieroman V for Vendetta, är en av mina absoluta favoriter bland litterera karaktärer. Han framstår för mig ofta som verkligare än många av de levande människor jag träffar och jag tycker definitivt bättre om honom än de flesta av dem. Ändå hyser jag ingen som helst agg gentemot vare sig The Leader, Lewis Prothero eller ens Eric Finch, vars automatvapen slutligen avfyrade de kulor som penetrerade V: s kropp. – De spelade alla sina roller och utan antagonister uteblir hjälten. Manusetförfattarna som fick i uppdrag att skriva om serien inför filmatiseringen däremot, kommer jag aldrig att förlåta.

I serien lyckas V. som enda överlevande fly från det koncentrationsläger där han hållits fången och av sadistiska doktorer utsatts för experimentella medicinska studier. Därefter förmår han hålla sig gömd i flera år och klarar slutligen till och med av att kvarleva efter sin egna köttsliga död, tack vare att hans identitet övertas av hans unga kvinnliga discipel. Kulor kunde, som han mycket riktigt hävande, inte döda honom. Ändå lyckades alltså Hollywood ha ihjäl honom en timme och en halv.

Inför filmatiseringen ville man tydligen se till att man inte uteslöt ens en enda tänkbar biljettköpare genom att framställa en karaktär som låg alltför långt ifrån medelvärdet på den uppskattade publikens intelligens. Man gjorde alltså huvudpersonen nästan lika korkad som dem själva. Istället för att, som i serien, låta V. fullfölja sin plan till punkt och prickar utan distraktioner, såg man till att han blev klumpigt blixtförälskad. Sedan slängde man in lite allmänmänskliga misslyckanden, ångest och insikter och toppade det hela med att het enkelt missuppfatta hela historiens budskap. Ideal må vara skottsäkra, men de överlever inte en målgruppsanpassning.

I verkligheten finns ingen fullkomlighet. Där står ingen över sina egna tarvliga drifter och ingen är fullständigt osjälvisk. Där finns inget utrymme för en att ensam förändra något. Nej, i verkligheten är alla slavar under sina impulser, sin dumhet och sina brister. Alla lyder köttets lustar, ingen står över den allmänna moralen och ingen har alltigenom rätt.
Verkligheten fördärvar alltid konstens motiv, och med konsten dör hjältarna, idealen och skönheten. Kvar blir bara det alltför bekanta mediokra grå smörja vi kallar livet.

Vad skulle hända om det fanns utomjordningar som förhöll sig till mänskligheten så som I-länderna till U-länderna.

Här är ett grovt exempel på en tankegång jag har kring historiens idé:

Industrialiserade länder försöker ofta utöva inflytande på utvecklingsländer. Det kan till exempel uppstå konflikter mellan två diskurser, när U-länderna befinner sig i ”den religiösa utvecklingsfasen” och I-länderna har gått emot att vara mer sekulariserade samhällen. Skillnaden i diskurserna gör att I-länderna kan komma att betrakta U-ländernas levnadssätt, normer och moral som förlegade eller felaktiga, och fördöma eller försöka förändra dessa.

Som exempel kan vi använda många av de muslimska ländernas kvinnosyn. I vissa länder har kvinnorna en extrem särställning gentemot mannen. Detta kan resultera i många former av diskriminering, till exempel i form av att kvinnor inte tillåts köra bil, åka taxi ensamma, arbeta eller gå utomhus utan att bära heltäckande klädnader.

För många människor i till exempel Sverige verkar denna kvinnosyn obegriplig. Normerna i vårat samhälle ser annorlunda ut och religionernas inflytande (och religiösa extremisters möjlighet att utnyttja religionerna) är mindre. Men för bara 100 år sen såg det väldigt annorlunda ut också här: Då hade kvinnor inte lika rösträtt som män och samhället var långt ifrån så jämställd som det är idag. Men Sverige har utvecklats. Därför anser många svenskar att sättet kvinnor behandlas på i andra länder är kränkande och orätt. Så långt är det ganska självklart?

Men nu föreställer vi oss att det finns utomjordiskt liv och att förhållandena på utomjordingarnas planet ser annorlunda. Förutsättningarna för intelligent liv uppstod där för mer än en miljard år sedan och att utomjordingarna och deras samhällen därför hunnit bra mycket längre i sin utveckling än människorna/människornas

Utomjordningarna besitter utöver dessa utvecklingsmässiga skillnader och några utseendemässiga olikheter, samma egenskaper som den mänskliga rasen. De är tvåkönade och det finns fysiska olikheter mellan könen. Men eftersom att deras kultur är långt mer utvecklad än våran (vilket har resulterat i hög utbildningsnivå mm) lever de sedan länge i ett helt jämställt samhälle.

Hur skulle då dessa utomjordningar se på Sverige? Naturligtvis på samma sätt som många svenskar tänker på exempelvis Dubai. Jämställdhetsfrågan och dess problematik är visserligen något många svenskar är medvetna om: vi är insatta i att det fortfarande finns många problem kvar att arbeta med. Men, för utomjordingarna skulle det antagligen verka ohört ignorant och korkat att vi trots den medvetenheten inte arbetade hårdare och att det ändå fanns så många människor som inte arbetade alls eller inte ens höll med om vikten av jämlikhet.

Och det finns många aspekter i människornas liv som de så väl utvecklade utomjordningarna måste fördöma. Rasismen, våldet och miljöförstörelsen, för att nämna några. Precis som vi i I-länderna fördömer intoleransen, inbördeskrigen och de stora utsläppen i U-länderna.

Vad gör då I-länderna åt de förhållanden i U-länderna som de tycker är felaktiga? De försöker ofta säga till U-länderna att ni ska leva såhär, göra så här, som oss, istället. De använder diplomatiska påtryckningar, koloniserar och försöker utbilda. I vissa fall startar de krig, för att förändra förhållandena.

Vad skulle utomjordningarna göra?

Och om vi inte invänder när I-länderna lägger sig i U-länderna angelägenheter, därför att I-länderna är mer utvecklade och därmed antas veta bättre, vad skulle vi säga om de ännu mer utvecklade Utomjordningarna la sig I-ländernas angelägenheter?

Ang. Förra inlägget

Jag tycker det här går att jämföra med debatten inom litteraturen, gällande kriminalromaner (som oftast är extremt handlingsdrivna) och annan litteratur, till exempel idéromaner. Jag själv tycker ofta att det är trevligt och underhållande att läsa handlingsdrivna romaner, men jag anser att bäst blir det alltid om handlingen för berättelsen framåt, samtidigt som boken lyckas kommentera exempelvis vår samtid på något vis.

Ett exempel på en bok som jag tror många anser har lyckats med detta är, Män som hatar kvinnor, där en idé går ut på att utforska den kvinnliga könsrollen genom Lisbeth Salander, och en annan är att undersöka extremismen i samhället.

The Basic Idea; thinking about comics

I The Basic Idea; thinking about comics , skriver Moore om vikten att ha en idé att bygga sitt manus kring.

Enligt Moore är det stor skillnad mellan en berättelses Idé och en berättelses Handling. Men han menar att detta är något som de flesta författare glömt bort eller inte förstår. Istället anser Moore att många serietidningar endast fokuserar på handlingen (oftast två eller fler antagonister som strider mot varandra) men inte har något att säga om världen, samhället eller framtiden.

"A good starting point would perhaps be the aspect that lies at the very heart of any creative process: the idea. The idea is what the story is about: not the plot of the story /…/ but what the story is essentially about.

Beyond the most vague and pointless banality like “good will always triumph over evil” there is no real central idea in the majority of comics, other than the idea of conflict as interesting at itself. S. 6-7" - Alan Moore´s Writing for Comics s. 6-7

Moore ger olika exempel på idéer man kan bygga sit manus kring, och säger att det inte alltid måste vara en idé med något särskilt djup.

Man kan till exempel använda vad han kallar "What if... ideas". Då ställer man som författare en fråga, som man sedan försöker besvara. - Vad skulle hända om solen exploderade? eller - vad skulle hända om vi kunde bo på Mars?

Idéen kan också vara ett problem i samhället, en existentiell fråga eller ett fenomen man vill utforska.

När jag tänker på detta och jämför det med mitt eget manus, ser jag att jag har byggt det kring två idéer. Frågeställningarna jag ville arbeta utifrån och bygga historien kring hade jag redan skrivit ner, men nu har jag förstått hur jag bör sammanfatta dem.

Jag har en What if... idé. Den lyder: - Vad skulle hända om Utomjordningar förhöll sig gentemot mänskligheten såsom I-länderna många gånger förhåller sig gentemot U-länderna.

Nästa idé är en fråga. Den lyder: - Är det någonsin rätt att döda en människa? Det är för att kunna reflektera kring den frågan som jag tagit hjälp av några filosofiska texter, som jag skrev om tidigare. Underkategorin till den här frågan blir förståss:

- Vilket värde har en människas liv?
- Är det så att ändamålet helgar medlen?
- Finns det något som är rätt och fel?
- Hur vet vi vad som är rätt och fel, beror det på konsekvenserna eller på handlingen i sig?

Writing for Comics

Efter att ha läst Alan Moore´s Writing for Comics, vill jag gärna försöka granska och analysera mitt egna manus (även om det fortfarande bara är skissartat) efter de råd som Moore ger. Guiden är indelad i fyra kapitel:

1) The Basic Idea; thinking about comics 2) Reaching the reader; structure, pacing, story telling 3) World building; place and personality 4) The details; plot and script

Jag tänkte gå igenom var och ett av kapitlena och jämföra det Moore skriver med mitt manus. Mitt manus är som sagt inte färdigt och allteftersom det utvecklas, lär jag behöva gå tillbaka och titta om jag tagit till mig fler råd eller om jag gjort några ”fel”. Men jag börjar med kapitel 1 redan nu.

Viktigt problem

Hur ser copyright reglerna ut när det kommer till sådana här projekt? Om vi inte har för avsikt att använda tidningen för kommersiellt bruk men däremot kommer att visa den för många människor (PA-redovisningen till exempel) vad får vi och vad får vi då inte göra?

Får vi använda oss av en av Bob Dylans låttexter?

Möte

I söndags träffades jag och Mikael för att diskutera handlingen och titta på lite skisser. Jag tog med mig mina tidningar och vi jämförde olika stilar.

Vi pratade om olika hål i historien och hur vi skulle lösa dem. Till exempel varför män som blir dödade på en militärbas begravs i New York, när militärbasen ligger långt därifrån (männen var naturligtvis bara stationerade på basen men bodde i N.Y) eller hur vi skulle kunna använda oss av ett bra skämt/hint när det bara fungerar på engelska (kanske kan vi använda ett spansktalande hembiträde som droppar den frasen på sprucken engelska, blandat med spanska ord?)

Mikael visade skisser och vi kom överens om att huvudpersonen måste se mer sympatisk ut medan förhörsledaren passar bra som den hårda och ärrade.

Alan Moore´s Writing for Comics

Jag blev överlycklig när jag hittade den här boken bland titlarna på Adlibris. Alan Moore är som sagt min absoluta favoritförfattare och en guide i hur man skriver manus för serietidningar passar ju verkligen perfekt nu.

Guiden publicerades först som en följetång i ett litet engelskt fanzine år 1985. Men 2003 samlade man ihop alla texterna och gav ut dem som den här boken.

Den överträffade verkligen alla mina förväntningar! Alan Moore beskriver skapandeprocessens alla steg och ger exempel ur sina egna böcker och berättar hur han själv tänkte när han skrev vissa historier. Dessutom är han alltid underhållande.

Böcker från Adlibris

I förgår kom min beställning från Adlibris! The League of Extraordinary Gentlemen, The Dark Knight Returns och Alan Moore´s Writing for Comics.

Lycka!

Etik

Det är huvudsakligen tre filosofiska aspekter jag vill reflektera över. Här sammanfattar jag mina tankar kring dem kort:

Platons pliktetik och politiska utopi

- Platon hävdar att det finns något som är Gott och något som är Ont. Att göra Gott är att göra Rätt och tvärt om är det Ont att göra Orätt. Han säger att det "aldrig någonsin är lovligt att begå en orätt"

- I Platons dialog Kriton, säger Sokrates: "Det må vara slag och bojor /.../ och om det [staten] skickar dig i krig för att såras eller stupa, måste du lyda"
Vad jag frågar mig är hur Platon skulle uppmana en att handla om ens stat begärde att en gjorde något som ofrånkomligen vore orätt.

- I förordet till Platon: fem dialoger läste jag att man anser Platon och Jesus vara de två personer som har haft störst inflytande över västerländsk moral och sedlighetslära. Jag tycker det är intressant att Platon, som har så tydliga etiska värderingar, ändå inte ser något orätt i att kriga.

- I Kriton säger Platon att varje person är skyldiga att lyda sin stat, eftersom att vi accepterat vår stats lagar då vi tagit del av det den erbjudit oss och stannat kvar i landet. Om vi inte lyder vår stat (i Sokrates fall: tar vårat straff fast vi inte är skyldiga, istället för att fly) skadar vi den.

- Platon trodde inte på demokrati. Han ville inte att de oupplysta massorna skulle få styra. Detta skulle istället filosoferna göra. Jämf. med Napoleons Den upplyste despoten.

Effektetiken

- Ingenting är kategoriskt rätt eller orätt, inte ens att mörda. Det som avgör om en handling ska anses vara rätt eller orätt är dess konsekvenser.

- Ett sätt att avgöra huruvida konsekvenserna är goda eller inte, är att se till hur mycket njutning/lidande de skapar.

- Det kan vara rätt att döda tusentals människor, om den totala njutningen i världen ökar.

Friedrich Nietzsche (den glada vetenskapen)

- Det finns inget gott och inget ont. Eftersom att "gud är död" behöver vi inte svara inför någon högre makt som kan bedöma våra handlingar (och vi är inkapabla att göra det själva) och det finns alltså ingen högre lag. Vi måste skapa vår egen moral.

- Arten är allt, en är inget.

- Våra liv är meningslösa. Det finns ingen gud som skapat oss och vi har därför inget syfte.

- "Även den skadligaste människan kan fortfarande vara den nyttigaste med hänsyn till bevarandet av arten". Hat, ilska och våld är drifter som mänskligheten inte skulle klarat sig utan. I så fall skulle vi förslappats och upplösts. Därför är det bra att de "skadliga" människorna håller dessa drifter i liv.

- Eftersom att arten är allt och en är inget kan man offra en, om det främjar artens överlevnad.

Kreativitet

Ett problem med att arbeta med att skriva en skönlitterär berättelse är att det till stor del är ett arbete som är beroende av någon sorts kreativitet. Och när kreativitet kommer är, i varje fall för mig, ingenting jag själv kan styra.

Ibland får jag tio idéer som jag tycker är bra på vägen till skolan, andra gånger får jag inte en enda på flera dagar. Ibland känner jag att jag kan och vill skriva, andra gånger inte. Och försöker jag ändå, fastän att jag inte vill, då blir det oftast inget bra.

Hur arbetar man då effektivt med ett projekt, där ens arbetsförmåga variera från dag till dag och där man ibland måste vänta länge på att kreativitet ska infinna sig?

- Min lösning är att jag använder all den tid där jag inte känner mig kreativ, till att förbereda, så att jag kan utnyttja de kreativa stunderna maximalt. Jag försöker strukturera min berättelse, planera kapitlen, skriva ner frågeställningarna jag vill diskutera och bestämma namn och utseende på karaktärer. På så sätt behöver jag inte ödsla tid på sådant, när jag känner för att skriva.

- Jag använder också den tiden till att arbeta med mina delmål. Jag läser tillexempel serier och försöker studera och analyserar dem. Jag tror att det är något jag kommer ha nytta av när jag sedan ska skriva, för då har jag fler idéer och influenser att använda mig av.

V. 37

Den här veckan har jag:

- Arbetat med att formulera mina individuella delmål

- Arbetat med en längre text om serietidningar

- Skrivit en kapitelplanering

- Läst serietidningar

Serietidningar

Hur ser min relation till serier ut?

Jag började läsa serietidningar när jag gick i tvåan/trean. Då läste jag främst två tidningar: Gigant som var en superhjältetidning, och Mad som var en humortidning. Jag köpte säkert flera hundra begagnade tidningar, varav jag fortfarande har kvar de flesta.

Därefter började jag läsa Manga, som är serier tecknande i japansk stil. Jag läste de 42 volymerna av Dragon Ball och ett par volymer från diverse andra serier som One Piece.

De två senaste åren har jag börjat läsa grafiska romaner. Främst av mina två favoritförfattare: Frank Miller (Sin city) och Alan Moore (Watchmen). Jag blev intresserad av att börja läsa serier igen, efter att inte ha läst några alls på ett par år, när jag såg filmatiseringen av Sin City.

Inför det här projektarbetet har jag börjat läsa om många av serierna och jag har tänkt att jag ska skriva lite om varje här i loggen.

Syfte

Mina individuella mål:

- Jag vill öka min förståelse för hur man bygger upp en historia så dramaturgiskt korrekt som möjligt. Jag vill lära mig att känna igen de olika momenten i den klassiska dramaturgiska modellen när jag läser serietidningar. Samt vara medveten om den dramaturgiska aspekten medan jag skriver min egen historia.

- Jag vill lära mig mer om serietidningsformatet: till exempel att förstå dess särdrag, särskilda attribut och vanligaste motiv m.m.

- Jag vill ytterligare fördjupa mig i frågan rörande vari superhjältehistoriernas dragningskraft ligger och jämföra superhjältehistorierna med andra sorters litteratur.

- Jag vill läsa serietidningar av olika slag, jämföra dem och till viss mån analysera dem.

- Jag vill utveckla min egen berättarförmåga, träna mig i att skriva hela historierna som är så dramaturgiskt korrekta som möjligt.

- Jag vill undersöka hur man skriver för manus till en serietidning.

- Jag vill träna mig i att ta ställning till problematik och olika moment som blir aktuella när man skriver berättelser, som att ta ställning till val av berättarperspektiv och presentation av karaktärer osv.

- Jag vill undersöka vissa moralfilosofiska problem och försöka reflektera över dessa i en berättelse.

Ovanstående delmål står inte med på min projektplanering. Det är för att det är mål som jag vill arbeta med under hela projektarbetestiden. Jag kommer att redovisa för hur det går med arbetet med dessa mål allt eftersom i här i min logg.

Projektplanering

V. 39 Kapitel 1 (så att Mikael har något att arbeta med så länge)

V. 41 Sammanfattningen av alla kapitlena

V. 42 Kapitel 2

V. 43 Kapitel 3

V. 44 Kapitel 4

V. 45 Kapitel 5

V. 46 Kapitel 6

V. 47 Kapitel 7

V. 48 Kapitel 8

V. 49 Kapitel 9

V. 50 Kapitel 10

V. 51 Kapitel 11

V. 52

V. 1

V. 2 Kapitel 12

V. 3 Kapitel 13

V. 4 Kapitel 14

V. 5 Kapitel 15

V. 6

V. 7 Börja skriva rapport

V. 8

V. 9

V. 10

V. 11

V. 12 Tidningen klar. Inlämning av rapport

Fördelar

Vilka fördelar har serietidningen gentemot böcker (och filmer)?

- Serietidningen är ett visuellt medium, vilket gör att handlingen går att driva snabbt framåt. Scener som skulle ta en författare flera sidor att beskriva med ord, kan beskrivas med bara en bild. Och till skillnad från filmen finns det inget som behöver begränsa historien, en serietidning kan göras hur bred som helst, en film ligger vanligtvis på ca 90 minuter.

- Att handlingen går snabbt framåt gör att en serietidning kan kretsa kring många frågeställningar och parallella handlingar.

- Det går lätt att växla mellan actionfyllda delar, där det visuella är det centrala, och fördjupningar i en viss idé, där det är tanken som är det viktiga. Serietidningar kan vara extremt handlingsdrivna, men ändå lämna mycket utrymme för reflektioner kring filosofiska eller samhällsrelaterade problem. Detta gör det roligt att vara läsaren.

- En bra ritad bild, kan vara tio gånger så effektfull som till och med det skickligaste utförda miljöbeskrivningen.

- I en serietidningen kan man använda sig av vissa berättartekniker som är omöjliga i en bok. Till exempel kan man berätta två historier parallellt i bilder, med låta texten (kan vara en monolog, eller en sång etc.) från en av historierna ligga över båda historiernas bilder. På så sätt flätar man ihop berättelserna, och kan uppnå en väldigt komisk/dramatisk effekt. Detta används ju ofta i filmer, när en karaktärs röst eller berättarrösten pratar, samtidigt som man växlar mellan olika scener.

V. 36

Förra veckan har jag:

- Börjat sammanfatta kapitlen, men upptäckt att historien hade ett par hål som tvingade mig att tänka om.

- Funderat hela veckan på nya historier, alternativt på hur jag skulle lösa problemen med den gamla.

Vår historia handlar om ett krig mot USA. Från början var det tänkt att kriget skulle vara mellan USA och en fristående, specialtränad armé. Problemet var att en liten armé skulle ha blivit dödad, genom en flygattack eller bombning, så fort de tillkännagett sitt mål. Om armén inte tillkännagav sitt mål tidigt, utan gjorde en överraskningskupp, skulle vi missa mellanspelet, vilket ju historien ska kretsa kring. En väldigt stor armé skulle ha vunnit kriget alldeles för enkelt.

- Till sist kom jag på ett sätt att skriva om den gamla historien. Jag tycker till och med att den nya idén är mycket bättre än den förra.

"Fienden" ska vara utomjordning, som samarbetar med allierade på jorden. Detta öppnar inte bara för nya snygga scener, utan löser också problemet med händelseförloppen i historien: Från första attacken, som startar berättelsen, tills dess att historien når sitt klimax, kan utomjordningar färdas genom rymden.

- Sedan arbetade jag i helgen med att skriva klart en skissartad sammanfattning av de fyra första kapitlen.

- Skrivet upp några frågeställningar som jag vill att historien ska behandla.